Matchanalys: Milan – Lokomotiv Moskva
” Ancelottis experiment med ett 4-2-3-1 system (som i praktiken verkade vara 4-2-2-2) lyckades inte alls kan vi konstatera.”
Den stora förväntan man hade inför matchen var om Milan skulle prestera samma spel som i den andra halvleken mot Lazio. Det stod klart ganska snart att det snarare var samma sterila spel som vi bjöds på under de första 45 mot de ljusblå.
Ancelottis experiment med ett 4-2-3-1 system (som i praktiken verkade vara 4-2-2-2) lyckades inte alls kan vi konstatera. Rui Costa hamnade på fel kant, dvs till vänster. Tomasson och Inzaghi sprang i vägen för varandra och de enda chanser vi hade var avslut från distans.
Inspelen till straffområdet föll antingen på en dålig passning eller katastrofal bollbehandling av våra forwards. Rui Costa som varit under isen den senaste tiden hade inget lätt jobb när Inzaghi, Tomasson och ibland även Rivaldo stod och trängdes på en yta motsvarande en kvadratmeter. Lägg därtill alla rödklädda, storväxta ryska försvarare.
I första halvlek så går hälften av passningarna bakåt eller i sidled. De gånger vi spelar bollen framåt når bollen en stillstående och felvänd spelare. Att försöka få till ett snabbt spel som Ancelotti efterlyst är sådana gånger helt omöjligt.
Andra halvlek lyckades inte tända spelarna som mot Lazio heller. Egentligen var det slumpen och lite rationellt tänkande av Tomasson som gjorde att vi lyckades spräcka nollan. En passning av Rui Costa som ÄNTLIGEN gick fram till till Inzaghi som ÄNTLIGEN lyckades ta emot bollen och avlossa ett skott som Tomasson (som ÄNTLIGEN inte stod i vägen för Inzaghi) kunde slå in returen på.
Man satt och hoppades på att Milan skulle ta till vara på de ytor som bjöds på efter att man tvingat Moskva att flytta upp. Så blev icke fallet. Enstaka löpningar från den alltid lika pigge Serginho var de enda ljuspunkterna. Egentligen borde vi ha kunnat punktera matchen med att andra mål, men fortfarande lider vi av effektivitetsproblem vad gäller målskyttet.
Det nya spelsystemet hade inte önskad verkan. Spelet är fortfarande för smalt och långsamt. Jag satt och försökte göra spelarna uppmärksamma på de ytor som fanns på kanterna men det var inför döva öron jag försökte påpeka det för (att jag satt hemma i TV-soffan och tittade på matchen i efterhand ser jag som en oväsentlig detalj i sammanhanget).
Nackdelen med att ha så många bollskickliga spelare inne samtidigt är att de alla vill ha bollen ofta och länge. Ändå känns det alltför ofta som om Gattuso är den som har bollen mest när vi ska anfalla och det är ju sedan länge känt att han aldrig kommer att utvecklas till en ny Maradona.
Vad Gattuso bidrar med är dock löpstyrka och en vilja av järn. Fler borde ta efter honom i det fallet och inte bara stå och titta på när spelet inte fungerar.
Vi får dock med oss tre poäng, men fortfarande saknar man spelet från första delen av säsongen då vi lyckades med det mesta. Vi måste börja kämpa snart och ta några övertygande segrar för att få in mer självförtroende i laget. Då brukar det oftast vara lättare att springa lite extra.
marko_u@hotmail.com
