Inför Confederations Cup: Brasklapp från en fegis

Inför Confederations Cup: Brasklapp från en fegis

Italien kommer till turneringen som världsmästare. Det vet de inte minst själva. Det kommer de tjata om vid varje tillfälle då de ifrågasätts. Det är en tunn ridå. Där bakom finns ingenting och det kommer visa sig.

Jag har inga som helst förväntningar eller förhoppningar på Italien i den här turneringen. Trötta, oinspirerade och mätta Italien. I normala fall finns alltid hoppet, men inte nu. Jag skriver det här för att gardera mig inför det kommande misslyckandet. Jag vill kunna säga att jag aldrig trodde på det här italienska laget. För det gjorde jag inte, oavsett hur det går.

Lippi har fått landets fotbollsstolthet att regrediera ett decennuim. Allt som vi slet vårt hår av att se i mitten och slutet av 90-talet är tillbaka. Spelarna, det vill säga världsmästarna, är tre år äldre. Definitivt inte tre år bättre. Ingen som vann VM i Tyskland är bättre nu. Ingen är ens i närheten av samma nivå.

De mest motiverade spelarna borde vara dem som inte vann -06. Problemet med dem är att de inte är bättre än de etablerade kollegorna. Dossena är en slugger, Legrottaglie disträ, Santon ett barn, Montolivo en evig knopp, Quagliarella för orutinerad. De enda som verkligen stärker laget är Chiellini (viktigast av alla), Palombo (Gattuso för fyra år sedan) och Rossi (en förmiddag snabbare än Toni på 100 meter).

Det enda lilla positiva jag kan se är att Lippi satsar på mer rörliga anfallare. Han älskar Iaquinta, dessutom finns Pepe, Rossi och Quagliarella. Det ser bra ut på papperet men har inte funkat i praktiken särskilt ofta. Det är ju trots allt samma gubbar som använts i kvalet.

Glenn Strömberg sa i Fotbollskväll att han gillar det här italienska laget. Det har jag liten förståelse för. VM-kvalet efter EM har varit en enda lång uppvisning i anti-fotboll. Italien har inte gjort en sämre höst-vår på så många år att jag inte ens kan minnas det. Jag har ändå följt laget hyfsat närgånget hela millenniet. Att man leder sin kvalgrupp är ett mirakel. Har man sett matcherna utan att känna till resultaten finner man det sannolikare att Baywatch spelats in i Nuuk än att Italien leder gruppen.

Det enda jag ser fram emot är att se Santon och Rossi. Med enstaka undantag är övriga ingenting att se.

Det är inte svårt att förutse hur det kommer att gå. Hypade som "världsmästare", gärna av dem själva som sagt, kommer de stå för ett fiasko. Egypten och USA inger inte respekt i italienska fotbollsögon. Det talar än mer för ett misslyckande.

Brasilien kommer man klara av eftersom man ser upp till Brasilien i alla avseenden. Italienska spelare får inte sällan brasilianskt inspirerade namn, om än på skämt. Brasilien är ett land Italien alltid vill slå. Man kommer inte lyckas, men man kommer ge dem en fajt.

Genom att gräva ner förväntningarna och fylla på med betong innan jorden läggs på igen svär jag mig fri från Italiens kommande tillkortakommande. Jag har aldrig påstått något annat. Dagens Gli Azzurri är inte värdigt att kallas campioni del... ja, du vet. Lippi kan säkert ha en räv bakom örat. En räv som nog besväras av skabb.

Med hopp om att bli utskrattad för att ha haft fel. //

Jonas Söderström@jonas5oderstrom2009-06-14 07:55:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)