Förväntningar
När en match med ens lag ska visas på tv ställer man omedvetet upp åtminstone vissa förväntningar. När då Lazio efter ett par års spel som mest haltat som på kryckor, äntligen börjar prestera vad vi förväntat oss, är det inte konstigt att man vill se Bra Fotboll när chansen dyker upp.
Tyvärr drar förväntningar och verkligheten inte alltid jämnt. Ett enda litet agerande på planen kan ändra så mycket. Som när t ex när en uppretad Liverani ur takt får hjärnsläpp och slänger bollen i ansiktet på en motståndare och domaren bara inte kan undgå att visa ut den tänkte mittfältsstrategen.
När förutsättningarna ändras så radikalt mitt under spelet, är det nästan legio att de inblandade lagen har svårigheter att hantera detta. Paradoxalt nog gäller detta framförallt Parma som i nästan en timme får den (vad man tycker) gyllene chansen att spela med en man mer. Men Parma klarar inta av att ta tag i spelet så pass mycket att man skapar de där heta chanserna. Den offensiva, men i söndags alltför tunna trion Adriano-Mutu-Nakata verkar mest vara inställda och förberedda på att spela snabb kontringsfotboll, och när man plötsligt måste föra spelet fungerar det inte alls något vidare.
Lazio, å andra sidan, får med en man mindre svårigheter att få lugn i spelet - vilket i och för sig är förståeligt. Ändå skapar Lazio minst lika många goda chanser som Parma även med en man mindre på planen. Detta i första hand tack vare den argentinske flyfotade Claudio Lopez som börjat leverera ett sådant spel man glömt bort att han var förmögen efter de senaste två årens viljelösa och nästan depressiva insatser (en längre anpassningstid är något supporters eller italienska tränare inte direkt högaktar). Men fortsättningen av matchen efter utvisningen blir ändå en besvikelse underhållningsmässigt. Som det brukar bli när förväntningar stöter på patrull.
Men även om faktiskt ett ledningsmål och en 1-0 vinst till Lazio absolut var inom räckhåll även med tio man, måste man vara nöjd med en poäng. För faktum är att Lazio kunde, borde!, reducerats med ytterligare en spelare. Minst! När Negro i mental obalans(?) strax efter Liveranis tokutvisning, kommer helt fel in i en glidtackling och istället närmast kör över Mutu med dobbarna i knähöjd, borde Messina visat ut den annars mycket duktige Negro. Det var en självklarhet. (Nu kommer inte Negro bli avstängd i efterhand eftersom domaren såg situationen och visade kort. Endast situationer som domaren helt missat kan beivras i efterhand. Att kortet däremot borde varit rött är domarens misstag.)
Eller Peruzzi för den delen: Peruzzi inte bara stänger vägen för en fri Parmaspelare utanför sitt eget straffområde. Nej, han tackar omkull denne. Detta skulle helt klart kunna bedömts som en frilägesutvisning, och skulle säkert så också gjorts om inte Lazio redan vore decimerat. Med tanke på detta får man vara nöjd med en poäng. Även om marginalerna går emot när målchanser och straffar dyker upp, så måste man faktiskt påstå att hemmafördelen nog påverkade domaren att inte ta en utvisning till. Minst. Och då skulle knappast Lazio orkat stå emot.
***
Corradi är nyttig för Lazios uppbyggnadsspel. Han tar emot många bollar och fördelar dessa eller drar på sig frisparkar. Däremot önskar jag att han kunde visa lite mer rapphet i straffområdet. Ta situationen alldeles i inledningen av matchen där Lopez passar in bollen. Den ska, eller i varje fall borde, Corradi kunna nå.
Fast det är märkligt detta vad förtroende kan betyda för forwards. I Lazio ingick häromåret jugoslaven Kovacevic i truppen under en höst. Kovacevic påminner en hel del i rörelsmönstret om Corradi, tunga, starka och bra på huvudet. Kovacevic fick inte många chanser till spel skador i Lazio till trots. Han fick sedermera lämna Lazio för Iberien och Real Socidad. Där är han nu den store målskytten (toppar skytteligan på sju mål) i det lag som överraskande leder la Primera Division. Så kan det gå om man får förtroende.
