Fredagskrönika: Lösningsförslaget.
Fram med pennan och papperet. Nu skall problemen lösas.
Då:
Ett lag som spelade bländande fotboll med hungriga spelare. CL slutspel avlöste varandra där det ständiga hotet var det rödsvarta laget från Italiens norra delar. Med rätta. Champions League blev synonymt med Milan och superlativen om hur Milan kunde hantera pressen ute i Europa blev allt vanligare. Inter blev kända som fönstertittarna som ständigt såg upp till storebror med det grova, manliga skägget medan man själva hade sparat ihop till en moppemusch... som mest.
Spelare som Kaká, Maldini och slitvargen Gattuso utgjorde en perfekt blandning av professionalism, och som grädde på moset? En taktiker i form av Carlo Ancelotti som hade kapaciteten och förmågan att hantera ett lag med press från alla håll: spelare, ledning och fans. Klart som fan att det skulle gå bra. En homogen grupp som alla ser efter varandra. Success.
Medan andra lag förstärkte i form av nya tränare och nya spelare valde Milan att bygga på tidigare framgångar. År 2007 var det många som tippade klubbar som Manchester United, Barcelona eller Liverpool som slutliga segrare i den anrikaste turneringen av de alla. Zlatans dröm.
Självaste Ronaldo (den riktiga Ronaldo, O Fenomeno) anslöt till Milan för att vinna turneringen han ännu inte bärgat.
Det året vann Milan mot alla odds turneringen efter att ha besegrat Liverpool i finalen. Samma år vann Inter ligan och gnällde över att Milan inte ens skulle ha varit med i CL det året och fokuset låg på Milans vinst istället för på Inters egna ligavinst.
Den finalen borde laget inte ha vunnit.
Missförstå mig rätt, jag var precis som alla Milanisti oerhört glad över CL-revanschen mot Liverpool. Men allas vår mardröm skulle besannas tack vare den vinsten. Milan var i behov av en föryngring och en generationsväxling. Den var planerad, men i och med denna seger fick Galliani & Berlusconi tillräckligt med vind i sina segel för att låta skeppet fortsätta styra framåt. Vi hade ju ändå Kaká, som gjort sin livs säsong det året.
Nu:
Long story short; Kaká, Maldini och Ancelotti försvinner. Detta efter en ännu en undermålig säsong där man just tack vare rutin och Kaká klarat CL-platsen. Folk skrek efter förändring och menade att Milan skulle skapa ett nytt lag med Kaká-cashen. Ack, så naivt. Berlusconi ville inte längre pumpa flash in i klubben han älskade. Den skulle sköta sig själv, precis som vilket annat företag som helst. Mardrömmen har besannats.
Jag drömde om stora spelade som skulle anlända för inte fan litade jag på Ronaldinho. Inte fan kunde väl Berlusconi o hans benknäckargäng tro att en partande överviktig, oprofessionell, has-been skulle kunna fylla skorna som fullblodsproffset Kaká lämnade efter sig?
Nej, till en början pratades det om ersättare i form av någon tung anfallare, samt en eller två mittfältare. Jag drömde mig till och med bort och hoppades på Ribery, som enda värdiga ersättare för vår Kaká. Vem anslöt då? Ingen värd att nämna. Huntelaar i all ära, men kom igen. Behöver inte motivera mig på den punkten.
Det var alltså upplagt för katastrof from the get-go.
En orutinerad men sympatisk tränare hade tagit över i form av Leonardo som naivt pratade om offensiv fotboll, snabba ytterbackar och ett nytt spelsystem under sin första presskonferens.
Jag skulle vilja höra samtalet mellan Berlusconi och Galliani efter den.
De måste ha skrattat sig själva till sömns åt Leonardos försök till att klämma åt diktatorerna i Milan.
Dessa herrar försökte glädja fansen genom att dra en Barca. Anställa en oprövad men älskad gammal ikon som varit i klubben sedan länge. En fin tanke.
Med en liten skillnad.
Guardiola skulle ta över Barcelona. Ett lag som genomgått en lyckad generationsväxling och vars största stjärna redan visat att han var kapabel till att visa vägen framåt. Han är född 1987 och är redan bäst i världen.
