Den italienska fotbollens renässans är här!
Från hatad till älskad. Il calcio italiano har fått veta att tiderna förändras.
Filmande lyxlirare och fruktansvärt defensivt spel. Dessutom var spelarnas ben rakade och insmorda med olja. Läskigt. Sådana var omdömena om italiensk fotboll under slutet av 90-talet och det nya årtusendets första år. Kanske var kritiken berättigad. Men tiderna förändras.
För att att en renässans ska råda måste det ha funnits en dekadens. När började då den? Den italienska fotbollens dekadens i Sverige började i mina ögon när TV3 tog över sändningarna av italiensk fotboll och "Uno, kryss, due" ersatte lysande ”Tutto in campo”. Svenska folket som tidigare varit vana att enbart se engelska lag slå långbollar varje lördag hade lärt sig att älska att se eleganter som Gullit, van Basten och Roberto Baggio smeka underbara passningar och göra vackra mål. Den här vanan blev många av med när endast ett fåtal i fortsättningen kunde följa Serie A. Sveriges invånare orkade inte och ville inte bry sig lika mycket om italiensk fotboll. Tiderna förändrades.
Åren gick. AC Milan var under 90-talet kanske europas bästa lag. 1996 bevittnade jag hur IFK Göteborg slog de milanesiska divorna med 2-1 inför ett fullsatt Ullevi. Bortförklaringarna till förlusten var lika många som patetiska. Svenska folket gladdes åt Blåvitts skalp men insåg samtidigt att italiensk fotboll inte längre var en förebild. Den italienska fotbollens dekadens hade nu även nått Italien och framförallt Europa. Efter Juventus vinst i Champions League samma år som Blåvitts Milan-vinst, 1996, har inget italiensk lag vunnit turneringen. Ska det bli en italiensk seger i år? Många tror så. Jag tror dock på Arsenal. England och Spanien har tillsammans med Bayern München sparkat ner och vissa fall skrattat åt de italienska lagens cup-äventyr. Har de snart skrattat färdigt? Ja, jag tror så. Men det tar inte slut i år. Först nästa år kommer AC Milan att ta hem Champions League.
Ett annat kapitel är det om det blåklädda landslaget. Jag har alltid fascinerats av gli azzurri under mästerskapen. Trots att spelet inte alltid är det bästa så är det oftast framgångsrikt. Respekten för Italiens landslag var och är alltid större än för deras liga. Under EM 2000 i Holland/Belgien visade Italien än en gång omvärlden att det är i pizzabagarnas och spaghettins land som man vet hur fotboll ska spelas. Att Frankrike sedan gick och vann finalen både turligt och orättvist är en annan historia. Jag kommer alltid att minnas turneringen som Francesco Toldos maktdemonstration. Toldo, vilken gigant. Tiderna förändras, men inte gli azzurri. Ständigt makalösa i mästerskap. (VM 2002 har aldrig ägt rum, det visste ni väl?)
Milans Filippo Inzaghi var länge en av fotbollsvärldens värsta spelare i mina ögon. Den talang han visade upp som yngling i Parma bla under mötet med Halmstad BK i Cupvinnar Cupen 1995 på Gamla Ullevi svärtades ner av att han ramlande så fort han såg straffområdeslinjen. Ibland undrade jag om inte signor Inzaghi borde satsat på längdhopp, eller varför inte en karriär som stuntman? Men tiderna förändras. I dag är Inzaghi mognare och han personifierar den italienska fotbollens renässans. Han har slutat (nästan i alla fall) med sina filmningar, för att koncentrera sig på att göra mål. Mål i mängder. Sällan har en föraktad spelare så snabbt blivit geniförklarad! Det är inte bara Inzaghi som är mer fokuserad nu. Fokus står högt upp på den italienska aktivitetslistan.
Inte bara Serie A har fått upprättelse i år. Även Serie B har fått sin förtjänta del av spotlight-ljus. Knappast har den näst högsta divisionen var så omtalad här i Sverige som den är i dag. Mitt favoritlag, Sampdoria, toppar tabellen och alla tifosi ser framemot en återkomst i fotbollens finrum. Vi minns lo scudetto och triumferna i de europeiska cuperna. Lika mycket som vi minns dem hoppas vi på att få uppleva det igen. Då får vi möta AC Milan och Super-Pippo. Kanske har Pippo Inzaghi börjat filma igen. Hoppas inte det, men vi vet ju alla att tiderna förändras.
Trots den ekonomiska kris som drabbat de italienska klubbarna, så spelar lagen bättre än på länge. Il calcio italiano är inte längre föraktad; inte heller hatad. Den är älskad. Mycket älskad. Låt det förbli så!
