Reseberättelse: Fortsättning på Milanoresan
Jesper Klingnell var på plats när Maldini spelade sin sista match på San Siro och berättar här i två delar om sin Milanovistelse.
I halvtid hände inte så särskilt mycket. Personligen drack jag cola och läste matchprogrammet. Sedan gick spelarna ut för andra halvlek och ännu än gång drog Curva Sud igång Paolos Maldinis ramsa. Något förvånad kunde jag konstatera att en av planens bättre, David Beckham fick lämna plats för Seedorf.
I den 75:e minuten kom Milans första mål. Det blev rent ut sagt ett jävla liv när alla på arenan utom den lilla Roma-klacken, skrek ut sin glädje över målet. Men också detta jubel skulle överträffas. Och detta bara några sekunder senare då curvan bröt ut i ett ”Forza lotta Vincere, non ti lasceremo mai!!”.
Sedan kom som bekant Menez igenom och slog in Romas ledningsmål, men som tur var kunde Ambro kvittera bara någon minut senare. Ytterligare ett jubel som hette duga bröt ut på San Siro! Glädjedödaren Totti prickade in en frispark innan en intressant situation uppstod.
Zambrotta föll i straffområdet. Solklar straff tyckte många. Däribland tvåmålskytten Ambrosini, som snackade till sig sitt andra gula. Att en utvisad spelare, framförallt när spelaren i fråga blir utvisad i ett så pass avgörande läge, får applåder hör inte till vanligheterna. Att en spelare som just blivit utvisad i ett så avgörande läge får motta stående ovationer är än mer ovanligt. Detta var just det som hände Ambrosini. I stort sett samtliga på arenan ställde sig upp och applåderade den blivande kaptenen(?).
Precis efter slutsignalen ställde sig hela arenan upp och applåderade. Detta med undantag för Romaklacken som efter att ha tackat av sitt lag satte sig ned. Ännu än gång sjöngs Paolo Maldinis ramsa av ett fullsatt San Siro. Efter att ha tackat sina motståndare och medspelare sprang kaptenen ett avslutande ärevarv på arenan. Tyvärr vecklades en Baresi-tröja ut och en banderoll som sa att Capitano glömt bort vilka som gjort honom rik. En kort sekund hördes ”un capitano” från Curva Sud, men det var tyst och avlägset och dog ut efter endast en väldigt kort stund. Egentligen var det inte något som märktes nämnvärt eftersom resten av arenan jublade ikapp och sjöng ”Paolo Maldini Paolo alé” för sista gången.
När så Paolo kom till den norra curvan ställde sig Romaklacken upp och applåderade. Mäktigt att se en motståndarklack applådera en motståndare och ännu en gång måste jag ge cred måste ges till de tillresta Romanisterna.
Sedan tog jag farväl av San Siro för den här gången. Efter en tunnelbaneresa till city avslutades även denna dag med turistande runt Duomen, fotograferande av Madonninan och en Pizza vid Piazzan. Under resten av kvällen och natten på hotellrummet tittades det en hel del på TV, där varenda match i Serie A dissekerades in i minsta detalj. Sedan kom också highlights från andra ligor, Premier League, La Liga, Ryssland och fler i ett program som kan liknas vid Eurogoals. Alltså för er som såg det under Chris Härenstam och Stefan Klemetz tid på Eurosport.
Dagen därpå bar det av hemåt. Redan på flygplanet möttes jag av Aftonbladets minst sagt överdrivna rubriker om att Maldini hade hånats av fansen. Något som jag visserligen inte helt kan förneka, men att den gode Paolo skulle ha blivit hånad i sådan utsträckning som media velat göra gällande kan däremot dementeras.
Väl hemkommen har jag försökt att smälta att mannen som varit i Milan under hela min livstid nu lägger av. Har svårt att se att vi någonsin kommer att få uppleva en spelare som ens kommer att komma i närheten av den kvalitén, det hjärta, den passionen för sporten eller det sportsmannaskap som allas vår Paolo Maldini hade.
GRAZIE Capitano!