Vad fick Leonardo?
Ett lag vars största ikoner och mest inflytelserika spelare lämnat klubben. Kvar fanns samma gamla spelare som spelat ihop och vunnit ihop under ett par år.
Leonardo valde att gambla genom att sätta press på Milans ledning att införskaffa spelare, och detta i det offentliga rummet. Varför en gamble frågar ni?
Ifall förstärkningarna han krävt från B&G inte skulle anlända, hade den nuvarande gruppen av spelare redan fått veta att de inte håller på denna nivå. Helt fel signaler skickades till spelarna som redan då börjat tappat självförtroende. Inte nog med att Kaká och Maldini lämnat, nu skulle de få stå ut med att i mediernas offentlighet få höra att de inte duger. Inte gjorde lagets rekorddåliga försäsong situationen bättre.
Gamblen gick åt helvete.
Samma gamla spelare stannade kvar, ingen nämnvärd anlände. Helt plötsligt blev det Ronaldinho som skulle föra oss framåt. En paniklösning, även om Berlusconi haft det i tankarna sedan långt tillbaka.
Leonardos tränar-roll
Spelarna är ändå människor och inte boskap eller maskiner, som många försöker få det till. Att skylla allt på de är inte rätt då tränarens enda jobb i slutändan är att motivera och inspirera sina spelare. Detta kommer i sin tur skapa en trygghet som spelarna sedan känner av, och därmed presterar bättre. Svårare än så är det inte.
Leonardo har inte fått det bästa utgånsläget, det vet vi alla. Men att det ska gå såhär dåligt är inte önskvärt, inte heller rätt. Mot någon.
Det material som finns till Leonardos förfogande skall kunna vinna över Bologna med ett par mål. Det material som finns till Leonardos förfogande skall inte bli utspelade på hemmaplan mot Bari och det material som finns till Leonardos förfogande skall absolut inte förlora på hemmaplan mot Zurich i Champions League.
Min poäng är den att Leonardo inte är helt oskyldig. Att han är okunnig och inte redo för denna uppgift som är större än honom själv är en annan fråga. Men nu står vi här och måste gilla läget. Dock ställer jag mig frågande till den utbildning han påstås ha genomgått. Uppenbart är det att vår tränare missat grundkursen i konsten att skapa en trygghet hos sina spelare. Uppenbart är det att han inte tror att de kan klara av det jobb som krävs av de under 90 fjuttiga minuter. Och uppenbart är det även att han har glömt bort att dessa spelare är professionella fotbollspelare, oavsett ålder. Att ständigt, match efter match stå vid sidlinjen från minut ett utan kavaj och skrika (men inte argt) på sina spelare kan inte varit ett moment som utbildningen förespråkar. Att ständigt byta position på de och ständigt ge direktiv under match visar att han inte litar på sina spelare, och osäkerheten bara rinner av honom. Och spelarna känner av allt detta.
Leonardos jobb är alltså att förbereda sina spelare inför match. Sedan låta de göra sitt jobb. Just det. SITT JOBB. Inte står en danslärare och skriker på sina elever mitt under en uppvisning?
Det ovan nämnda utmynnar i att tryggheten som är bland det mest fundamentala inom fotbollen blir som bortblåst. Detta är som mest tydligt i Milan, vår älskade klubb.
Vi vet alla att B&G inte gjort sitt jobb. De skulle förse Leo med verktygen som skulle göra att Kakás flytt inte skulle kännas av. Det sket de i.
Leo i sin tur har gjort det absolut sämsta av situationen, och han måste ta tag i det här.
Det skall absolut inte gå såhär dåligt.
Därför sträcker jag nu ut en hand till vår tränare och presenterar följande.
Mitt lösningsförslag till Leonardo:
1. Förse spelarna med en grundtanke i hur du vill att de ska spela fotboll.
2. Visa att du litar på att de kan spela fotboll.
3. Lär dig fotbollen på en taktiskt nivå (ring gärna Ancelotti och be om råd).
4. Sätt ditt arsle på tränarbänken och SITT KVAR.
5. Cross your fingers and hope for the best.
Cheers.
