Matchanalys: Empoli – Milan
”Egentligen finns det då inga ursäkter att vi inte vinner den här matchen. Vi skapar på tok för få chanser, även om spelarna var trötta.”
Det märktes direkt i början att inställningen hos Milan-spelarna inte var samma som i de tidigare matcherna mot Inter och Real Madrid. Särskilt i första halvlek så jobbar vi inte som ett lag. Avstånden mellan lagdelarna är horribelt stora ibland och särskilt vårat mittfält verkade hamna på mellanhand, både offensivt och defensivt.
Det var nog både trötta ben och trötta huvuden hos så gott som samtliga spelare och jag hade nog gärna sett såväl Helveg som Tomasson på plan för att avlasta andra spelare. Nesta verkade också ha tappat spelrytmen i första halvlek och var inte alls vän med bollen. Ancelotti hävdade efter matchen att spelarna var nog fysiskt lite tröttkörda men att alla lyckades koncentrera sig väl i alla fall.
Jag kan inte hålla med, i alla fall inte av det jag såg på planen. Ofta missförstånd spelarna emellan och alltför ofta meningslösa långbollar in i gröten av blåtröjade hemmaspelare. Varken Inzaghi eller Shevchenko hade någon tacksam uppgift att försöka skapa chanser. Visst briljerar Rui Costa och Seedorf flera gånger med fin teknik, men vad tjänar det till när de i nästa moment tappar bollen?
Faktum är att Simic var vår farligaste spelare offensivt i första halvlek. Hans löpningar skapar lite oreda åtminstone i motståndarförsvaret som var koncentrerade på att hålla undan Shevchenko och Inzaghi. Mittbacksspelet mellan Billy och Nesta fungerar sådär. Båda är ju vana vid att ta djup när de spelat med Maldini, men nu var det lite si och så med den saken. Ibland hamnade båda spelarna långt ner i banan, vilket innebar att mittfältet fick för lite understöd. Eller så blev det som vid Empolis mål, när båda är lite för högt upp i banan och inte hinner med när Rocchi sprintade mot mål.
I andra halvlek lyfter vi vårt spel lite och den nödvändiga pressen som Empolis ledningsmål gav fungerade även som tändvätska. Lagspelet fungerar bättre i inledningen, men som vanligt har Milan problem när man ställs emot ett väl samlat, i vissa fall ultradefensivt, försvarande lag. Dock så lyckas vi skapa fler chanser tack vare att alla höjer sin nivå ett snäpp.
Målet kommer tack och lov så pass tidigt att inte paniken hinner ta överhanden i vårt spel. Vi får mer och mer grepp om händelserna och Empolis kontringar känns inte särskilt farliga längre i andra halvlek. Mot Milan måste man pressa hårt för att stoppa vårt oftast rörliga och snabba spel, det tär ofta fysiskt på motståndarna. Det märks även i denna match. Empoli-spelarna hinner inte riktigt med längre och man har fullt sjå att slå undan boll efter boll.
Egentligen finns det då inga ursäkter att vi inte vinner den här matchen. Vi skapar på tok för få chanser, även om spelarna var trötta. Men valet finns ju alltid att stoppa in mindre trötta spelare eftersom vi har ganska god bredd i vår trupp. Dessutom så saknade Empoli flera nyckelspelare och det borde vi ha kunnat utnyttja bättre.
Även om det var kanske det som blev Empolis räddning i alla fall. Hade man spelat mer offensivt, vilket säkerligen hade varit fallet med Vannucchi, Di Natale och Saudati i startelvan så hade det genererat betydligt större ytor till vårt spel, vilket vi behöver för att spela bra.
Ett par andra faktorer som i stort drog ned underhållningsvärdet på matchen var den bedrövliga planen på Castellini som ideligen såg till att spelarna tappade fotfästet. Som sig bör i Italiensk fotboll så blåser domarna också när en spelare faller, oavsett orsak. Idag var inget undantag, och det visslades friskt från domare De Santis sida.
Efter den senaste veckans två magnifika vinster mot Inter och Real så kan jag ta en oavgjord match mot Empoli med ro, även om det samtidigt känns högst onödigt att tappa två poäng idag.
marko_u@hotmail.com
