Gli stadi a fuoco: Mario Rigamonti, Brescia
Arenafrågan är ett aldrig svalnande debattämne när det gäller italiensk fotboll. Vi kommer därför under sommaren fokusera på de befintliga arenorna, vad som gäller nu och hur framtiden kan se ut. Vi börjar med en fulsnygg byggnad i norr.
Komikern Peter Wahlbeck har ett skämt som han alltid brukar dra: Han pekar ut en man i publiken och säger att denne är "fulsnygg – ett utseende man aldrig tröttnar på". Wahlbeck vänder sig till killens tjej och säger att hon gjort rätt som valt en fulsnygg kille, för de håller längre, eftersom man alltid kommer att tänka: "Är han ful eller är han snygg?". Snygga killar är bara snygga hela tiden, och det blir tråkigt.
På samma sätt tycker jag att det är med alla de så kallade "fula" fotbollsarenorna i Italien. Det har under lång tid varit inne att bespotta dem, och jämföra dem med Englands och Tysklands hypermoderna snygga arenor. Men blir det inte tråkigt med det som bara är snyggt, påkostat, välpolerat, fläckfritt? Vill vi inte ha kvar dessa fulsnygga arenor, åtminstone några av dem, som en påminnelse om att fotbollen faktiskt är både ful och vacker, smutsig och underbar?
Historik:
Brescias arena, Stadio Mario Rigamonti, är döpt efter försvarsspelaren Mario Rigamonti, som föddes i Brescia, där han också inledde sin karriär. Relativt snart kom han dock att spela för Il Grande Torino, mästarlaget som vann fem raka scudetti, och sen omkom i en flygolycka 1949. 1956 beslutade man sig för att bygga den arena som kom att bära legendens namn. 1959 stod verket klart. Det är 50 år sen nu, och arenan har inte rustats sen dess. Grunden till arenan är egentligen ännu äldre; 1928 byggdes Brescias första arena, stommen för Rigamonti (som ägs av Brescia kommun).
Nutid:
Från början fanns plats för 27 547 åskådare, men i modern tid har man minskat antalet till 16 308, för att minimera riskerna för våld och sammanstötningar på läktarna. Stadion är alltså relativt liten och var inte påtänkt som VM-arena 1990, då den är bra mycket mindre än den minsta VM-arenan (Stadio Luigi Ferraris, med plats för drygt 36 000 åskådare).
Det var ett tag sen vi i svensk TV fick se den "fulsnygga" arenan i Brescia, eftersom Brescia Calcio spelat i Serie B sen 2005. Men det finns trots allt många odödliga minnen härifrån i modern tid: Det var, till exempel, här som Roberto Baggio skruvade in en hörna direkt i mål i en Serie A-match 2001. Under fyra års tid gjorde Baggio en stor del av sina 45 Brescia-mål på Rigamonti. Vi minns också Zlatan Ibrahimovic göra debut i Serie A på just denna arena - och debutmål dessutom.
Framtid:
Det finns planer på en ny arena i Brescia; Rigamonti ska byggas om för mellan 30-50 miljoner EURO. Säkerhet och komfort ska prioriteras. Men det kommunala kan inte gå in med sådana summor om arenan endast ska användas som fotbollsplan, därför ska även andra events hållas på den nya stadion. Förebilder är de engelska, holländska och tyska moderna arenorna. 25 000 åskådare ska få plats, alla sittande (hur italienskt låter det?). Särskilt noga ska man konstruera platser för media, press och TV. Ett shoppingcentrum ska också uppföras intill. Detta kommer att realiseras inom en snar framtid, meddelar borgmästaren i staden.
Delar av Brescias fans är dock skeptiska till detta uttalande och menar att: "Det här har vi hört förut alltför många gånger… Vi tror inte på dessa politiker!" Andra menar att borgmästaren menar allvar och att arbetet kan beräknas vara klart inom tre år. Brescias president Luigi Corioni är optimistisk och glad över ambitionen från kommunen, och beklagar att det inte har hänt någonting på denna front tidigare.
Personlig åsikt:
Det kan ofta bli dimmigt och rökigt på Stadio Rigamonti, TV-bilderna otydliga. Under hösten och vintern är där riktigt kylslaget och bistert, då Brescia tillhör de nordligaste italienska fotbollsstäderna. TV-kameran som ska följa spelet snett uppifrån sitter alltid lite tokigt på Rigamonti, då avbytarbänkens tak skymmer en del av planen på ena långsidan; sidolinjen syns inte i den vinkeln. Det är ett exempel på en sån detalj som man aldrig skulle missa på The Theatre of Dreams, eller någon annan toppmodern arena. Men Stadio Rigamonti har någonting annat. Den är inte snygg, men den kan inte sägas vara helt ful heller. Inte när vi ser Baggio göra vackra mål där, eller Zlatan debutera där, som bara Zlatan kan. En sån arena, med de minnena, har ändå någonting, som är större än själva stadion. En själ, kanske.
