Matchanalys Milan – Bayern
"Det är fritt fram att välja idrottsklyscha efter en sådan här match"
Vi kan väl direkt konstatera att detta inte var Milans bästa match för säsongen. Orken verkar börja tryta hos vissa spelare och den förväntade roteringen av truppen har mer eller mindre uteblivit. Det var stor oskärpa i många moment och rörligheten i anfallsspelet var inget att jubla över.
Att vi ändå lyckas gå segrande ur en sådan här match är meriterande. De trötta benen kände nog att de inte behövde springa lika mycket efter att vi tagit ledningen med 1-0, och likadant efter 2-1 målet. Ancelotti lyckades väcka laget för några minuter med sitt halvtidssnack och det räckte till Inzaghis mål. Sen tryckte Bayern på och Milan slog mestadels bara undan.
Men det är antalet mål som räknas, inte målchanser. På målskytte var vi onekligen bäst på idag. Det är trist att en stormatch som denna inte kan undvika tveksamma domslut. Dels tänker jag på de två uteblivna straffarna (Michel ska ha beröm för sin konsekvens i alla fall) och dels på Inzaghi när han stod offside och kunde hålla undan den för dagen utmärkte Robert Kovac och peta in bollen.
Det är inte kul att vinna eller ta poäng på detta sätt, men i slutändan så är det domarn som dömer och som åskådare är det bara att acceptera att min världsbild inte alltid stämmer överens med domarnas. Dessutom kommer det komma motslut mot Milan i framtiden och i slutändan brukar det jämna ut sig ganska bra. Bayern tycker nog att de blivit bestulna på en poäng eller kanske t o m tre och därmed missat avancemang. Men Bayerns öda avgjordes inte ikväll, det skedde lång tidigare. Har man två förluster på hemmaplan då ska man inte gå vidare i Champions League.
Vad som imponerade på mig var att vi lyckades stå upp väl på slutet mot fysiskt starka tyskar. Det var inte bara bulldozer-Gattuso som röjde, utan också spelare som Dalla Bona och Simic som inte heller vek sig i någon närkamp.
Jag tycker det är otroligt roligt att Dida visar att han är värd att titulera sig förstemålvakt för tillfället. Även om Abbiati är en av mina absoluta favoriter i dagens Milan så kan jag inte annat än beundra Didas spel i år. Snart måste hans Leeds-stämpel vara borttvättad för gott. De mål han har släppt in på sistone har ju varit ena riktiga kanoner. Dels Luigi Salas vristträff i söndags och ikväll Tarnats missil. Det går nog inte att göra mål på oss på annat sätt när vi spelar på topp, om man nu ska gå in på avdelning hybris.
En annan spelare som har fått rykte om sig i inledningen av säsongen för att utgöra en svag länk i lagbygget är Dario Simic. Idag visar han dock upp alla de kavlitéer man kan förvänta sig av honom. Börjar tajma in löpningarna offensivt bättre och bättre.
Till sist är det måste några ord tillägnas den helt makalöse Pippo Inzaghi. Han är inte fullt frisk men han kan ändå göra så pass mycket att vi vinner matchen. Frågan är om det går att markera honom med sjysta medel överhuvudtaget.
Det är fritt fram att välja idrottsklyscha efter en sådan här match:
”Ett bra lag har tur”, ”Ett bra lag vinner även när de spelar dåligt” osv.
Oavsett hur det gick till så vann vi och Champions League-äventyret fortsätter även i vår. Två matcher kvar och vi har gruppsegern som i en liten ask.
Det är gött att leva just nu!
FORZA MILAN!
