Halvtidspaus
Så var det jullov. Drygt halva säsongen är spelad och vi har fått se ett drömlikt Milan. Först vann vi dödens grupp i Champions League och nu är vi i ledning i vår nya. Samtidigt vi är klara för kvartsfinal i den italienska cupen. Som grädden på har vi pole-position i kampen om vintermästerskapet, vad kan vi mer drömma om?
Sommarens VM-slutspel var slut och det var tänkt att den riktiga Silly Season skulle dra igång. Men det var däremot ingen större rörelse på transfermarknaden. Vi hade redan innan VM gjort klart med Feyenoords succéanfallare Jon Dahl Tomasson, men förutom det så var det lugnt på transferfronten. Jakten på Parmas kapten och ledare; Fabio Cannavaro, som påbörjats redan i april, tog fart igen utan några större framgångar och när vi sedan såg ut att närma oss kom lillbrorsan och snuvade oss på guldet (eller silvret, med facit i hand) mitt framför näsan på Galliani & co.
Just då kändes det helt hopplöst och uppgivet. Sen fanns det ju självklart undantag. Den positiva och glada Marko var säker på sin sak. ”Galliani har lovat oss en världsback. Det kommer, det kommer. Jag lovar dig.” Just då ville jag nog bara sy igen munnen på Marko, något som jag idag är glad över att jag inte avslöjade.
Tiden gick. Galliani bytte bort Coco mot Seedorf, Ümit Davala mot Simic, köpte ”hem” Dalla Bona från Chelsea och lyckades knyta till sig Rivaldo från Barcelona. Men ingen världsback. Tidningarna skrev att Berlusconi ville köpa loss Nesta, men efter att Galliani dementerat den mäktiga gubbens inblandning släcktes alla mina lampor.
Men så, på den sista dagen innan transferfönstret stängde, väcktes jag av ett SMS. Det var Marko. ”HAHA.. vad va det jag sa? Alessandro Nesta är rossonero!!!”.
Jag for upp ur sängen och fram till datorn där jag kunde läsa hur Milan officiellt gått ut med nyheten. Jag blev tårögd. Galliani hade hållt sitt ord. Precis som Marko.
Laget kändes nu helt komplett. Vi hade värvat vår världsback plus en nybliven världsmästare av högsta rang, samt en hel del nya intressanta namn. Det blev i alla fall dags för premiär. Championsleaguekvalet mot Slovan Liberec blev inte för tungt (sammanlagt 2-2 och Milanvinst genom mer gjorda mål på bortaplan) utan Milans comeback på Europas finaste scen var ett faktum.
Ligaspelet sedan. Serie A-premiären var satt till den första september men blev, pga. tv-avtalen, uppskjuten två veckor. Istället för att möta Udinese på hemmaplan fick vi åka till nykomlingen Modena för att få spela vår preimärmatch. Matchen var redan punkterad, 3-0 med två mål av Inzaghi och ett av Simic, när Ancelotti valde att visa upp Rivaldo. Brassen kom in, glänste till direkt och klackade in 4-0 som tyvärr blev bortdömt för offside. Men det gjorde inget, vi var på gång.
Att vi var på gång fick vi verkligen få bekräftat när det var dags för Champions League-spelets andra omgång. Laget åkte till Spanien och La Coruna för mötet med Rivaldos gamla lag Deportivo. 90 minuter och ett hattrick av Pippo senare vågade man tro att det var något riktigt stort på gång. 4-0-seger mot ett av de bästa spanska lagen blev nästan för mycket.
Det var nog nyttigt att vi lördagen efter spelade oavgjort i Rom mot Lazio. Laget var nu nere på jorden igen. Däremot var säsongens första oavgjorda match inget som stoppade vår framfart. Tisdagen därpå var det dags igen. Laget for till Tyskland och den omöjliga bortamatchen mot Bayern München. Inzaghi visade åter igen framfötterna när han stod för våra två mål och gav oss segern och tre poäng att ta med hem till Milano. Kvalificeringen för det andra gruppspelet var i praktiken redan grejat bara efter de tre inledande matcherna.
Laget ångade vidare i ligan och vi slog både Torino och Atalanta med utklassningssiffror. Det dröjde till den sjätte omgången innan vår första förlust kom, borta mot Chievo med 3-2. Några veckor senare åkte grabbarna till Turin för stormöte mot Juventus. En match som vi idag bara vill glömma. Inviduella misstag och ett orörligt Milan, sådant som vi annars inte sett denna säsong. Allt i samma match. De rödsvarta åkte hem med svansen mellan benen men kunde två veckor senare revanschera sig i säsongens viktigaste match, hittils. Det var dags för säsongens första Milanoderby.
Ett fullsatt San Siro, och som vanligt när det vankas derby, ett fascinerande tifo. Allt var som gjort för stormatch. När sedan Rivaldo slog den mest perfekta passningen för säsongen och Serginho tagit emot bollen och dribblat av Toldo i samma moment var glädjeruset enormt. Med matchens enda mål hade vi slagit lillbrorsan och återigen visat vem som är störst, bäst och vackrast.
Nu var det återigen dags för Champions League. Vi hade ännu en gång lottats i en mycket svår grupp; De regerande Champions League-mästarna, Real Madrid, laget vi åkte ur UEFA-cupen mot förra säsongen, Dortmund och outsidern Lokomotiv Moskva. Den 26 november tog vi, hemma, emot Real Madrid. Rui Costa som inte fått spela i derbyt visade upp stor spelglädje och slog en fruktansvärt precis genomskärare till Shevchenko som kunde göra tillställningens enda mål i en match där Real stundtals blev helt utspelade.
Efter en enpoängare mot Empoli tog vi emot Roma hemma och den tredje 1-0-segern på två veckor var ett faktum. I en seg och tråkig match spelade Sheva fram Inzaghi som ensam med målvakten kunde placera in bollen bakom Antonioli. Med segrar mot Inter, Real Madrid och Roma inom loppet av två veckor kändes vi helt oslagbara. Segertåget skulle fortsätta.
Två bortasegrar stod i programmet. Först mot Dortmund i Champions League och sedan mot Como i Serie A. Inzaghi som tappat målformen sedan början av säsongen ser äntligen ut att vara tillbaka på riktigt då han målar både mot Roma och Dortmund samma vecka.
Så var det dags för årets sista match. Hemmaplan mot Brescia, ett lag vi inte tagit tre poäng av på fem hela år. Så skulle det heller inte bli nu. En seg och tråkig match med chanser åt båda hållen slutade 0-0. Vi ligger nu på samma poäng som lillbrorsan Inter och har Lazio ett poäng bakom oss när vi nu har jul- och nyårsledigt.
Jag har turen att känna en av de journalister som har möjligheten att komma in på Milanello, Ola. Han har flertalet gånger berättat om stämingen på Centro Sportivo Milanello denna säsong, om Ancelotti som röker en cigarett och dricker sitt kaffe i baren och om spelarna som spelar biljard och ger lättsamma intervjuer.
Milan har under säsongen fått 14 straffar med sig och bara en emot sig. Detta har väckt misstycke runt om i Italien, men som Ola citerade Kurt Hamrin. ”Det är inte så konstigt att Milan får så många straffar med sig när de spelar så offensivt som de gör.”
Med de mycket kloka ord från en lika klok man tycker jag vi ser tillbaks på 2002 med ett leende och ser fram emot den 12 januari då vi fortsätter kampen om guldmedaljer borta mot Bologna.
Gott nytt rödsvart år kära Milanisti. På återséende år 2003. Forza i raggazzi.
