En krönika i rödsvart
Brott och straff och ett annat mästerverk av Dostojevski från veckan som gick.
Brott och Straff
En skarp signal ljuder genom luften. Syndaren inser vad som nu har inträffat. Han vänder blicken mot lagens långa arm som obevekligen pekar på punkten. Den lilla vita punkten som ter sig så obetydlig och som ibland helt försvinner under jord och uppsparkade tuvor.
Syndaren inser att det nu inte finns någon återvändo, även om han vädjar till den enväldige rättsskiparen om nåd. Det finns sällan, eller aldrig någon nåd. Man får stå sitt kast helt enkelt.
Sekunderna blir till timmar innan straffet skall genomföras. Syndaren kan få sina synder förlåtna om lyckan är på hans sida idag. Sen är det över på några få tiondels sekunder. Nätet fladdrar till som ett tecken på att det är över nu. Ett brott har begåtts, ett straff har utdelats.
Det finns nog ingenting inom fotbollen som leder till sådana diskussioner som straffsparken. Detta grymma sätt att premiera ett lag som av en eller annan anledning hindrats från att få chansen att göra mål i straffområdet ter sig sällan rättvist mot de som drabbas.
Domarna hamnar genast i blickpunkten, av naturliga skäl, det är ju de som bestämmer. Det är sällan de slipper undan kritik, oavsett hur klar en straff må vara. Spelare, fans och media har alltid invändningar mot någonting när det gäller straffar.
Det sägs att storlagen gynnas av domarna, att storlagen får fler straffar med sig. Det sägs att domarna har fått order att döma till storlagens fördel. Visst, Italien är ju ett land där korruption inte är helt främmande ord (såvida det inte skrivs på svenska). Men när storlagen spelar mot smålagen så är det inte ovanligt att målchanserna är nästan tre eller fyrdubbla mot smålagens. Om det är en konstant press mot det ena målet så borde det ju statistiskt sett vara en större chans att det utdelas en straff till fördel för det lag som har pressen och skapar flest chanser.
Jag vet inte om det vore mest rättvist om alla lag fick lika många straffar under en säsong bara för att på så sätt göra det så jämnt som möjligt? Skall det införas en gräns på hur många straffar det kan utdelas till ett lag under en säsong, bara för att det inte skall gå till överdrift? Naturligtvis inte. Straffar är en del av fotbollen, och skall alltid vara det.
När skall det blåsas straff då? Skulle man strikt följa regelboken så skulle man säkerligen under en match kunna blåsa både 20 och 30 gånger för straff. Med tanke på alla tröjdragningar, livtag och rena knytnävsslag som förekommer i straffområdet så skulle domarna ha stöd i regelhäftet för att agera.
Sen finns det ju situationer där spelarna försöker dra fördel genom att filma till sig straff. Det är otyg som obevekligen måste beivras av domarna. Det ska vara gult kort direkt, inga tillsägelser, utan fram med kortet direkt. Det är enda sättet att få bort dessa irritationsmoment. Tyvärr blir spelarna mer och mer skickliga i skådespelarkonsten och domarnas uppgift blir mer och mer otacksam. Så i grund och botten är det spelarnas inställning till fair play som är det enda som kan avgöra huruvida vi kan slippa oja oss över svanhopp i straffområdet.
Är det rätt att kritisera en domare som blåser straff för att en försvarande spelare tar livtag om en anfallande spelare i straffområdet? Skall en domare utan tveka peka på straffpunkten om det dras i en tröja? Eftersom regelboken säger att detta ej är tillåtet så skall det också beivras. Om man inte kan spela fotboll utan att använda sig av icke regelrätta medel, då bör man söka sig till en annan sport. Om man inte kan hoppa högre, om man inte kan springa snabbare eller om man går på en fint, ja då får man se sig besegrad istället för att hänga i tröjan eller armen på motståndarna. Eller så får man vara beredd på att bli straffad.
Vi kommer inte att slippa undan diskussionerna den närmaste framtiden, straffar är alltid kontroversiella. Oavsett om de är rätt eller fel dömda.
Faktum kvarstår, begår man ett brott, skall man avtjäna ett straff.
Idioten
Adriano Galliani, han satte sig minst sagt i en svår sits när han blev president för Lega Calcio. Likväl som Berlusconi när han tog det stora steget in i politiken och blev premiärminister i Italien. I det ögonblick de svor eden för respektive post så blev de måltavlor för de flesta anti-Milanistis ilska.
Särskilt Galliani som nu anses ha alldeles för stort inflytande över fotbollen med tanke på att han har intressen även i Milan. Varenda straff vi kommer få med oss denna säsong kommer att vara ett resultat av Gallianis arbete i Lega Calcio. Varenda seger kommer det att muttras åt för att man alltid kan hitta något som inte riktigt stämmer, också det pga. Galliani. Det är väl bara en tidsfråga innan våra motståndarlag kommer att börja skylla sina missade målchanser på Galliani.
Kanske borde lagen rannsaka sig själva lite mer. Man borde kanske koncentrera sig mer på hur man ska kunna börja spela bättre. Spelar man tillräckligt bra så kommer även resultaten, oavsett om man har en premiärminister som president och ligaföreningens ordförande som vice president eller inte. Lyckas man inte skapa chanser, och lyckas man inte sätta de chanser man skapar, ja då får man faktiskt skylla sig själv.
Galliani kommer att få leva med kritiken så länge han sitter kvar på sin post. Men så länge som det inte finns några konkreta bevis på att han utnyttjar sin position för att ge Milan fördelar så finns det ingen anledning att komma med grundlösa anklagelser mot honom.
Länge leve idioten Adriano Galliani.
* * *
Slutligen kanske det trots allt ligger någonting i Fjodor Dostojevskis ord, hämtade ur Brott och Straff:
”Alla tänker på sig själva och gladast lever den som bedrar sig själv mer än andra.”
* * *
Veckans topp 3 – märkligaste straffhistorierna
1. Inter – Cesena Serie A
Tidigt 90-tal, Inter tilldöms fyra (!) straffar i en och samma match. Det var dock inte det mest anmärkningsvärda. Nej, det mest otroliga var att man lyckades missa alla fyra! Som bäst lyckades man raka in retur.
2. Spanjoren
En spelare i spanska ligan som helst vill vara anonym, fick för några säsonger sedan århundradets snedträff när han skulle slå en straff i slutminuterna. Till publikens stora jubel (eller var det hånskratt?) fick han se sin straff hamna närmare hörnflaggan än målramen.
3. Holland – Italien semifinal EM 2000
Holland spelade på hemmaplan, spelade fullkomligt ut italienarna, men man lyckades inte få in bollen i mål. Trots att man fick två straffar under ordinarie matchtid. Förlängningen gav inte heller några mål och det hela fick avgöras på – straffar! Holländarna gick upp en efter en, den ena straffen sämre än den andra. Behöver jag ens tillägga att Italien vann och gick till final.
* * *
Missa inte vår dokusåpa som drar igång idag – Expedition Andreas Andersson.
* * *
Må tillräckligt bra så ses vi om 4 feldömda straffar.
marko_u@hotmail.com
