Fredagskrönika: Gamarna flockas i skyn
Många önskar att Milan får stryk vart de än kommer. De anser att hela livet är och skall betraktas som ett nollsummespel. Det ligger nog i människans natur att framgångar måste jämnas ut med motgångar, annars blir det för bra för en del. Framgångar föder hat, men Milans själ mår förträffligt efter alla framgångar, framgångar som aldrig kan göras ogjorda. Det är värre med Milans kropp, den stomme som finns eller som kanske inte finns idag.
En del av reaktionerna efter bortamatchen mot Marseille var mycket starka då jag skrev att jag tyckte segern var rättvis och att den poäng man åkte iväg för att bärga aldrig var i farozonen. Det får man ju absolut inte tycka i landet lagom. Att haussa upp något är väldigt magstarkt i ett land präglat av jantelag, fördelningspolitik och återhållsamhet. Jag trodde att det skulle vara åtminstone lite förlåtligt att som Milanista äntligen få vara lite glad, att äntligen få vara lite förhoppningsfull och att äntligen få raljera över en seger, som den mot Marseille i tisdags, men icke. Nollsummelirarna hade ingen glädje att ge med sig av, ingen ödmjukhet att giva, det fanns faktiskt inte ens ett enda ärligt menat grattis, däremot missunnsamhet och depressiv livsåskådning. (Men jag var glad i alla fall). Gamarna flockas i skyn och väntar på en sista dödsryckning från den kropp de hatar så mycket.
Inledningen av Serie A har varit rent bedrövlig för Milan. Värdefulla poäng har redan tappats som blir oerhört kämpiga att knappa in. Trots den rättvisa segern mot Marseille känner man att Milan måste höja sig ett par snäpp till för att rå på de stora lagen i Champions League. Det känns helt enkelt som att vi ligger flera steg efter de lag som vi normalt konkurrerar med, och att avståndet riskerar att öka. Först blir man irriterad, sedan blir man ilsken, sedan heligt f-b och till sist uppgiven i ett stadium där man mer är att betrakta som en grönsak än en levande, sprudlande människa. Jag är än så länge bara på andra stadiet men på god väg in i det tredje. Varför då? Jo, därför att så många möjligheter har sumpats av Milans ledning (läs Berlusconi) som de facto kunnat göra Milan till den klubb vi identifierar oss med, den klubb ingen kan räkna bort.
Vi börjar med Kaká. Jag kan ingen portugisiska men förstår att Kaká betyder ”den gudomlige”. Under hela våren sjöng curva sud ramsor där man egentligen bönade och bad Berlusconi att inte sälja Kaká. Tro vad ni vill, men personligen är jag helt övertygad om att Kaká hade viljat stanna kvar i Milan. Fansen ville, Galliani ville (självklart), nye coachen Leonardo ville, ja alla ville förutom en person, och det råkade vara den enda person som hade något att säga till om, Berlusconi. Borde man hata Kaká eller i alla fall tycka illa om honom? Nej, hur skulle man kunna göra det? En världsstjärna på den allra allra högsta nivån klarar sällan av att stå kvar med båda fötterna på jorden då framgångarna eskalerar. Man blir kallad Kaká (på svenska gudomlig) och tror efter ett tag att man faktiskt är just det, att man faktiskt är en högre stående individ än alla andra vanliga människor. Kaká är undantaget, just det gör att han är den enda gudomlige av dem alla. ”Den gudomlige” har inlett sin sejour i La Liga bättre än den som han jämförs med, Cristiano Ronaldo, om man får tro spelarbetygen. Jag gläds ärligt talat åt att det går bra för honom. När det går bra för Kaká känns det som en framgång för Milan på exakt samma vis som det känns att det går bra för Sverige när Zlatan gör bra ifrån sig i Barcelona. Men samtidigt blöder det enormt i hjärtat, en del av vår själ är på villovägar, han är ju vår gud, inte marängernas. Jag saknar honom.
Vi fortsätter med Gourcuff. Den perfekta arvtagaren till Kaká i Milan och Zidane i franska landslaget gjorde en oerhörd säsong i franska ligan förra säsongen och utsågs till bästa spelaren. Milan hade lånat ut honom till Bordeaux som, om de ville, kunde avsluta lånet med att köpa honom. Gourcuff som hjälpt Bordeaux till guldet gjorde inte valet svårt för klubben, de köpte honom och alla Milanisti slet sitt hår. Att ge Bordeaux denna klausul var ett gigantiskt misstag som går till historien som en av de sämsta överenskommelserna någonsin. Och detta handlar inte om att vara efterklok. Innan Gourcuff släpptes från Milan restes höga röster från experter och stora spelare som bokstavligen skanderade hur obegåvat detta var. Trots det gjordes alltså detta jättemisstag, främst pga av att Ancelotti inte ville ha honom. Detta kan visa sig vara den främsta tjänst Ancelotti gjort Chelsea. Intet ont om Ancelotti dock, han kommer alltid att tillhöra familjen.
Tredje misstaget är Aly Cissokho. Cissokho som ju egentligen var klar för Milan och endast skulle genomgå de formaliteter som en läkarundersökning vanligen är. Otroligt nog hittades fel på hans tänder som i framtiden skulle kunna innebära ryggproblem m.m.?! Det ryktades om att detta var en påhittad läkardom för att kunna pressa priset. I så fall gick det som det brukar för lag i motgång – fullständigt åt pipan. Cissokho har –naturligtvis- inlett sin karriär hos Lyon på absolut bästa möjliga vis.
