Galliani: Därför måste vi sälja Kaká
Adriano Galliani berättar i dag sanningen bakom de senaste dagarnas ’Kaká till Real’-rykten.
I en intervju i dagens La Gazzetta dello Sport berättar Galliani öppet om Milans planer: ”Kaká såldes inte till City i januari därför att han inte ville gå dit. Till Real skulle han däremot kunna gå. Chelsea är inte ett alternativ. Antingen går han till Real eller stannar han i Milan.”
På frågan om varför Perez inte reste till Milano istället sa Galliani: ”Perez bjöd ner mig för att fira att han blivit president, vi åt och pratade om Kaká. Jag förnekar det inte, förhandlingarna är igång, men det finns ingen överenskommelse.”
Galliani pressades till ”dillemmat” att om Kaká återigen skulle välja med hjärtat och därmed stanna i Milan, skulle Milan då återigen tacka nej till erbjudandet?: ”Hjärtat? Vi snackar om transfers. Alla har vi hjärtan, men siffrorna har blivit så höga att vi måste se på räkningen”
I en intervju med Gazzettan i måndags – märkligt nog gjord på planet till Brasilien – berättade Kaká att han verkligen vill stanna i Milan och att han är trött på att folk hela tiden ställer samma fråga som om att han skulle ljuga. Det var en ärlig och uppriktig intervju. Brassens önskan om att få stanna i Milan bekräftades också av en av ledarna i Curvan, som sa att han hade pratat med Ricky på telefon strax innan han flög till Brasilien i måndags.
I dagens intervju med Galliani blir det tydligt att det är Milan som vill sälja, medan Kaká vill stanna. Galliani dribblade påståendet om att Kaká vill stanna i Milan med att säga att ”det endast är ekonomiska faktorer som ligger bakom en eventuell försäljning – Milan kan inte gå minus €70 miljoner varje år.”
Galliani gick sedan återigen igenom de ekonomiska skillnaderna mellan Milan och Real: hur Reals omsättning är dubbelt så stor som Milans, hur Real äger sin egen arena, hur Real har individuella tv-avtal som de inte behöver dela med de mindre klubbarna och hur en klubb i Spanien bara betalar €1,5 miljoner i brutto för att en spelare ska få €1 miljon netto i handen medan en italiensk klubb måste betala €2 miljoner för att spelaren ska få €1 miljon i handen.
Galliani avslutade dock med att försöka lugna alla Milanisti: ”Milan kommer att köpa en ny anfallare, en så kallad mezzapunta och en femte storhetstid är på gång”
***
KAKÁ OFFRAS I dagsläget verkar det nästan säkert att Kaká tvingas lämna Milan – även om det inte går att utesluta ett ”Kaká stannar-rösta på mig”-uttalande från Berlusconi på måndag. Berlusconi sa i går att han ska prata med Ricky på måndag och då fatta ett beslut. Han jämförde situationen med Sheva 2006, då ”Milan inte kunde matcha Chelseas erbjudande”.
I tisdags kom Berlusconi med ett annat tydligt försök att lägga skulden på Kaká ”en spelare har bara en kort karriär och de måste hinna tjäna ihop ett arv, och vi som klubb kan därför inte stoppa honom” Det mesta talar dock för att det i själva verket är Milan som försöker tvinga bort Kaká. Berlusconi försöker göra Kaká till scapegoat.
FÖRHANDLINGSTEKNIK Mitt största problem med hela den här situationen är Gallianis förhandlingsteknik. Förra sommaren lyckades han pressa ner priset på Dinho till €18 miljoner, samtidigt som City bjöd €32 miljoner. I vintras erbjöd City €110 miljoner för Kaká, men nu talas det om att affären kommer att sluta på €70 miljoner.
Hela den här affären handlar om pengar för Milan – Kaká vill egentligen stanna och Milan vill egentligen behålla spelaren, men den ekonomiska situationen gör det omöjligt. Då borde målet för Milan alltså vara att få ut så mycket pengar som möjligt.
Jag förstår att Real inte kommer att erbjuda €110 miljoner, men med tanke på att Chelsea finns så borde Milan kunna få ut minst €90 miljoner, alternativt €75 + Marcelo, eller €60 + Sergio Ramos eller Pepe. Därför frågar jag mig hur Galliani kan begå följande misstag:
1. Åka ner till Madrid för att förhandla. Varför inte låta Perez komma till Italien? Att ha hemmaplan är en klar fördel i förhandlingarna.
2. Varför gör han klart i tidningarna att Chelsea inte är ett alternativ? Milan skulle åtminstone kunna spela på att Chelsea vill ha Kaká och därmed få upp priset betydligt. Speciellt med tanke på att vår egen Ancelotti nu tränar Chelsea – trovärdigheten i att Chelsea vill ha Kaká är skyhög!
3. Varför så öppet gå ut och säga att Milan vill sälja? Moggi har redan visat att det går att blåsa Perez. Moggi skrev själv i sin bok att han var beredd att sälja Zidane för €30-40 miljoner, men att ingen visste om det och att han därmed kunde få Perez att betala €70 miljoner. Perez gav sitt bud sent på natten och Moggi insåg att han behövde agera snabbt. Därför vaknade han fem på morgonen dagen efter, ringde Lippi och de andra för att göra klart – allt för att Perez inte skulle hinna ångra sig. Affären var klar tidigt samma morgon och Moggi kunde skratta åt Perez.
