Matchanalys: Milan – Real Madrid
Marko analyserar vinsten mot de regerande mästarna.
Laguppställningen var en fullträff, det kändes så när matchen skulle till att börja. Kanske för att det var exakt den 11 som jag hade plockat ut som Ancelotti hade valt att mönstra. Det var helt enkelt denna uppställning vi hade störst chans att lyckas med. Framför allt valen av Ambrosini och Sheva lugnade mig. Inzaghi är ur form, och Pirlo hade inte kunnat göra samma defensiva jobb mot Reals offensiva mittfält som Ambro gjorde idag.
Inledningen av matchen visade direkt att det var två lag som hela tiden försöker spela fotboll och inte en passning kändes som slumpmässig. Det första minuterna som präglas av ett visst Milan-övertag, medan Real i sin tur spelar för att minimera misstagen av hugga till på kontringar. Milan driver upp tempot direkt för att som Ancelotti innan matchen lovat, få ett grepp om matchen.
Milan orkar med detta i ungefär en kvart, sedan börjar Real ta över mer och mer. Real gjorde lite misstag i början av matchen som Milan drog fördel av. Men när c:a 20 minuter är spelade så har man lite problem med ett hårt checkande Real.
Målchanserna är ganska få, men spelet gläder desto mer. Det är inte många bollar som rensas ut ur straffområdet, utan man försöker alltid hitta vettiga passningar oavsett var på banan man befinner sig.
Lite ironiskt är det att vi gör matchens enda mål på en kontring. Det var till stor del säkert den taktik som Del Bosque hade tänkt att Real Madrid skulle tillämpa. Ett ögonblicks briljans av Rui Costa och Shevchenko raserade dock spanjorernas planer.
Första halvlek är mycket välspelad och spelet böljar fram och tillbaka. Milan visar lite för stor respekt för Real och släpper dem stundtals upp på tok för högt upp i banan. Real har mästerliga omställningar och Milans försvar hade fullt sjå att hålla reda på alla spelare när Real attackerade på full front. Framförallt utnyttjar Real hela planens bredd när man kommer i kontringar vilket innebär att det ofta finns både ett och två passningsalternartiv.
Gattuso och Ambrosini får inte riktigt grepp om den hale Zidane i första halvlek, och Simic hänger inte med Roberto Carlos. Men vårat mittförsvar spelar briljant och Real får se sin målnolla stå intakt ända in till paus.
I andra halvlek verkar det som om Milan vill göra allt för att punktera matchen. Ancelotti har delat ut rätt order och man pressar Real till misstag högt upp i banan. Gattuso och Ambrosini ser hela tiden till att man har koll på Figo, ZZ och Raul. Försvaret kommer upp högre och vi krymper avstånden mellan lagdelarna, vilket var högst väsentligt för att inte låta Real ta över.
Under några minuter är Milan totalt överlägsna och Real lyckas knappt med en enda passning till rätt adress. Chanser skapas, men Milan lyckas inte ta död på matchen. De vitklädda ser trötta ut och verkar gå på knäna.
Efter den långa pressen försökte Real i ett sista angrepp, med drygt 10 minuter kvar att spela, ta sig fram till en kvittering. Även Milan-spelarna verkar trötta vid det här laget och Real-spelarna får lite mer utrymme att röra sig på. Bortsett från offside-målet så begränsas Reals chanser till skott utifrån. När de vita inte får någon utdelning så tryter orken till slut helt och det är två tröttkörda lag som hör Urs Meier blåsa av.
Det är bara tacka och ta emot att båda lagen vågar bjuda upp i en sådan här viktig match. Vårt disciplinerade spel och det faktum att vi gör färre misstag i den här matchen var avgörande för vart de tre poängen skulle hamna. Med tanke på alla enkla misstag som Real-spelarna gör, så borde vi i ärlighetens namn gjort ett eller par mål till.