Paloschi såldes till 50% till Parma och spelar som i trans där. Real Madrid ville bli av med Huntelaar, Robben och Sneijder. Det sades att Milan hade första tjing på dessa tre i och med försäljningen av Kaká. Robben fann man inte intressant, Robben spelar nu drömfotboll tillsammans med Ribery i Bayern München. Sneijder var heller inte intressant. Sneijder har på kort tid redan funnit sig i Inter och lovordas. Vi valde Huntelaar. Jag ska absolut inte döma på förhand, men hittills har Huntelaar inte visat sig som något mer än en dussinlirare. Fabiano gör mål i Sevilla och i brasilianska landslaget, Dzeko gör inga mål i Wolfsburg men rapporteras fungera mycket bra tillsammans med Grafite.
Det kan låta som en klagovisa och är väl det till viss del, men den gamla sanningen att ett lag utan självförtroende gör misstag, gäller än idag. Med lite självförtroende och framåtanda kanske i alla fall Gourcuff, Cissokho, Paloschi, Fabiano och någon av Sneijder eller Robben hade spelat i Milan idag och det känns som att det är väl där någonstans som skillnaden går mellan ett Milan att räkna med på alla nivåer och det Milan som vi har idag. Notera även att med dessa spelare så hade Berlusconi fortfarande haft ett positivt netto efter Kaká-försäljningen, även om man räknar in uteblivna intäkter för Gourcuff och Paloschi (rätta mig om jag har fel).
Trots allt elände vi har fått utstå vägrar jag dock att inse att vi inte skulle klara det bättre med det material vi redan har. Pirlo har visat hög klass i landskampen mot Bulgarien, Ambrosini blir bara bättre och bättre med åren, Seedorf är grym om han vill, Pato är vår framtid, Nesta och Silva har varit stora glädjeämnen, Zambrotta är mycket bättre än vad den genomsnittlige milanistan ger intryck av, Abbiati kommer snart tillbaka och han är en världsklassmålvakt, Gattuso är Gattuso och sist men inte minst har vi den ojämförbara (i alla stycken) Inzaghi, mannen som sägs vara född i offside. Den klass han visade i våras och mot Marseille i tisdags, kommer att vara helt matchavgörande. Jag byter Inzaghi mot maximalt två-tre anfallare i världen om alla spelar på toppen av sin förmåga. Snacket om att alla är för gamla är just bara snack. Man ställer alltid upp med bästa laget oavsett om spelarna är 58 eller 16. Det finns ett knippe unga och lovande spelare i Milan men varför ställa upp med dem bara för att dagisföreståndaren Wenger tycker att ungt alltid är bäst? Inzaghi är varken 58 eller 16, men han är däremot helt unik i pressade lägen, ett femte ess i en kortlek som alla tror bara består av fyra ess. Plötsligt dyker han upp och lika plötsligt är det avgjort.
Allt handlar om att få våra spelare på de positioner där de presterar som bäst, och där kommer Leonardo in i bilden. Klarar han av det? Nej, jag tror inte det. Inte än. Leonardo måste utvecklas en bit till innan han kan anses vara fullödig, det är minst ett år för tidigt för Leonardo, han måste skolas. Matchen mot Marseille var en vinst baserad på individuella prestationer där det kollektiva var en bristvara. Leonardo måste hitta svaret på frågan hur Milan skall få till kollektivet. Positivt att han vågade lämna landsmannen Ronaldinho utanför startelvan häromsistens. Visst, Ronaldinho är en oerhört stor spelare än idag och kan bli ännu bättre. Men svaret på frågan kan ju ändå vara att Ronaldinho är den pusselbit som har hamnat i fel pussel. Kom ihåg när Frankrike arrangerade VM 1998. Förbundskapten Aime Jacquet förklarade några år innan VM att varken Ginola eller Cantona – som var de stora stjärnorna - ingick i planerna att representera Frankrike i VM. Att Cantona var besviken över Jacquets planer visades då han bestämde sig för att sluta 1997 och svaret han gav när en journalist (tror det var Belmard) frågade honom vilket lag han trodde skulle vinna VM: -”Vilket VM?” Frankrike vann sedan VM efter att ha kört över brassarna i finalen med 3-0. Detta utan sina största stjärnor. Andra stjärnor föddes, Zidane t.ex (hört talas om honom?). Parallellen med Ronaldinho är uppenbar. Är Ronaldinho Milans Cantona, stjärnan som inte borde få vara med?
Jag går och väntar på att Milan skall hitta den konstellation som gör att man börjar vinna igen, och dessutom spela en rolig fotboll. Många är övertygade om att det bara är en tidsfråga innan det vänder. Men tänk om det inte blir så, tänk om det t.o.m. är så att det Milan presterat hittills är det bästa man faktiskt kan få ut av den trupp som finns till förfogande. Tänk om Leonardo faktiskt är riktigt duktig…
Vår kropp ligger svårt sargad och det gör ordentligt ont lite här och där, gamarna flockas i skyn redo att hugga in av ett saftigt skrovmål i samma stund som hjärtat slår sitt sista slag. Ett skrovmål vi aldrig skall låta dem få. Det är dags att resa sig.
