Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Kärlek+Okärlek= Italien.
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Torsdag morgon
Det finns stunder av stor kärlek.
Att gå hela den slingriga vägen upp till klostret på Monte Cassino. Ställa sig vid muren där och ha utsikt ända ner till Neapel. Att känna den kalla italienska bergsluften klia kinderna. Man går förbi den polska kyrkogården där släktingar fortfarande kommer i busslaster för att hedra de stupade.
Så går man nedför berget, ner mot staden som ligger i dess skugga. Solen steker en sakta.
Smått yr ramlar man in på den helt provisoriska turistinformationen som drivs av en man med för stora glasögon och en felknäppt grön stickad kofta.
Han tipsar om en bar en bit bort. Man går dit.
Köper en kaffe och en isande kall flaska vatten. Hör en diskussion om laget Frosinone och deras skakiga säsong. Går sedan ut och bort mot tågstationen. En kvinna sitter i sällskap på en uteservering och hejdar en och undrar om man har eld. Det har man.
Hennes man undrar om jag är tysk.
Nä jag är svensk. Svensk? Här i Cassino? Perché?
Man har ingen brådska och tackar för erbjudandet och slår sig ner en stund i den mjuka värmen. Efter tre meningar har åtminstone ett fotbollslag nämnts.
Det finns stunder av stor okärlek.
Då det känns som oceaner mellan mig och Italien.
Som Lippis uttalande om homosexuella. Lippi är en produkt av ett gammalt system med en världsbild där klockorna stannat någonstans mellan 1971 och 72. Jag har aldrig och kommer aldrig förstå hur etnisk bakgrund eller sexuell läggning har med prestationer på en fotbollsplan att göra. Det finns gott om bögar som spelar fotboll. Såväl i Sverige som i Italien. Men det är något man håller tyst om. Det beror inte på att den sexuella läggningen skulle påverka spelet negativt.
Nej, det beror på att omgivningen är rädd för något som är annorlunda.
Och rädd för förändring.
Hade Lippi ryckt på axlarna och sagt: ” Om de är bögar eller inte skiter jag, bara de kan spela fotboll” hade jag applåderat.
Men jag vet att Lippi inte funkar så.
Lippi ser hellre bakåt än framåt.
Erik Gandinis film Videocrazy är ett måste. Det känns som om den filmen är dokumentären jag väntat i flera år på.
Hur ett land styrs av män med egon större än Monte Cassino och värderingar äldre än stormningen av bastiljen.
Men, kärleken och okärleken ligger hela tiden intill varandra.
Man kan upprörd över tiggarna, de korrumperade kommunmännen, de minderåriga prostituerade, den fullständigt avsaknade jämnställdheten, ta tåget ut till Ostia.
Väl där går man ett par minuter ner till havet. Man tar av sig skorna.
Det är november. Men det funkar att gå med tårna i Medelhavet ändå.
Bredvid en leker barn. Familjer tävlar i drakflygning. Unga par hånglar bakom en sandbank.
Man strosar där med skorna i ena handen bort mot stationen. Så tar man vagnen in till stan igen. Går av vid Manzini. Sneddar över tennisbanorna. Hälsar och kindpussar sina polare som möter en vid obelisken. Löser sina biljetter. Använder gratistidningarna som stolsvärmare. Ser det gröna gräset.
Ställer sig tillsammans med alla andra upp och applåderar när lagen kommer in.
Andas in. Känner förväntan när domaren blåser igång.
Och vill inte vara någon annanstans.
Det fula, det vedervärdiga.
Det vackra, det vänliga.
Hela tiden i en evig kombination.
