Maldinis avsked: Slutet på en era
Pojken från Milano som hade pressen på sig att följa i sin faders fotspår. Mannen som lyckades göra det, och höja ribban något avsevärt. Detta är historien om Milans nummer tre vars avsked är slutet på en fotbollsepok.
När jag gick precis hade börjat på gymnasiet fick jag en klurig svenska-uppgift. Det handlade om att man skulle skriva om en förebild. Fotbollskille som jag var, valde jag att skriva om Kaká, mannen som med sina tio mål fört Milan till CL-guld 2007. Hur perfekt min uppgift var, hur högt betyg och hur mycket beröm jag än fick för den så var det något som saknades. Så här i efterhand kan jag konstatera en sak, jag borde ha skrivit om Maldini.
Van Basten, Rijkaard , Gullit, Shevchenko, Kaká, Inzaghi. Alla har lämnat sina avtryck och vart med och fört Milan till Europacup triumfer. Vissa har vart med och vunnit två gånger och vissa t.o.m tre. Alla har dem med mål och individuella prestationer hjälpt Milan att bli en historisk klubb. Men en man har alltid varit med och spelat med alla dessa och alltid lett laget på ett magnifikt sätt. Det är inte så svårt att gissa vem. Mannen med fem(!) Europacupstitlar. Mannen som ingen har något dåligt att säga till om. Pojken från Milano som hade pressen på sig att följa i sin faders fotspår. Pojken som lyckades göra det, och höja ribban något avsevärt för nästa generation, och skriva historia på många olika sätt.
Eftersom jag är relativt ung, så har jag missat otroligt mycket av Maldinis karriär. Men det jag har bevittnat är och kommer alltid att vara ett skolexempel på hur långt man verkligen kan gå och hur mycket man kan vinna. Jag minns semifinalen mot Man United 2007 på Old Trafford. Nesta hade gjort en kanonmatch, och lyftes upp av kommentatorerna ständigt. Men det där lugnet som bara en person har saknades. Den där karisman och vardagliga avslappnade ansiktet som fick Milanfansen runt om i världen att inse att det finns ingen större än kaptenen. Trots Nestas skicklighet (världens bästa försvarare när han är frisk) så kan ingen mäta sig med Maldinis ledarförmåga och lugn i dem absolut största matcherna. För när Maldini blev skadad mitt i andra halvlek så var det upp till dem andra att sprida lugnet och hålla 2-1 ledningen i schack. Det höll inte, Milan började sjunka längre och längre ner i banan. När domaren blåste av stod det 3-2 till Uniteds favör. Där insåg jag på allvar hur mycket inflytande en person kan ha på ett så stort lag som Milan.
Det finns människor som hävdar att Maldini inte är störst och att spelare som Del Piero, Totti och Zanetti är minst lika stora i Italien. All respekt till dessa spelare, men om jag skulle skrivit en bok om de absolut största fotbollskaraktärerna genom tiderna så skulle inte någon av dessa tre fått plats i något kapitel. Tror jag många kan hålla med om.
Det roliga är att Maldini har lämnat ett så pass stort avtryck i världsfotbollen eftersom han har varit med så länge. De flesta har spelat mot honom. Alla har sett honom. Han har spelat mot spelare som Platini och Maradona under tidigt 90-tal och avslutar sin karriär genom att spela med spelare som Pato. När Maldini gjorde sin debut för Milan så var inte Ronaldo, Fabregas eller Giovinco ens födda.
När människor i framtiden ska berätta sagor så kommer ”pojken från Milano” att vara en bestseller bland fotbollsfantaster. Det går inte med ord beskriva vad Maldini har åstadkommit genom att försvara de rödsvarta färgerna.
Ta vara på de sista minuterna av Maldinis karriär för det kommer inte tillbaka. Detta är slutet på en era. Pele, Maradona och Zidane avslutade sina karriärer på olika sätt, men Maldinis avsked kommer att vara det största.
Arrivederci IL CAPITANO!
