"Vad är hemligheten?" - Del 2
Serie A 2008/09 bjöd på en hel del överraskningar i inledningen. Så småningom började tabellen finna en mer logisk utformning, med hänsyn till resurser och spelarmaterial. Ett par undantag fanns och ett av dessa gällde Cagliaris position omkring de sista Europaplatserna. Cagliarisidan gör nu veckan innan säsongstarten ett försök att ge svar på alla frågan som en Cagliarisupporter har fått höra ett antal gånger under 2009 - vad är hemligheten? I Del 2 analyserar vi de olika lagdelarna.
Låt oss titta på laget bit för bit, för att se mer konkret vad det är som Massimo Allegri har haft att jobba med.
Målvakt: Att Federico Marchetti är en kanonmålvakt har väl ingen missat. Cagliari tappade den duktige Marco Storari efter dennes lånsejour, och plockade in en ung talang från AlbinoLeffe. Det tog inte många månader innan Gianluigi Buffon utnämnde honom som sin framtida arvtagare i landslaget.
Försvar: Cagliaris försvar är inte särskilt välkänt, och säg den backlinje som inte då och då verkar bestå av en hönsgård. Men den är faktiskt väldigt samspelt, bland annat på grund av den enkla anledningen att den i grunden knappt har ändrats sen det svåra andraåret som följde Cagliaris återkomst till Serie A 2004/05. Vänsterbacken Alessandro Agostini och kaptenen Diego Lopez har varit med från början av denna era i klubbens historia. Uruguayanen är ofta klantig och brysk som hans landsmän brukar vara, men hans lojalitet och kämparanda har fortfarande inte tagit slut efter 10 år i klubben. Agostini är ingen märkvärdig spelare, men jag har med egna ögon följt hans utveckling från en spelare som utan problem hade kunnat säljas för tre år sen, till en som var stark nog att återta sin plats efter att först ha blivit petad av Marco Giampaolo under dennes första sejour i klubben.
Michele Canini och Francesco Pisano har båda spelat i startelvan sen fyra år tillbaka. U21-mannen Pisano är en egen produkt. En kämpe som till skillnad från många andra av dagens moderna ytterbackar är väldigt bra även defensivt. Canini kom till klubben från Sambenedettese sommaren 2005. Han var då en riktig talang och var efter sin första säsong i Serie A ganska het på marknaden. Cagliari satsade på att behålla honom, med följden att han blev långtidsskadad den följande säsongen. Fram till vinterns succé var han ganska så bortglömd.
Utöver dessa tillkommer mittbacken Paolo Bianco, som i skrivande stund har hunnit skriva på för Atalanta. Bianco är liksom Lopez ingen ung talang, men hade inför den här säsongen varit ordinarie i backlinjen i två års tid.
Bianco, Lopez och Canini har alltså i stora drag fram till idag delat de två mittbackspositionerna i startelvan de tre senaste säsongerna. Med viss överdrift kan man alltså säga att endast tre man har turats om uppgiften under 114 matcher. Således kanske ingen enorm överraskning att Cagliari från september 2008 – maj 2009 endast släppte in fem mål på Sant’Elia. Särskilt när denna samspelta backlinje hade en Federico Marchetti bakom sig.
Cagliaris mittfält är inte fullt lika samspelt som försvaret, och har under många år varit väldigt sårbar för eventuella skadebekymmer eftersom det saknas bredd. Efter de ordinarie spelarna finns mest enstaka spelare som inte har så mycket mer än arbetskapacitet (okej, jag kan säga det rakt ut; Andrea Parola) eller oerfarna ungdomar från de egna leden.
Mittfältets kraft och taktiska kontroll står på den mångsidige dirigenten Daniele Conti – att betrakta närmast som en bandiera - och lagets store kämpe Davide Biondini, som kom till Cagliari för tre år sen från Reggina. Biondini är lite mer grov i sin spelstil än vicekaptenen Conti (såklart inte lika aggressiv mentalt) men är ändå inte helt oduglig som bollspelare, och kan spela både centralt och på kanten.
