Milan Associazione Calcio - Inför säsongen 2002/03 del 1
Krönika inför säsongen 2002/03
Det är den tiden på året då man börjar bygga upp förväntningar inför den kommande säsongen. De sista pusselbitarna håller på att falla på plats. Det pratas om spelsystem, om kvalitén på nyförvärven och allt annat mellan himmel och jord som har med det egna laget att göra. Som Milan-supporter har jag ända sedan Scudetton 1999 tänk att ”Nu banne mig har vi ett lag som är bra nog för att återta titeln som Europas bästa.” Efter en 3:e, 6:e och 4:e plats i ligan och utan några andra nya troféer i prishyllan så är det nu dags för ännu en säsong. Än en gång så har man byggt upp stora förväntningar och det känns riktigt positivt inför denna säsong. Kanske inte så konstigt med tanke på vilka spelare som anslutit till laget.
Förra säsongen var mycket turbulent. Förhoppningarna om att Fatih Terim skulle ta oss tillbaka till toppen igen grusades efter några omgångar då vi tappat några poäng och framförallt spelet. Gamle mittfältsräven Carlo Ancelotti tog över till mångas missnöje. Det pratades om Catenaccio-fotboll och om en återgång till stenåldern. Trots det gick det bra till en början, men sedan började skadorna dugga tätt. Det var framförallt på topp som det saknades folk. Sheva, Inzaghi och Rui var skadade om vartannat och tillsammans fick stjärntrion inte många spelminuter i ligan. Med skadorna kom sedan också poängförlusterna. Trots alla svårigheter lyckades man knipa den åtråvärda fjärdeplatsen i ligan i den allra sista omgången. Då slog Milan nämligen Lecce på hemmaplan med 3-0 och bjöd på en imponerande föreställning (de hade bl.a. 27 skott mot mål), samtidigt som våra bröder i Brescia gjorde processen kort med det enda hotet Bologna. Det stod då klart att Milan än en gång skulle få chansen att spela i den finaste av alla cuper.
Säkerligen var det många som undrade vad som skulle hända på transfermarknaden under sommaren. Allt prat om ekonomiska problem gjorde nog att förväntningarna, om att få några stora fiskar i nätet, var relativt små. Det började med den danske landslagsanfallaren Jon Dahl Tomasson. En värvning som inte fick särskilt många att höja på ögonbrynen. Inte förrän han pangade in fyra mål i VM. Då var det nog mer än en europeisk klubbdirektör som grämde sig över att Tomasson var gratis att gå vart han ville bara några veckor tidigare.
Nästa stora affär skulle inte heller kosta Milan någonting. Mer än en italiensk landslagsman. Visserligen hade han varit på lån hos Barcelona den gångna säsongen, men det verkade ju bero på att han inte drog jämnt med Terim. Han uttalade sig även positivt om en återkomst till Milan och alla de vänner han hade där. Det verkade högst troligt också med tanke på att Terim var borta. Någonstans på vägen så hände någonting, och Coco kom med uttalanden om att han hellre ville spela för kusinerna i Inter, i det ögonblicket gjorde han sig ovän med hela Curva Sud. Sagt och gjort, Coco fick gå till Inter och i utbyte fick Milan den holländske landslagsmittfältaren Clarence Seedorf. Ett av underbarnen i Ajax som var med och besegrade Milan i Champions League-finalen 1995. Han blir därmed den femte spelaren från det laget som spelar i Milan efter Davids, Kluivert, Bogarde och Reiziger. Skall man vara petig så spelade även Frank Rijkaard i Ajax då vilket skulle höja antalet till sex. Ingen av de tidigare underbarnen har ju lyckats alls i Milan (snällt sagt), förhoppningsvis blir Seedorf undantaget. Han har ju lite bättre förutsättningar att lyckas med det, med tanke på att han redan har rikligt med rutin såväl från den spanska ligan som Serie A. Det lilla jag sett av honom under försäsongen har i alla fall präntat ett intryck i skallen på mig: Han har ett jäkla klipp med båda benen när han får chans att skjuta!
Efter några mer eller mindre anonyma inköp (Simic, Dalla Bona, Borriello) så slog den riktiga transferbomben ner i slutet av juli. Världsmästaren och VM:s vice skyttekung hade någon vecka tidigare i samförstånd med Barcelona rivit sitt kontrakt. Orsaken var den nygamle tränaren Louis van Gaal (ja, han som var tränare för Ajax i finalen 1995!). Rivaldo ville inte jobba med honom och då var det bara att packa och dra. Berlusconi och Galliani som länge beundrat E.T. (som han kallas), ödslade ingen tid innan man erbjöd honom ett kontrakt. Efter några dagars tuffa förhandlingar i Brasilien lyckades man komma överens och spelaren som 1999 erhöll mer än ett pris som världens bäste var klar för Milan utan att vi behövt betala en enda Euro till Barcelona. Rivaldo tillhör oss nu!
Läs även del 2
marko_u@hotmail.com
