Il Tridente: Vikten av att fira rätt
Vår experttrio riktar strålkastarna mot två av de mest kontroversiella personerna inom Italiensk fotboll de senaste åren och analyserar en nog så viktig aspekt inom fotbollen - målfirandet.
Enligt forskarna bakom avhandlingen Myths and Facts about Football (2008) kan ett lags sätt att fira ett mål tala om hur stor framgång laget kommer att ha på lång sikt: Om en målskytt firar sitt mål ensam eller med få lagkamrater är det tecken på att han är egofixerad, och det bidrar till sämre lagresultat i längden. Om en målskytt däremot firar sitt mål tillsammans med hela laget betyder det att målskytten sätter Laget i första rum, och det ger oftast framgång för laget i långa loppet. Vad anser ni om detta?
Per Erik Wesslén: Spontant kommer jag att tänka på hur Zlatan firade sina mål i Inter, framför allt sista säsongen. Han firade dem ensam eller tillsammans med någon av sina kompisar i laget, typ Maicon. Det kändes inte så kul, detta att Zlatan såg sig själv som större och viktigare än Inter. Hans uppträdande signalerade att han spelade mest för sig själv, att målen han gjorde var hans egen förtjänst och ingen annans.
Erik Niva talade för ett tag sen om att ungdomar idag mer och mer är fan av enskilda spelare, snarare än klubbfans: man följer en enskild spelares karriär, och håller på just honom, oavsett vilken klubb han spelar för. Visst är det sant att det är så för många unga fotbollsintresserade nu för tiden, men för de allra flesta finns den stora glädjen i att hålla på en klubb, och när då ens klubb gör mål känns det bättre att se hela laget omfamna varandra. Det känns bättre som supporter att se sitt lag som en harmonisk enhet, där den störste stjärnan kan rusa fram till den minste och krama om honom i målfirandet. Det signalerar att alla är lika mycket värda.
Det egofixerade beteendet kan på kort sikt ge goda resultat (Inter vann ligan tre år i rad med Zlatan), men långsiktigt är lagsammanhållning att föredra, för har man ett splittrat lag med några få själviska stjärnor så har man ju plötsligt ingenting den dag dessa stjärnor byter klubb (vilket de tenderar att göra rätt ofta). Chievo är ett bra exempel på ett lag där alla är lika mycket värda, man firar mål tillsammans, och försvinner en spelare från klubben betyder det egentligen ingenting. I skrivande stund ligger man 8:a i Serie A, och under det här decenniet har man slutat bland annat 5:a, 7:a, 9:a, och 4:a i Serie A.
Henri Nekmouche: Det är lite långsökt, och det är svårt att generalisera på det sättet, samtidigt som det definitivt finns fler och viktigare faktorer som spelar in. Men jag tror nog att det skulle kunna ligga en liten poäng i det där resonemanget, trots allt. Om en spelare tenderar att fira sina mål själv är det ett tecken på att spelaren är egofixerad – men det behöver nödvändigtvis inte vara en, för laget, alltför skadlig egoism.
Det finns flera exempel på spelare som firat för sig själv och som ändå lyckats bra med sina lag. Jag tänker på Stoitchkov i VM 1994 och Zlatan i Inter t ex. Att ett lag genuint firar sina mål tillsammans kan tolkas som ett tecken på god lagsammanhållning, något som är väldigt betydelsefullt i de avgörande ögonblicken. I turneringar som VM, EM och CL kommer stunder då laget måste hålla ihop och verkligen kämpa för varandra, då är det väldigt viktigt att spelarna verkligen trivs med varandra. Historien har visat att alltför stora egon inte får plats i sådana lag.
Magnus Sundberg: Om ett flertal målskyttar i ett och samma lag hade betett sig som egocentriska primadonnor så hade ett sådant beteende säkerligen lett till osämja och splittringar inom gruppen. Följaktligen skulle gruppens osämja kunna bidra till att resultaten i längden blev lidande. Hur som helst så menar jag att det är upp till majoriteten i gruppen att bestämma hur man ska handskas med vissa beteenden. I alla grupper upprättas normer och regler, och bryter man mot dessa så får det konsekvenser.