Michele Fini kom till Cagliari sommaren 2007. 35-åringen blommade ut sent, i Marco Giampaolos sensationellt svårslagna Ascoli från 2005/06. Första hösten i rossoblu var inte så jätteframgångsrik, men han har utan tvekan passat bra i Ballardini och framförallt Allegris system som en yttermittfältare med blicken framåt. Att han nu lämnar laget får förklaras med att åldern inte talade till hans fördel i kontraktsförhandlingarna.
Andrea Lazzari var det nya ansiktet inför säsongen. Till en början såg han väl seg ut, men växte sedan in i laget. Lazzari har ofta agerat som ersättare för Fini, för att sen ta vara på de platser i startelvan som blir lediga i och med att en del spelare är väldigt varningsbenägna. Trots sin längd är han ingen särskilt fysisk spelare. I sina bästa stunder är Lazzari en behärskad spelare som vet när han ska passa och när han ska försöka dundra in bollen i nättaket. Som komplementspelare har han haft en alldeles utmärkt debutsäsong i klubben.
Sist men inte minst har vi Andrea Cossu och hans lite sagolika karriär. Som namnet antyder är Cossu en Cagliarifödd spelare som hittade hem via fastlandets nordost, när han sommaren 2005 kom till klubben via Hellas Verona. Cossu hade sin känsliga högerfot, men inte så mycket mer. Han återvände till Verona efter en säsong.
Julen 2007 hade dock Cagliari hamnat i ett minst sagt prekärt läge. Davide Ballardini kallades in för att reda ut en hopplös situation, och återförenades med Cossu som han hade tränat under två månader i början av dennes första sejour i Cagliari. Cossu kom alltså till Cagliari från Serie C. Det gick ganska så bra, och den gångna säsongen har det rentav blivit succé. Man skulle till och med kunna säga att han har varit lagets bästa spelare 2008/09. Någon Zola är han inte men med sin teknik, touch och passningsskicklighet är han något som Cagliari längtat efter sedan just Zola lade skorna på hyllan. Den 29-årige Cossu har knappast framtiden för sig, men att gå från Serie C till att bli en viktig kugge för startelvan i hemstadens lag måste vara en dröm.
När det gäller anfallet så är kontinuiteten inte särskilt märkbar. Ingen anfallare har varit i laget längre än två år. Ett halvår efter David Suazos flytt till Inter tog Acquafresca över rollen som den store målskytten. Han har dock inte som Suazo gjort det i form av en one-man-show. Det krävdes nämligen inte så långt tid för Acquafresca att efter sitt första halvår i klubben hitta sina bästa lekkamrater i den offensive mittfältaren Cossu och Jedaias Capucho Neves, mer känd som Jeda. Det var just efter det där första halvåret som de två sistnämnda anlände till Cagliari under vinteruppehållet. Denna samspelta trio förvandlade hela Cagliaris anfallsspel på bara några veckor och därmed kunde laget tredubbla sin poängskörd från höstsäsongen, vilket förstås blev räddningen istället för det som skulle vara en lång transportsträcka till slutet, med hedern kvar att spela om.
Jedas första hela säsong med Cagliari har varit än mer framgångsrik. Det kunde hålla laget uppe även under våren när Acquafresca inte alltid var lika lyckad. Därför kan också Jeda räknas in bland klubbens mest smarta värvningar de senaste åren. Vem hade kunnat räkna med en sån framgång för brassen efter alla hans år i Serie B?
Jeda kom till Cagliari från Rimini, ett halvår efter att Alessandro Matri tagit samma väg, även om han innan det var delägd av Milan och Lazio. Han gjorde mål in sin Serie A-debut och var till en början lagets främste målskytt, för att sedan få en tillbakadragen roll i och med succén för Jeda, Cossu och Acquafresca. Matri har dock under våren arbetat sig tillbaka i laget i dubbel bemärkelse, och även om han inte varit given i startelvan är sex mål på vårhalvan av säsongen något att bygga på i fortsättningen.
