Maradona av Kusturica - Recension
”Om han hade kunnat tillbringa hela sitt liv på fotbollsplanen hade han varit en lycklig man. Men så snart domaren blåst av matchen och El Diego, den störste fotbollspelaren genom tiderna, hade gått förbi hörnflaggan på väg mot omklädningsrummet, började alla hans problem.”– Emir Kusturica.
Mannen, Myten, Legenden, Maradona. Hatad. Älskad. Alla har en åsikt och Diego är enligt mig så intressant att man kunde gjort en film baserad endast på hans liv efter fotbollen. Han är en kliché som aldrig blir gammal. Han är som en politiker som gått längre än någon annan i karriären utan att för en enda sekund se sig själv som bättre än någon annan människa, eller förlora kontakten med folket.
Det går att relatera till Diego på så många sätt. Han är oss alla och vi är honom, en Gud som trivs bäst bland människor. En man med humor, kärlek och en öppenhet i vad han tycker och tänker. Han är inte rädd för att yttra sig och det är detta som gjort att en skandalhungrig press förvrängt bilden av Maradona. Denna film kommer att ändra på vad en hel del människor tycker och tänker.
”Han var revolutionär i hjärtat”
När filmen börjar får vi snabbt bekanta oss med Emir Kusturica, skapare av filmen, och av klassiker så som ”Zigenarnas tid”, ”Underground” och ”Svart katt, vit katt”. Lite spänt väntar Emir och ”the crew”, som han uttrycker det med sin skönt bosniska accent, på att få träffa Diego Armando Maradona. Sitt första intryck av Maradona beskriver Emir på följande vis; ”Som om han nyss hade sagt adjö till några illa beryktade damer, stigit in i ett rum och tagit med sig doften av revolutionärt krut.”
Vi får snabbt ta del av Maradonas åsikter, glädje, humor, syn på livet och vad han kämpar för. Vi åker med på demonstrationer, får sitta med i allt från trädgård till klubbar och vidare till Italien och Neapel.
”Om Andy Warhol hade levt är jag säker på att han hade satt Maradona i sepia bredvid Marilyn Monroe och Mao Tse-tung.” Säger Emir i början av filmen. Det ligger något i det.
En folkets Gud
”I mitt land blir politiker rika, men de ger inget till folket. Man har ofta bett mig börja med politik och jag svarar; Nej, jag vill inte stjäla från folket.” – Maradona.
I Argentina är Maradona betraktad av många som en Gud och det faktum att kyrkan ”Iglesia Maradoniana”, som skapades 1998, har över 100 000 medlemmar i över 60 länder hjälper till att stärka det argumentet avsevärt.
Även i Italien är Maradona nära Gudastatus och återkomsten till Neapel är ett nöje att bevittna. Det var i Neapel och laget Napoli som Maradona uppnådde det omöjliga och i filmen välkomnas vi av ett Neapel som svämmar över av tusentals fans, välkomnandes Diego tillbaka till staden med sång som förgyller den regniga dag besöket äger rum på. Alla hoppar och sjunger, och här hittar vi en folkets man som står och hoppar med från sitt hotellfönster. Lusten att beblanda sig med sina medmänniskor tar snabbt över och på väg ner i hissen hittar vi en lycklig Maradona som fortfarande sjunger med till folkets sång.
Vad man lägger märkte till under filmens gång är att Diego trivs bäst med sina medmänniskor, han är i sitt esse när han träffar folk, för honom kända eller okända, det spelar ingen roll. Platserna han möter människor och samtalar på varierar, men en sak jag noterade tidigt var att Diego aldrig är omgiven av ståtliga palats eller villor utan mår som bäst sittandes med sina likar i en lägenhet, klubb eller trädgård. Samtalandes, rökandes på en cigarr medan han njuter av precis allt och alla i sin omgivning.
Han kämpar för sina egna och det han tycker är rätt och man märker av en lite naiv tro hos honom, att man som människa ska kunna påverka och förändra utan pengar eller en bomb i fickan.
”Min bror är en marsmänniska”
I en intervju med en av Maradonas bröder när de båda var unga pojkar tillfrågas den yngre brodern om han någonsin tänker bli som Diego;
”Nej, det har jag aldrig tänkt.”
- ”Inte?”
”Min bror är en marsmänniska.”
VM 1986. Många såg kvartsfinalmatchen mot engelsmännen som ett sätt att ta revansch, bland annat för konflikterna på Falklandsöarna.
”Det var som ett krig, att vinna ett fotbollskrig.”– Maradona.
När jag går igenom VM finalen från 1986 i huvudet; Argentina mot England. Så får jag mer förståelse för Diegos naiva tro på människans makt att påverka. Mycket mer än fotboll stod på spel i denna kvartsfinal då ett skuldsatt och nedslaget Argentina mötte stormakten England. Emir nämner att en seger som denna bara kan tas på fotbollsplanen och han har rätt. Argentina slog England med 2-1 efter två mål av Maradona, ett av dem gjordes med en viss ”Guds hand”.
Sporten gjorde det omöjliga möjligt och djupt skuldsatta Argentina slog ut stormakten England från turneringen.
”Jag föddes till fotboll. Jag visste vem jag skulle bli men inte att jag skulle ta kokain”
”Precis som hans fotbollsförmågor var extrema, då han var långt bättre än alla andra, var hans liv till det andra extrema. En upplösning av allt som utgör grunderna för ett normalt liv.” – Emir Kusturica.
Kokainmissbruk, hjärtattacker, dopingskandaler, kontroversiella åsikter och världssuccé på fotbollsplanen. Maradonas liv har aldrig varit normalt. ”Vet du vad för slags spelare jag hade varit, om jag inte tagit kokain? Vilken spelare vi förlorade! Säger Maradona lite skämtsamt, samtidigt som man känner hans lidelse. ”Det är som dålig eftersmak. Jag kunde ha blivit mycket mer än vad jag är.”
”Folk kan säga att jag är bra, eller att jag är bättre eller… Bättre än förut. Men de vet inte vad jag känner. Jag vet vad jag gjorde för fel och jag kan inte rätta till det.” – Maradona.
När jag sitter och bevittnar slutet av en film som fångat mitt intresse på många olika plan, slår Emirs ord mig, det där om att han hade varit lycklig ifall han fått stanna på planen hela sitt liv. Framför mina ögon spelas en sekvens upp där Maradona besöker den fotbollsklubb hans hjärta slår allra starkast för, Boca Juniors, på deras hemma-arena La Bombonera. Där står han, lyckligare än någonsin i sin naturligaste av miljöer, medan publiken sjunger om honom. Boca gör mål och den äldsta dottern håller om sin far som nu hänger ut över räcket på hedersläktaren, i ett rus av ren lycka.
”Maradona av Kusturica” är en film som berör alla. Fotbollsälskare får inte bara se underbara sekvenser och mål från Diegos fotbollskarriär, utan får även en djupare förståelse för mannen bakom tröjan, skorna och bollen. Samtidigt borde de som nödvändigtvis inte älskar fotboll definitivt se filmen då Maradona utan tvekan kommer att påverka, beröra eller få dig att relatera med sig på något sätt. Han är underbar den där Diego.
Den 29:e maj har filmen ”Maradona av Kusturica” premiär på Bio.
http://www.musicbay.se/qmail/panvision/maradona/
