Che bello Milan – en krönika om rödsvart eufori
Föga kunde man väl ha anat att vi skulle få uppleva ett så vackert Milan igen…
Det är en timme efter midnatt jag sitter med ett leende på läpparna. Det känns som om hela världen ler tillbaka mot mig. Jag har den där känslan att alla bekymmer man en gång haft är som bortblåsta, puts väck. Och allt på grund av en fotbollsmatch.
Men det var inte vilken fotbollsmatch som helst. Det var matchen som tog Milan tillbaka till Europatoppen, tillbaka där vi hör hemma. Det var matchen som tystade alla Milan-kritiker och det var framförallt kvällen då italiensk fotboll fick lite revansch, 5-0 och 4-0 är talande siffror. Milan och Juventus, som på den gamla goda tiden.
Det var också kvällen då Ancelotti visade att anfall trots är bästa försvar, även när Maldini och Nesta är mittbackar. Det var kvällen då Ancelotti för ett tag framöver tvättade bort sin stämpel som förespråkare av defensiv fotboll.
Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat tro på en 4-0 seger. I bästa fall sträckte de sig till en meriterande 2-0 seger. Istället var det ett i det närmaste perfekt Milan vi såg. För att citera en supporter från forumet ”Det var närmare 0-10 än 1-4”. Det stämmer ganska bra, i alla fall i slutet av matchen då vi kunde ha gjort segern till så pass stor att inte ens Aftonbladet hade kunnat ignorera den.
Passningsspelet var inte av denna jord. Bollen flöt magnetiskt mellan spelarna. Till och med i trängda lägen i försvaret så spelade vi oss ur situationerna med ett tillslag. Så vackert, så effektivt, så bra.
Några av våra mest klassiska matcher i Europa har spelats just mot spanska lag. Real Madrid (5-0), Barcelona (4-0) och nu fick även Deportivo la Coruña sälla sig till den skaran.
Kontrasterna mot förra säsongen är gigantiska. Jag har nog inte insett ännu hur bra vi spelade egentligen. Från holmgångarna mot Bologna förra säsongen till att pulverisera Deportivo, på deras egen hemmaplan. Avståndet mellan dessa matcher är lika stort som mellan universums ytterkanter.
Jag skulle behöva se matchen en gång till i ett mer sansat tillstånd, i ett mer analyserande tillstånd, för att verkligen förstå det som hände. För att verkligen säkerställa att det var mitt Milan som spelade där på Estadio Municipal de Riazor.
Visst vill säkert någon påpeka att Deportivos hjärna, Valeron, saknades idag, han är ju onekligen en stor del av laget. Som svar på detta skulle jag vilja citera Deportivos tränare Irureta: ”När vi släppte in fyra mål borta mot Betis då var Valeron med. Så vi kan nog inte använda detta som ursäkt.”
Låt oss nu bara njuta av denna seger några dagar. För att för en kväll fick vi vara bäst i världen igen, det var så det kändes i alla fall.
Che bello Milan – vilket vackert Milan vi såg igår.
marko_u@hotmail.com
