Eftersnack till Juventusmatchen
Milanredaktionens Fredrik Alfredsson och Amir Bakhshi sammanfattar insatsen mot Juventus i form av ett antal provocerande påståenden. Flamini har inte hittat sin roll, Kakà är en humörspelare och Seedorf behövs trots allt. Rätt eller fel?
Milan och Juventus gjorde upp i omgångens mest haussade drabbning igår. En drabbning som inte direkt levde upp till förväntningarna spelmässigt, särskilt inte andra halvlek. Dock blev det en rejäl kamp ur vilken det går att plocka detaljer i evighet. Vi tittar närmare på en del saker gällande de rödsvartas prestation och gällande individuella spelares insatser.
Kaká är en humörspelare som endast springer när laget spelar bra?
Fredrik Alfredsson: Delvis rätt, delvis fel. Kaká har inte varit lika briljant den här säsongen som vi har varit vana för och stundtals har han förtjänat kritik. Brassen är fortfarande för mycket av en humörspelare enligt mig. Han är en fantastisk spelare men har en tendens att försöka göra för mycket på egen hand. Mot fysiska, småfulare spelare som de Juventus ställde på banan igår kan det resultera i två olika saker. Antingen att han lyckas med sina dribblingar och tvingar motståndarna att ta till otillåtna medel, eller att han stöter på patrull och själv tappar humöret. Delvis var det fallet igår och då får han inte ut så mycket av sin inneboende potential.
Flamini spelade gjorde en bra match, men han passar inte riktigt in i Milan vilket vi fick se när han inte räckte till mot Iaquinta?
Fredrik Alfredsson: Att Iaquinta vräkte sig fram och lyckades nicka in kvitteringen är egentligen bara en parantes i summeringen av Flaminis insats under gårdagen. Visst var det ett mål som kostade Milan segern men jag tycker det är helt fel att leta syndabockar. Juventus mål var helt enkelt resultatet av en lyckad produkt i form av ett precist inlägg och en världsklassavslutning. Alla mål går att undvika brukar man visserligen säga, lite väl kritiskt, och en större försvarare hade kanske klarat av Iaquinta. Men om man väljer att såga Flamini enbart därför glömmer man det viktigaste – nämligen att Flamini var grym igår.
Fransmannen räddade Milan vid ett par tillfällen med två magiska sista sekunden-tacklingar i straffområdet (jag skulle vilja säga att han förhindrade två Juventusmål) och stod i övrigt för ett mycket imponerande högerbacksspel återigen. Han är i mina ögon helt klart ett mycket intressant högerbacksämne. Med tanke på att Milan redan har Gattuso/Ambrosini i truppen inför nästa säsong så ser jag gärna att man satsar på Flamini som högerback och förstärker med lite mer kreativitet (exempelvis Gourcuff eller någon liknande spelartyp) på mitten i stället.
Milan försökte inte alls spela och sjönk ner i Juves tempo. Vilket också visar att man var nöjda med en poäng.
Fredrik Alfredsson: Jag tror nog att Milan var mindre nöjt med en poäng än vad Juventus var. Åtminstone såg det ut så, märkligt nog, sista tio när Milan faktiskt försökte anfalla klart mer än gästerna trots att man var decimerat efter Favallis utvisning. Juventus såg ut att prioritera att hålla fast vid poängen och bjöd absolut inte upp till dans under de sista låtarna. Samtidigt går det inte att klandra deras intentioner under matchens första 80 minuter då Den gamla damen tydligt praktiserade ett rakt, direkt och tufft spelsätt.
Milan försökte på sedvanligt vis spela sig igenom och luckra upp motståndarförsvaret, så att man sjönk ner i tempo stundtals skulle jag snarare säga är något generellt och inte något specifikt just för den här matchen. Det är naturligt när motståndarna faller hem en bit att Milan stundtals kör fast. Men försöker tycker jag att de allt som oftast gör. Dock finns det ett problem, ett ganska stort sådant dessutom, att Rossoneri är för endimensionella.
