Fredagskrönika: Gattuso, Gattuso, Gattuso
Jag har läst många artiklar under veckan om Gattusos insats mot Inter förra helgen. Medierna är samstämmiga, fansen är eniga och lynchmobben är redo - Gattuso är syndabocken, han skall bort. Ingenstans har jag kunnat utröna något stöd för honom och hans insats mot Inter. Bara en okunnig idiot kan försvara insatsen, och den idioten råkar vara just lilla jag.
Ämnet kan tyckas vara uttjatat vid detta laget, men då missförstår man vad detta egentligen handlar om. Vad det handlar om är vilken typ av fotboll vi vill se, vilken typ av spelare vi vill ha och framför allt, hur mycket adrenalin vi vill känna. Det viktiga är inte vad man tycker, det viktiga är att man tycker något. När Gattuso spelar är det alltid svårt att inte tycka något, alltid svårt att hålla adrenalinet nere på nivåer som om vi vore på julotta, alltid svårt att springa från tv:n några sekunder för att fylla på kaffet. För när Gattuso är med, då sker det saker, och det sker på ett ögonblick.
Det sämsta betyget man kan ge Gattuso är en femma eller sexa, någonstans runt godkänt. Ett betyg som innebär att han försvunnit in i den stora massan, lyckats göra sig osynlig, inte riskerat att göra bort sig. Det är inte där Gattuso vill vara, och det är inte där jag vill se Gattuso. Gattuso skall vara som en adrenalinstinn tjur där man kan se numret 666 lysa i båda ögonen. Han skall alltid gå balansgång på den lövtunna lina som skiljer succé från fiasko, alltid tugga fradga när domaren blåser en för honom komplett vansinnigt felaktig frispark till motståndarens fördel, alltid vara den som alltid råkar ut för världens alla orättvisor, den dag han inte gör det är det dags att ställa skorna på hyllan, då finns inte Gattuso mer.
Normalt sett är det bara Gattuso själv som tycker att hela världen är orättvis mot honom, men nu är antalet minst fördubblat, den här gången håller jag med honom. Han började matchen mot Inter på högerkanten framför Zambrotta, eller bakom ibland när Zambrotta var och fikade. Han gjorde några fina brytningar och kämpade och slet som en av de få i Milan. Detta har nu glömts bort av alla eftersom det inte passar in i slutomdömet. Inledningen måste glömmas bort, annars kan man inte såga honom jäms med fotknölarna när man betygssätter honom.
Gattuso blev skadad i 17:e minuten, detta var ganska tydligt, han tappade i tempo och intensitet. Tydligast framgick dock detta av att han signalerade mot Leonardo att han ville byta. Några minuter senare får Milan frispark en bit utanför Inters straffområde, en dålig frispark gav Inter ett gyllene kontringsläge längs Milans vänsterkant. Denna vänsterkant som skulle bevakas av bedrövlige Jankulovski, loje Pirlo och vilsna Flamini. Dessutom fanns det två briljanta mittbackar som nummer fyra och fem om de tre första inte förstod att försvara. Vem var det då som tog upp kampen mot Eto'o för att rädda Milan från ett baklängesmål? Jo, en halvskadad Gattuso som egentligen inte ens skulle vara där. Gattuso tog ett lätt tag i Eto'o som föll och straffen var given. Syndabock? Gennaro Gattuso! Hur skulle han undvika att bli syndabock i detta läge? Det finns bara ett svar på frågan och det är att han skulle göra precis som Jankulovski och Pirlo, strunta i att springa efter Eto'o. Ingen skulle då ens fundera på att ge Gattuso skulden för straffen då detta inte ens var hans kant, han var dessutom halvskadad och han springer inte särskilt snabbt annars heller. Det svaret passar emellertid inte honom, man ger alltid allt är hans motto. Han är inte typen som vänder ryggen till när motståndaren skjuter. Han tar skottet med kulorna om så behövs. Ska han ha skit för det? Mitt svar är nej, synd att fler inte håller med.
Med det gula kortet han ådrog sig vid straffsituationen, parat med att han var halvskadad var det givet att ett byte skulle till, eller? Nej, den tanken fanns inte hos Leonardo, en mycket uppretad Gattuso bokstavligen beordrade Leonardo att byta ut honom. När Gattuso upptäckte att bytet trots allt inte var förberett, ilsknade han till och rusade in på plan igen. I den stunden förstod jag att detta slutar inte väl, redan en peppad Gattuso kan vara riskabel med allt positivt och negativt som det innebär, men nu var han inte peppad längre, han var rasande. Rasande på Leonardo för sin handfallenhet, på Seedorf som inte hade rätt skor på sig vid bytet, på Jankulovski, Pirlo och alla de andra som fortfarande hade vilopuls. När Gattuso ser rött är det inte en Milanspelare han ser, han ser heller inte motståndaren, det enda han ser är bollen och den skall bort från försvarszonen oavsett vad som står emellan. Ja, gissa hur det går då (suck).
Många har tyckt att bara för att man är lagkapten så skall man ta ett större ansvar än de andra. Varför då? Skall inte en professionell fotbollsspelare ta 100% ansvar i alla lägen, oavsett om han har en bindel på överarmeneller inte? Man har också tyckt att Gattuso borde förstå bättre och vara mer aktsam i det ögonblick han fick bindeln. Men Gattuso hade väl aldrig blivit den han är om han spelade förståndigt och aktsamt? När man ger kaptensbindeln till Gattuso gör man det till en spelare som man vet vart man har, och man vet att Gattuso alltid ger allt i alla lägen, därav den ärorika symbolhandlingen att ge honom kaptensrollen. Jag vet inte om det är rätt att Gattuso skall vara kapten då Ambrosini saknas, Kaveh Golestani föreslog Nesta och det tycker jag personligen är ett bättre val om man ser till dirigerandet på plan. Men i dagens fotboll är det sällan kaptenen som styr spelarna på plan, det är oftast en symbolisk handling att bära bindeln. Minns själva när ”den störste” var kapten fram till sommaren. Inte var det han som dirigerade medspelarna, ”den störste” tillstod själv att den som dirigerade försvaret var just Nesta.
Kom även ihåg att redan innan straffen stod det 1-0 till Inter, och handen på hjärtat, med den matchbild som var, hur stor var chansen att Milan skulle vända detta ens med att bytet Seedorf/Gattuso blivit av? Inter var bäst och må bästa lag vinna annars gräver vi vår egen grav, Lex Istanbul 2005!
Gattuso bad om ursäkt för sin insats efter matchen. Jag vet inte varför, det finns väl egentligen bara två alternativ: 1. Han menar det. 2. Han menar det inte. Jag hoppas på alternativ nr 2, varför skall han be om ursäkt för att han är Gennaro Gattuso? Han känner sig nog ensam på jorden nu, Gennaro, hoppas att det finns någon mer än jag som stödjer honom. I med- och motgång...