Likväl tror jag att gruppen kan acceptera ett oönskat beteende, såsom egocentriska målfiranden, om målskyttens kvalitéer är oumbärliga för laget. Det blir också lättare om det är en enskild individ vi talar om. Majoriteten inom gruppen kan då gemensamt välja att bända lite på de normer och regler som har upprättats, helt enkelt för att undvika konflikter. Men givetvis kan gruppen också stöta bort en spelare om denne ses som omöjlig.
Inzaghi i Milan är ett exempel. Han är målfirandets okrönte egokung men hans roll är så utkristalliserad och given att kollektivet accepterar hans självupptagenhet. Milan har firat stora triumfer med Inzaghi och han har sin roll. Därför tillåts gemenskapens allsång att tonas ner då han firar sina mål.
"Lucky Luciano" Moggi – mannen, myten, legenden (???). Vad tycker ni om den här människan?
Per Erik Wesslén: Jag gillar Moggi. Den som är syndfri kan kasta första stenen, står det ju i Bibeln, och det är lite konstigt att ett sådant starkt katolskt land som Italien inte har tagit åt sig mer av det citatet. För i Italien är alla ständigt upptagna med att kritisera och fördöma varandra. Å andra sidan är vi inte bättre i Sverige, men här ligger inte Bibeln lika nära till hands. Moggi har fått mycket skit, han straffas och stenas och behandlas nu som en spetälsk som ingen vill röra vid, ingen vill kännas vid honom. Och för bara ett par år sen var han den mäktigaste mannen i fotbollsitalien, som alla ville kyssa handen, skon eller baken på. Det är intressant hur det kan vända. Att man nu sparkar på den man fjäskade för alldeles nyss.
Moggi är inte ensam om att tumma på lagen, och det känns som att han fick ta på sig offerrollen. Han fick ta på sig all synd som många samlat på sig genom åren, och genom dömandet av Moggi vill man framställa det som att all synd och allt fiffel nu är borttvättat.
I själva verket var Moggi mer än bara buffel och båg, han hade en oerhörd fingertoppskänsla för värvningar, affärer, beslut i rätt tid. Man borde ställa allt ont han gjort för italiensk fotboll mot allt gott han gjort (särskilt för Juventus), då skulle den nuvarande bilden av honom bli mer balanserad.
Henri Nekmouche: Alla Serie A-älskare har växt upp med Moggi. Han var alltid lite av ett mysterium. Han kallades Lucky Luciano och såg ut som Mr Burns, samtidigt som han på många sätt personifierade Juve. Han var oerhört framgångsrik, men han var också ett levande exempel på furbo-Italien. Misstankar om mutor, doping och hot fanns där hela tiden. Trots det såg man honom ofta stå där och le. När Calciopoli exploderade minns jag att jag läste en artikel som Juve-redaktionen hade skrivit. I artikel beskrevs känslor av hopplöshet och svek, hur Juvefansen hade blivit lurade av Moggi under alla dessa år. Alla – inklusive jag – pekade sina fingrar mot Moggi. Han var boven. Han var djävulen själv.
Två år senare läste jag Moggis självbiografi ”Un calcio nel cuore”. I boken beskriver han hela sin karriär, från starten i och med scoutinguppdraget för Juve, tiden i Roma, Lazio, Torino, Napoli och slutet i Juventus. Han beskriver hur hans mentor Italo Allodi lärde honom allt, tiden med Maradona, hur han varit på väg att skriva på för både Milan och Inter, hur han lyckades få in 300 miljoner kr extra för Zidane.
Han beskriver också sin version av Calciopoli. Personligen ändrade jag delvis uppfattning både om Moggi som person och om Calciopoli. Jag tror fortfarande att han har tagit sina genvägar i livet, men inte speciellt mycket mer än andra. Han har bara varit för framgångsrik, med tanke på de resurser han haft till sitt förfogande. Jag förstår varför Zlatan kallade Calciopoli för avundsjuka och jag förstår varför han fortfarande hade kontakt med Moggi efter skandalen. Moggi har under hela sin karriär tvingats jobba med begränsade resurser, mot rika konkurrenter, och ändå lyckats så pass bra som han faktiskt har gjort.
Han är oerhört kompetent och det märks inte minst när man läser hans bok och hans kolumn i tidningen Libero. Det ska bli spännande att se hur Calciopoli slutar, när alla bevis väl finns framme.
Magnus Sundberg: Moggi är på många sätt en fotbollens baneman. En sådan som förkolnar hederligheten. Men en gangster kommer sällan ensam. Precis så är det i fallet Moggi. Han fick mer eller mindre ensam bära hundhuvudet när Calciopolis pissfläckar var framme för alla att se.
