Maldinis avsked: Oväntat antiklimax
Många är åsikterna och framförallt fördömandena kring sättet som en falang bland Milanfansen behandlade Maldini på när Il Capitano skulle få sin minst sagt rättmätiga hyllning i söndags. Även jag har förstås åsikter kring buropen som besvarades med ett finger och det är läge att delge mina tankar.
Ju högre förväntningarna blir på något, ju större blir också risken för att allting till sist ska sluta med ett antiklimax. Desto större förhoppningar man har, desto tyngre blir förstås också nederlaget eller misslyckandet om det slutar med ett sådant. Så oftast säger pessimisten (eller är det realisten?) inom mig att det är säkrast att vara redo för att det kommer att gå åt helvete, bara för att vara förberedd utifall att.
I söndags fanns dock inte tankarna på antiklimax närvarande. De var inte ens i närheten. För hur det än skulle gå på San Siros gröna matta, om så Totti och co skulle komma dit och ge Milan en lektion i hur fotboll ska spelas, så skulle den störste av alla nu aktiva legender få ett avsked som bara han kan vara värdig. Ingenting skulle få förstöra det. Maldini skulle hyllas och det med råge, ingen skulle kunna ta miste på vem som är Mr Milan och vem som var dagens stora huvudperson.
Men något kom otroligt nog i vägen och förstörde delvis de stora, rättvisa hyllningarna av den spelare och person som bättre än någon annan har varit en fantastisk representant för fotbollen under hela sin aktiva karriär. Några individer önskade inte legenden den avtackning han borde ha fått utan stal rubrikerna genom sitt ynkliga beteende.
Ni kan historien vid det här laget. Som vanligt har kvällstidningarna slagit på stort när det luktade skandalrubriker och helt plötsligt har Serie A fått lite publicitet igen. Tack vare, eller på grund av snarare, ett antal missnöjda Curva Sud-fans som tog tillfället i akt och vid allra sämsta tillfälle passade på att framföra sitt kritiska budskap.
Det har i efterhand gått att förstå att det var långt mer än Maldini och hans inställning (i vissa fall) till den gruppen av supportrar som de visade missnöje med. Det handlade nog inte enbart om att Milankaptenen och legenden uttryckt besvikelse över att fansen kritiserat laget, såväl nu som under tidigare år. Men oavsett vad det handlade om så fick falangen i Curva Sud fram sitt budskap och stal uppmärksamhet som de inte var värda att få.
Egentligen är bakomliggande faktorer oväsentliga i just det här fallet. Allt som oftast tycker jag att man ska utgå ifrån att söka efter roten till problemet, gräva djupare efter den egentliga anledningen till problemet. Långt ifrån alla gånger är det lika självklart och de skyldiga lika givna som man först tror. Men allt det där spelar ingen roll när det gäller vad som hände på San Siro i söndags.
Visst går det att fundera på om Maldini har gjort några fel, om gentlemannen någon gång faktiskt frångått sitt gentlemannamässiga uppträdande och på så vis kunde förtjäna kritik. Men det är oväsentligt. Alla kan vi göra fel, alla kan vi göra misstag och säga saker som vi ångrar. Alla gör sig förmodligen förtjänt av en del kritik i sitt liv. Men man kritiserar inte Maldini, inte där och inte då. Inte när den störste av dem alla gör sitt sista framträdande inför sin hemmapublik och ska få emot hyllningar från de som älskar honom. Det är så fegt, så fult och så ynkligt att göra sitt bästa för att förstöra ett sådant tillfälle. Vissa saker gör man bara inte, vissa saker är heliga. Man svär inte i kyrkan, oavsett hur okristlig man är må vara. Och man hånar fan i mig inte Paolo Maldini när denne för sista gången ska få ta emot San Siro-publikens ovationer.
Det är visserligen fritt fram att uttrycka sina åsikter och alla har rätt att tycka till. Men att välja ett tillfälle som de buande Milanfansen gjorde i söndags är bara bedrövligt. Helt utan respekt, helt förkastligt.
Söndagen blev mot alla odds ett antiklimax rakt igenom. Förlusten mot Roma kan i längden innebära en missad direktplats till Champions League, men är ändå en parantes i sammanhanget. Den skam som vi andra Milanfans kände och den smärta som Il Capitano förmodligen upplevde under det där ärevarvet var så mycket värre än tre förlorade poäng. Det var så ovärdigt och så ledsamt att se så det finns egentligen inte ord för att beskriva det, trots alla texter som redan har tagit upp ämnet.
Förhoppningsvis suddas de buande idioternas betydelse för den dagen ut med tiden och förhoppningsvis blir de bara till en parantes. Maldini ska minnas för allt annat än just de buropen och det fingret, för han är den störste i modern tid. Oavsett vad vissa minoritetssupportrar säger.
Grazie Il Capitano!