***
Målvakter är ett lustigt släkte. Det knä Peruzzi får i skallen av framstormande Parmapelare borde ha orsakat en hyfsad hjärnskakning kan jag säga av egen erfarenhet. Ser man repriserna ser det riktigt otäckt ut. Men icke. Lite omplåstering (eller ok; bandagering), sedan är det bara att fortsätta. I kvällsmatchen är det dags igen: Buffon får Shevchenkos panna mitt i plytet i en duell. Även detta borde knäcka den tuffaste. Även här skakar målvakten av sig som inget hänt. Som sagt; det påstås att toppmålvakter i de flesta sporter är speciella. Innebär det att de är helt tomma i skallen?
***
Jag är inte direkt avundsjuk på Liverani. Redan från början var han en kontroversiell värvning. Bilderna iklädd Roma-tröja var ungefär lika vältajmade som Negros tackling. Liverani var mot Parma i otakt redan under den första halvtimmen innan utvisningen. Han har en hel del att bevisa, detta kanske påverkade denna svaga insats. Från början av säsongen var det tänkt att just Liverani skulle vara det nav vilket Lazio skulle kretsa kring. Men den skada han drabbades av tvingade Mancini att möblera om. Och tur var kanske det? Nu vet både Mancini (och vi) att Stankovic kan leverera från denna centrala position. Och när då Liverani får chansen, lite överaskande centralt med just Stankovic, tar han inte direkt denna chans…
Nåja, ett innermittfält bestående av Stankovic och Simeone är vad jag vill se framöver. Mer balanserat spelmässigt, och antagligen mer balanserat även mentalt.
***
Jag anknyter slutligen till min krönika publicerad i lördags ”Vem i hela världen kan man lita på”.
Media lyckas konstant blanda ihop äpplen och päron till en kompott som mest bara förvirrar. Det var i korthet vad jag syftade på i denna ovan nämnda text.
Vad jag här skulle vilja lägga till är att även om situationer och händelser lätt överdrivs, eller till och med ljugs ihop, så är inte allt frid och fröjd i Lazios omgivning och i Lazios finansiella situation. Långt därifrån vad det verkar.
Något förvånande ”poppar” det nu upp rykten att Lazio inte alls följt avbetalningsplanen (den nya, överenskommen under september) angående Stam. Tydligen är inte heller betalningen av Mendieta reglerad som planerat. Hur det sedan är med resterande ”mer småskaliga” övergångar som tidigare varit på tapeten vet jag inte. Detta är besvärande.
Förr eller senare kommer alltid sådana här problem ikapp en. Och ska Lazio någon gång få lugn och ro i sin omgivning måste detta åtgärdas snarast. Annars måste man konstant fortsätta att konfronteras med de artiklar och reportage som likt ett mantra hävdar att den ekonomiska situationen påverkar Lazios spel etc. Om detta får fortsätta, kanske det verkligen kommer att påverka Lazios spel på fotbollsplanen. För att kunna fortsätta spela bra fotboll i förlängningen, måste förutsättningar till detta skapas. Detta överskuggar egentligen allt annat. Om inte Cragnotti(s) lyckas med detta är risken stor att Lazio måste finna en ny ägare framöver.
Och en ny ägare innebär alltid osäkerhet: Vad vill den nye ägaren egentligen med sitt engagemang? Vad är denne beredd att satsa, och så vidare. Det vill säga att man överhuvudtaget hittar en ny ägare. Så detta är ett stort problem som måste finna en lösning. Ett bolag, eller en fotbollsklubb, måste betala sina skulder. Annars går det inte att bedriva en verksamhet. Väldigt enkelt i grund och botten.
Däremot behöver Lazio aldrig betala annats bolags skulder, som t ex Cirios. Detta ”missade” all media i helgen.