Moggi var en man av makt som fick gå, men rättvisan måste ha varit full. Att Moggi fick sitt straff var naturligtvis helt rätt. Det jag menar är att rättvisan däckade i någon buske efter att Moggi hade fått sitt straff. Ty många av maktens män sitter kvar på sina positioner eller har helt enkelt blivit omplacerade. Rättvisan ramlade ner i en nerspydd jasminbuske. Många av fuskarna ramlade inte alls.
Tror du att Cassano är kvar i Sampdoria nästa säsong?
Per Erik Wesslén: Om Sampdoria vinner Serie A borde han definitivt bli kvar, och det är väl inte omöjligt att de gör det till slut, för Serie A börjar mer och mer kännas lite grann (med betoning på lite) som Allsvenskan – i den bemärkelsen att alla kan slå alla, och många lag kan vinna ligan. Expert efter expert säger nu att Serie A framstår som mycket intressantare än de på förhand givna ligorna i England och Spanien, just för att i Italien kan nu klubbar som Sampdoria och Genoa, t.ex., nå riktigt högt. Sampdoria skulle mycket väl kunna sluta topp 4, och även en Champions League-plats skulle säkert vara nog för att Cassano ska vilja stanna i Sampdoria, kanske karriären ut.
Det finns väl två saker han inte kan få i Sampdoria. Det ena är obegränsat med lönepengar, och det andra är en landslagsplats. Rent principiellt är det inte omöjligt att komma med i landslaget när man spelar i Sampdoria, tvärtom skulle vilken annan tränare som helst tagit med Cassano i landslaget i nuvarande läge, men Lippi ser nog detta som ett svepskäl, en ursäkt, för att slippa kalla Cassano till landslaget. Skulle Cassano spela i Inter eller Milan nästa säsong tror jag det skulle vara ohållbart för Lippi att stänga honom ute. Å andra sidan ska Lippi sluta efter VM, så det kvittar.
Jag hoppas att Cassano stannar, och det som framför allt avgör är nog Sampdorias tabellplacering denna säsong. Blir det en mittenplacering och t.ex. Milan erbjuder honom ett drömkontrakt, då lämnar han nog Genua. Slutar Sampdoria topp 4 blir Cassano kvar.
Henri Nekmouche: Av de intervjuer jag har läst med den gode Antonio verkar det som att han trivs ypperligt i Sampdoria. Han verkar ha insett att för att lyckas behöver han lugn och ro, träna ordentligt för att hålla sig fit, samt känna sig älskad. I somras var det en del som oroade sig för huruvida det icke så kära återseendet med Del Neri skulle sluta.
Men Cassano själv visade redan från start att han har förändrats sedan tiden i Roma. Redan någon vecka innan laget skulle samlas för försäsongsträning var 27-åringen på plats och tränade själv. Resultatet är tydligt – han spelar sin bästa fotboll på länge och Sampdoria är i toppen av tabellen. Jag tror att han blir kvar i Sampdoria även nästa säsong.
Magnus Sundberg: Cassano är en rebell och kaos föds i hans fotspår. Det måste man förstå. Jag slänger fram en anekdot för att exemplifiera Cassanos opportunistiska karaktär. En dag gick Cassano till hudläkaren för att behandla sin påfallande acne. Läkaren rådde Cassano att hålla sig borta från solen. Tro fan att det första karln gjorde var att gå till stranden.
I Roma och Real Madrid var Cassano vilsen i sin egna konstgjorda kaostillvaro. I den mindre klubben Sampdoria har han hittat hem. Jag tror bestämt att Cassano fungerar bäst i en klubb där han är den klarast lysande stjärnan. Det var han varken i Roma eller i Real Madrid. Juventus har upprepade gånger försökt värva Cassano, men huvudpersonen säger sig vara nöjd med livet i Genua och Sampdoria. Kanske har Cassano utvecklats och kan underordna sig stjärnhierarkin i en riktig storklubb. Men jag hade inte velat väcka den kaos-Cassano som sover.
Cassano är fiskaren som är herren av sin lilla kära insjö. Det är mycket möjligt att han inte finner samma tillfredställelse om du tar honom på en fisketripp till Cuttroat Trout. Därför tror jag att Cassano stannar i Sampdoria.