Galliani sa i dagens intervju att han har räknat med effekterna av beslutet, men att han hoppades att fansen skulle förstå situationen. Redan i går protesterade dock fansen utanför huvudkontoret på via Turati och i dag kommer en ordentlig protestaktion att hållas kl 18. Räkna med oljud! På facebook har massor av protestgrupper startats och det talas om bojkottningar av produkter och säsongsbiljetter.
Det verkar som att Milan bestämt sig för att offra Kaká för att kunna behålla och satsa på resten av stjärnorna i laget. Berlusconi sa själv att Dinho är en tänkbar ersättare för Kaká medan Galliani i dag uteslöt Adebayor och Amauri. Tidningarna har redan spekulerat i Lavezzi och Dzeko som tänkbara nyförvärv i regionen €15-20 miljoner.
JOBBIG SITUATION Det här är givetvis en jobbig situation för Galliani. Han är alltid den som tvingas påpeka hur dålig den ekonomiska situationen i Italien är. Han säger det själv i varje intervju ”Jag vet att jag låter tråkig, men…”. Sanningen är att Milan gick back nästan €70 miljoner i år. Bara p.g.a av att vi inte spelade i CL torskade vi €40 miljoner. Situationen har blivit ohållbar. Under de senaste åren har Milan gått back med €30 miljoner per säsong – vilket är okej, ett tag. Men inte under en längre tid, och det är absolut inte okej att den siffran nästan fördubblas.
Undertecknad har själv skrivit om situationen i Italien. Folk tror att det är hat mot Inter, eller ännu värre – helt irrelevant, när jag säger att Inter dominerar därför att Moratti tycker det är värt att satsa €155 miljoner varje säsong. Konkurrenssituationen är helt missvisande, sanningen är att det är Moratti som är Inters Zlatan – Inter som klubb har i själva verket det betydligt sämre än Milan, men Moratti spenderar miljarder per säsong för att städa upp.
Skillnaden är att Berlusconi inte tycker att det är värt att förlora så mycket pengar och därför satsar inte Milan lika mycket. Mitt förslag till folk som inte förstår det här är att dunka komvux, dunka högskoleprovet, sök en ekonomiutbildning vid universitetet och inse att fotbollen är precis som vilken annan business som helst – money rules och Milan har halkat efter.
Så länge det inte finns några klara regler från FIFA eller UEFA mot ekonomisk doping av den här typen kommer situationen att fortsätta. I England är den betydligt värre, där dras samtliga toppklubbar med miljardskulder. Personligen kritiserar jag inte Berlusconi, Abrahamovich eller Moratti – de får göra vad de vill med sina pengar. Även om jag rent moraliskt tycker att det vore bättre att satsa pengarna på att hjälpa världens fattiga och sjuka, och/eller satsa på forskning för att bota sjukdomar, istället för att vi ska stå och fira en scudetto för pengarna, eller ännu värre – stå och protestera när presidenten ”bara” slösar €70 miljoner.
Jag hoppas på regler som gör konkurrenssituationen mer jämn, där klubbens egna inkomster blir avgörande. Det är också därför jag respekterar affärsmän som Perez, Laporta och t o m Lotito – de gör sina klubbar beroende av klubbens egna inkomster och inte av pengar från business angels, d.v.s enskilda finansiärer.
Berlusconi har spenderat under 23 år – även om han inte spenderat lika mycket som många andra, då fotbollen inte omsatte lika mycket pengar under hans första 12-13 år i Milan – och det är naturligt att han någon gång säger basta. Galliani har alltid varit den som tackat Berlusconi för varje transfer – för att han vet vilka uppoffringar il presidente har gjort. När fansen senast mot Roma protesterade mot Berlusconi för att han inte spenderar kunde il presidente hopplöst konstatera att han precis hade stått för en betalning på €70 miljoner för att betala av klubbens skulder. Det är inte lätt.
Min fråga till Berlusconi är varför han inte väljer att modernisera klubbens verksamhet? Jag vet redan svaret – han vill inte bygga en ny arena därför att han älskar San Siro. Problemet är att jag inte kan hålla med. Det håller inte att av nostalgiska skäl spela vidare på San Siro när Man Utd samtidigt tjänar €3-4 miljoner mer än Milan på varje hemmamatch.
Det märkliga är att Galliani är fullt medveten om problemet, men ändå händer ingenting. Han vågar inte gå emot Silvios vilja. Milan befinner sig i en ond cirkel och förr eller senare kommer il presidente att inse att han måste agera annorlunda. Frågan är hur lång tid det kommer att ta?
Det är ett egoistiskt agerande och det är inte rätt mot alla Milanisti att fortsätta så här när klubben väldigt enkelt skulle kunna ta in externa finansiärer för att täcka luckorna och därmed bygga en stabil framtid där man inte är beroende av presidentens pengar. Grejen är att Berlusconi vill spela hjälten, trots att han inte kan det längre. Liksom när Baresi lämnade över till Maldini år 1997, är det dags för Silvio att år 2009 lösa arenafrågan genom att antingen investera själv, eller genom att sälja en del eller alla sina aktier.
Varför inte sälja 40 % av aktierna till araberna? Låt dem bygga en ny Emirates Stadium, låt Milan rida ut stormen och lägg in en option om att få köpa tillbaka aktierna om några år ifall det inte funkar. Som det ser ut nu kommer Milan att fortsätta att förlora pengar för varje år som går. Det håller inte.
***
Årets citat:
"Vi säljer inte några av våra andra big, varken Pirlo eller Seedorf är till salu" Adriano Galliani, 4/6-2009
Tack Galliani, nu kan vi andas ut!
Källa: La Gazzetta dello Sport
