En krönika i rödsvart
Hjältar i det tysta och andra som bör uppmärksammas från veckan som gick.
I varje lag, i varje serie och i varje liga finns det hierarkier bland spelarna. Längst upp har vi superstjärnorna som syns överallt och i alla sammanhang, sen följer de andra i fallande ordning.
I Milan så har vi t.ex. Maldini och Rivaldo i det översta skiktet av hierarkin. Strax nedanför har vi t.ex. Seedorf och Pirlo. Lite längre ner hittar vi Laursen och så vidare. Någonstans bland Milans 13-åriga spelare, rent statusmässigt sett, hittar vi Ibrahim Ba. Knappt någon vet att han är kvar i Milan, ännu färre bryr sig.
Naturligtvis drar spelarna i de högsta hierarkierna ofta det största lasset, både på och utanför planen. Men vore det inte för de spelare som har lite lägre status så skulle laget aldrig fungera.
Så här i efterdyningarna av derbyt skulle jag vilja passa på att hylla tre spelare som inte tillhör de högsta hierarkiska skikten i dagens Milan: Billy, Sergio och José.
§ § §
Veckans logiker: Massimo Moratti, sade efter derbyt att Inter var Italiens bästa lag – trots att man just förlorat mot Milan och för tillfället parkerar på fjärde plats i ligan. Känns som ett patetiskt försök att sopa undan förlusten och inte inse fakta.
§ § §
Serginho
Många vill säkert nu påpeka att Serginho visst är en av stjärnorna i Milan och en av spelarna som tillhör de övre skikten. Jag skulle vilja säga nej. Serginho är i dagens lag inte en spelare som har en självklar plats i startelvan, men hans inställning och hårda arbete belönades med en plats i startelvan. Han tackade genom att avgöra hela derbyt.
Sällan har jag sett Serginho så glad, så uppriktigt glad, som efter sitt mål i lördags. Det var nog lika mycket lättnad som glädje i hans ansiktsuttryck. Han visste att han nu i allra högsta grad hade visat Ancelotti och alla tvivlare att han förtjänade en plats bland de 11 första denna kväll.
Serginho är inte världens jämnaste spelare, det kan vi nog fastslå utan att gå till överdrift. Det är nog denna ojämnhet som gjort att han aldrig fått samma rykte som Roberto Carlos eller Cafu (för att ta två andra kantspringare som exempel). Trots att den gamle brasilianske storspelare Zico för några år sedan utnämnde Serginho till världens bäste vänsterspringare, före Roberto Carlos.
Alla Milan-fans önskar nog också att vår Concorde skulle vara bättre än Roberto Carlos, men man skulle ju bli idiotförklarad om man gick och påstod något sådant. Hans aviga dribblingar, hans fenomenala rusher på vänsterkanten och hans makalösa inlägg. De finns ju där, men ska han klättra i hierarkin så måste de komma oftare, betydligt oftare och vara betydligt mer effektiva.
Serginho känns ändå som en sån där, hyvens kille. Som alltid prisar sina lagkamrater. Aftonbladet gjorde en riktig reflektion dagen efter derbyt när de citerade Serginho som tackade för att han fick vara en del av derbyfesten.
Men det är vi som ska tacka. För utan Serginho så hade det inte blivit någon fest. Han ska hyllas och han förtjänar det.
Alessandro ”Billy” Costacurta
Dags att peka finger på mig igen. Billy är ju en legend! Jo visst, det nekar jag inte till. Men faktum är att han efter den svåra skada han råkade ut för i våras i en bortamatch mot Piacenza gavs väldigt få chanser att komma tillbaka. Kontraktet hade gått ut och hans karriär var över, trodde nog alla inklusive han själv.
Några veckor in på den nya säsongen kom det så ett högst överraskande besked från Galliani, Billy var tillbaka! Skepticismen var ganska stor. Han skulle säkerligen kunna tillföra en hel del i omklädningsrummet, men ärligt talat, var inte hans tid på planen förbi? Vi hade ju dessutom Laursen och Roque Junior (visserligen skadad), men båda har ju mycket fördelaktigare födelseår på sina id-handlingar. Billy skulle bara bli en bakgrundsfigur var det tänkt.
23 november, 20.36, dags för avspark i derbyt. Billy är i startelvan. En utopi för bara ett par tre månader sedan blev verklighet denna kväll. Uträknad av i princip alla, och nu skulle han ersätta ”världens bäste försvarare”, sin namne Nesta i årets kanske viktigaste match. Vi vet alla nu hur det gick. 36 år är ingen ålder om man har Billys rutin. Han överlåter klackarna och dragningarna till Maldini och gör sitt jobb, utan anmärkningar.
Trots Recoba, trots Vieri, så gick Inter mållösa från derbyt. Och de mötte ett 70-årigt mittförsvar. Billy har trots det långt kvar till sin pensionsålder, om han hade tänkt att han skulle fortsätta spela så här.
José Antonio Chamot
Jag minns den första matchen han fick spela i den rödsvarta tröjan. Han fick hoppa in nästan omgående efter ankomsten från Atletico Madrid pga. skadeproblem i vårt lag. Jag såg inte matchen själv men jag frågade en god vän, och Milan-fan sedan många år tillbaka, om Chamots insats. Mycket bra löd hans omdöme.
Chamot har bjudit på än det ena än det andra under sina år. Någon högre status har han dock aldrig nått i Milan. Inför förra säsongen spelade han inte en enda match på försäsongen. Ändå fick han börja som högerback i Fatih Terim’s första officiella laguppställning. Det gick rent ut sagt åt helvete. Brescia gjorde två mål från hans kant och bara Cosmin Contras intåg i den andra halvleken räddade vårt ansikte.
Chamots tid var kommen, han var nu inte ens påtänkt i truppen när vi skulle spela match. Rykten blev fler och fler och det var inte en fråga om ifall han skulle lämna Milan, utan när han skulle göra det.
Då kom Ancelotti, likt en frälsare för José. Från ingenstans kom han in i startelvan igen, och hans spel, men tanke på vad många tyckte och tänkte om honom var rent ut sagt fantastiskt. Visserligen stagnerade han liksom hela Milan under en stor del av säsongen, men han hade inte gjort bort sig på något sätt.
Säsongen 2002/03, en tidig skada, köpet av Nesta, en färsk världsmästare i Roque Junior, en Maldini som flyttat in från kanten. Dessutom Laursen, Billy och Simic som alla kan spela i mittförsvaret. Chamots dagar var än en gång räknade, när dessutom en sträckning tidigt på säsongen kom, ja då var Chamot ett namn som var näst intill främmande för alla rödsvarta.
Det är dagen innan derbyt och trupperna presenteras. Ett namn överraskar mer än något annat, Chamot. ”jaså, han lever än…”, ungefär så var min spontana tanke.
Det är knappt 10 minuter kvar av derbyt, Serginho tackas av med en stående ovation från de rödsvarta fansen, på väg in på planen – Chamot. Genast kom paniktankarna. ”HALLÅ! Han har ju inte spelat en enda minut denna säsong och helt plötsligt ska han tampas med ett Inter som desperat jagar ett kvitteringsmål”. Oron var obefogad, Chamot gick omkring och stoppade ett anfall efter ett annat som om han inte gjort annat i sitt liv (men det kanske han inte har). 12 minuter, det ger inga rubriker efter ett derby. Men det var 12 minuter som visade mig och alla andra att liket trots allt fortfarande lever.
Veckans krönika fortsätter här