Milan är utan tvekan ett av världens absolut bästa lag när allting stämmer och spelet flyter. Det har vi fått bevis på flera gånger också den här säsongen även om misslyckandena också har varit många. Problemet är att de rödsvarta har en dimension av världsklass, inte fler. De är för statiska och fastnar för ofta i sitt svåra sätt att spela fotboll. Man ser ytterst sällan Milan spela det spel som Juventus gjorde igår: rakt med snabba omställningar och med en tung fysik som främsta vapen. Jag skulle gärna se att Rossoneri klarade av den typen av spel ibland också, särskilt när man möter lag som försvarar sig välorganiserat och stänger till centralt på de små ytorna som Milanspelarna oftast föredrar att använda sig av.
Men det saknas vissa kvalitéer i truppen för att praktisera den typen av spel. Dels har avsaknaden av en stor, tung center som till exempel Amauri/Iaquinta. Jag har tjatat om det tidigare men med en sådan spelare, en frisk Borriello allra helst, så hade Milan haft fler alternativ i sitt spel och också fått fler dimensioner. Det räcker inte att enbart hålla världsklass när kortpassningsspelet och insticken fungerar, det krävs även att man har ett par reservplaner och kan variera sig.
Dessutom har det saknats ett djupledsspel av värde. För få av Milanspelarna går i djupled och därmed är laget sällan kontringsinriktade. Givetvis förväntar man sig förstås att Rossoneri i de flesta matcherna ska dominera bollinnehavet och vinna matcher på det sättet, men ibland vore det nyttigt om de kunde välja att falla hem och hota motståndarna med blixtsnabba kontringsattacker i stället.
Ancelotti är en medelmåttig tränare, och får endast bra resultat när hans spelare är på topp?
Fredrik Alfredsson: Visst har Ancelotti kanske en del brister när det gäller coachningen och kan vara för feg ibland. Men man ska komma ihåg hur skicklig han är taktiskt sett och vilka lyckade drag han har gjort för Milan i flera fall. Minns hans idé som mynnade ut i att han skolade om Pirlo till en defensivare spelfördelare. Dessutom har han nu gjort en bra disponering genom att sätta Flamini på högerbacksplatsen. Något som förvisso Wenger provade redan i Arsenal (då på den motsatta kanten) med gott resultat, men ändå ett bra taktiskt drag av ”Carletto”.
Matchen i matchen mellan Ancelotti och den så utskällde Ranieri vann däremot den sistnämnde tycker jag. Må så vara att Juventus hade behövt en trea för att närma sig Milan i tabellen och på allvar hota om andraplatsen, men likväl gick matchen trots Rossoneris 1-0-mål i Juventusfavör. Milan hade som vanligt mycket boll men förmådde allt för sällan att hota Juventus i gästernas box.
Ranieri satsade på tyngd och aggressivitet i form av firma Amauri/Iaquinta där framme och Poulsen/Zanetti på innermittfältet. Därmed fick återigen stortalangen Giovinco nöta bänk. Säkerligen till mångas besvikelse, men med facit i hand kan ingen klandra Ranieris val av spelare. Tuffingarna på mitten vann mittfältskampen och mötte egentligen bara riktigt motstånd i tuffhetsnivå av Ambrosini. Milans finsnickrare körde fast gång på gång och man får ge Ranieri lite beröm för att han körde på sin linje och inte spelade Giovinco.
Trots kritikerna så är Milan i stort behov av Seedorf, vilket vi fick se igår.
Fredrik Alfredsson: Seedorf var visserligen inte helt värdelös igår och tog några fler löpningar än vanligt (åtminstone i början), vilket visserligen inte säger allt för mycket. Men att han skulle vara ovärderlig för Milan är det nog bara han själv och Ancelotti som håller med om. Personligen hade jag hellre sett Pato från start och nästa säsong finns förhoppningen om att Gourcuff briljerar i Milan-tröjan på holländarens bekostnad.
Seedorf har haft sin storhetstid i Milan och i allra högsta grad bidragit till ett antal framgångar. Men nu är han inte mer än en alldaglig mittfältare som gör sitt jobb någorlunda utan att briljera. Jag tycker det finns ett stort antal mittfältare på marknaden som mycket väl skulle kunna ta Seedorfs plats i Milan. Varför inte Dessena till exempel som imponerar i Sampdoria just nu? För att nämna någon ur ett helt gäng med intressanta mittfältare i de italienska klubbarna.
