Che Milan efficace – en krönika om en taktisk rödsvart triumf
En vecka, två makalösa vinster, två makalösa prestationer, sex poäng, 5 mål av en herre som hela världen borde känna till vid det här laget.
Det var inte den vackraste av alla fotbollsmatcher, men segern smakade otroligt bra i alla fall. Segern som sådan var nog skönare än den för en vecka sedan i Spanien. Det låter kanske konstigt att jämföra en 4-0-seger som man tog med hjälp av skönspel, men en knapp 2-1 seger som enbart var taktisk.
Jag tror det beror på att mot Bayern så dominerade vi inte, mot Bayern var vi länge åskådare med de bästa platserna på hela Olympiastadion. Mot Depor hade vi kunnat slänga in Ancelotti och Tassotti på plan efter en timme och vunnit i alla fall. Mot Bayern efter en timmes spel visste vi inte om det räckte med att ha storspelare Inzaghi, Nesta, Maldini och Rivaldo på plan.
Så när Inzaghi nickar in 2-1 med sex minuter kvar av ordinarie matchtid infinner sig en obeskrivlig känsla. Det var ett styrkebevis. Det var ett bevis på att vi är tillbaka i toppen, vi lyckades med någonting som inte ens Manchester United och Real Madrid lyckats med.
Det finns som vanligt många hjältar en sådan här kväll. Till att börja med Superpippo Inzaghi. Superlativen för att beskriva honom har tagit slut för länge sen. Man undrar hur många mål som fortfarande finns i den där lilla till synes späda kroppen som man trodde skulle gå sönder så fort en stor kraftig tysk kom i närheten. Det andra målet som han gör är ett mål som inte ska kunna gå att göra.
Murphys lag, lagen om alltings jävlighet brukar allt som oftast tillämpas vid sådana här tillfällen. Framspelningen som Seedorf gör till Serginho är underbar, och därmed brukar det vara så att man missar mål efter en sådan framspelning, bara för att det inte ska gå att göra så snygga mål. Serginho som nuförtiden slår ett bra inlägg på 20 försök ska inte kunna hitta Pippo en sådan här kväll på Olympiastadion med ett inlägg. Framförallt ska det inte vara möjligt för Pippo med en stor stark tysk i hasorna att komma först på den bollen och få på en perfekt nick som går in bakom Kahn.
Men allt det här hände visst. Det var kvällen då Milan motbevisade Murphys lag, kvällen då lagen om alltings jävlighet drabbade Bayern München.
En annan som förtjänar beröm, tror jag, är Dida. Han brydde sig inte heller om att trotsa några lagar denna kväll. Ballack kommer inte bara drömma mardrömmar om den brasilianske målvakten, han kommer ha Didas skugga efter sig på Münchens gator resten av säsongen. Dida, inte en målvakt som man bör se på om man vill undvika hjärtbesvär. Åtskilliga gånger igår tappade han till synes oförklarligt bollen, rakt fram, men tyskarna lyckades inte få in bollen. Ironiskt nog kunde han inte göra något åt Pizarros 1-1 nick. Dida lyckades dock mota ett antal nästan givna mål, Ballack sköt o sköt o sköt. Men Dida dök alltid upp i sista stund med en hand, och höll bollen utanför målramen.
Spänningen var olidlig när Bayern fick frispark utanför straffområdet precis i slutet. Minnesbilderna från Trofeo Centenario i Madrid när Bayern gjorde två frisparksmål mot oss satt obehagligt nära näthinnan. Men där dök han upp, Dida, och Ballack fick inte göra mål denna kväll. Tyskar kan inte göra mål på brasilianare, det såg vi ju redan i VM-finalen.
Hjälte nummer tre denna kväll, en man som nog inombords hånar sina kritiker från tidigare år. Carlo Ancelotti, taktiskt geni, tränare för Milan. Bayern hade inte förlorat hemma på 29 matcher innan Deportivo kom och kontrade in tre mål med hjälp av Roy Makaay och åkte hem till Spanien med tre poäng. Ancelotti var inte dummare än att han tillämpade samma formel. Vi hade ingen tremåls-Makaay, men en tvåmåls-Pippo räckte gott och väl.
Ottmar stod och skrek och pekade och viftade hela matchen, Carletto stod lugnt vid sidan, iakttog och gjorde ett par genidrag. Rivaldo ut, Ambrosini in. Fram tills dess hade Bayern tack vare sitt kvitteringsmål börjat oroa ordentligt, Rivaldo höll mest i boll och motståndarna höll mest i hans tröja. När Ambrosini kom in blev det plötsligt trångt på mittfältet, Bayerns anfall stannade upp.
Pirlo ut, Serginho in. Ancelotti såg luckorna på vänsterkanten. Den allt annat än naturlige högerbacken Owen Hargreaves hade i sin iver börjat löpa över hela plan och det fanns hur mycket plats som helst på kanten närmast Carletto. Serginho kommer in och i sin första bollkontakt kommer han runt direkt, men slår ett av sina 19 mindre bra inlägg.
Det dröjde dock inte länge innan han fick chansen på nytt, och vad som hände då har jag redan avhandlat. För de som missad att läsa den biten så gjorde vi i alla fall mål, 2-1.
Jag skulle kunna rabbla upp ett antal spelare till men jag väljer att ge dem ett gemensamt tack:
GRAZIE RAGAZZI!
Jo, jag har sparat ett par rader åt en holländsk man med rastafarifrisyr, nej han heter inte Gullit eller Rijkaard, han heter Clyde, i andranamn. Mer känd som Clarence. Mina farhågor innan säsongen om att, när vi bytte bort vår egen Ingrato, fick en spelare vars form närmast liknade en jojo. Förutom hela lagets djupdykning i Rom så har Clarence Clyde än så länge varit en av våra mest jämna spelare denna säsong. Jag hoppas innerligt att han lyckas konservera formen.
Men på söndag måste Concorden från Brasilien få härja på vänsterkanten. Clarence Clyde måste få vila, annars finns en överhängande risk att det blir jojo av det hela.
Che Milan efficace – vilket effektivt Milan vi såg igår.
marko_u@hotmail.com