Maldinis avsked: Naturkraften som tagit alla med storm.
Hyllningarna har avlöst varandra under de senaste dagarna, och med rätta. Det känns således onödigt att hylla Maldini även i denna artikel. Eller inte. Nu är det min tur att dela med mig av mina tankar kring världens bästa Maldini.
Jag var tämligen liten när jag för första gången såg världens genom tiderna bästa nummer tre springa i en rödsvart-randig tröja. Snabb, stabil, offensiv. En vänsterback som inte levde upp till de vänsterbacksidealen mina tränare lärt mig. Detta "ta det säkra före det osäkra" var inte riktigt min grej. Tydligen inte heller Maldinis.
Likt en svallvåg sprang Maldini upp och ner längs sin vänsterkant, gjorde offensiva men genomtänkta raider samtidigt som han alltid stoppade sin gubbe. Det var nästan som att han visste att han kunde äga denna fotbollsvärld. Som att han tänkte;
"Screw it, ska jag göra någonting ska jag göra det rätt. Det jag anser är rätt."
Och visst gjorde han det. Gentlemannen gick från talang, till världsback, till kapten, till en rolemodel och slutligen en legend. I allas ögon. Inte enbart Milan-fans utan folk som hade all anledning att ogilla Maldini och Milan kunde inte göra det. Just för dennes schysta stil och professionalism.
Som 15-åring, när undertecknad gick sista året på högstadiet på Husbyskolan var den första rasten på måndagarna ett krig. Jag och två till var inbitna Milanfans, medan majoriteten höll på Inter (föga överraskande då man hade en viss Ronaldo i laget).
Serie A som spelats dagen innan var det hetaste samtalsämnet och ska jag vara ärlig var vi alla väldigt omogna. Snack efter snack om vilket lag som verkligen var bäst fortsatte, skitsnacket om diverse spelare tilltog. Men en spelare fick aldrig någon diss. Ni kan gissa vem det var.
Jag tror inte att vi riktigt förstår vad som kommer hända efter denna säsong. ”Efter-Maldini-tiden” kommer att vara dyster. Vi alla har tagit för givet att denne spelare alltid varit, och kommer vara med oss. Men så är det inte. Jag som snart fyller 24 år har vant mig vid att alltid se nr 3 i backlinjen. Genom åren har vi alla vant oss vid Maldini och han har alltid varit given som ledaren där bak. Från och med jävligt snart är det ett minne blott, vilket känns väldigt tråkigt.
Jag tror att vi alla måste sätta oss ner och verkligen tänka efter. Tänka på vad det är som lämnar oss och vår fotboll. Finns det någon som kan utmana Maldinis karriär och karaktär? Jag tror inte att det finns det. Fotbollen tappar en människa och spelare som är ovärderlig och vars tröja kommer att pensioneras i respekt för spelarens alla framgångar som inte går att räkna på två händer. Trots detta har han aldrig blivit tilldelad Ballon d’Or, vilket många tycker är orättvist. Vad tycker jag? Kunde inte bry mig mindre om det. Han har gjort så mycket mer för mig och alla andra så han har redan fått min Ballon d’Or. Och förmodligen många andras.
Vid millenniumskiftet var det många professorer som menade att vi skulle känna oss speciella som får leva under detta historiska skifte, då vi går in i 2000-talet. Coolt, tänkte jag. Men jag känner mig mer ärad och stolt över att jag fått uppleva Maldinis fotboll, för en ny Maldini kommer vi nog aldrig få återse. Var ärade, mina vänner.
Tack för allt Il Capitano. Världen kommer sakna dig.
Maldini… Maldini… Världens bästa Maldini.
