När verkligheten överträffar fantasin.
Just när allt hopp var ute så händer det som egentligen inte skulle kunna hända…
Det svider. Det var givet på förhand att det skulle svida. Det svider i halsen, jag skrek ut min glädje tills jag höll på att kvävas. Det kunde ha svidit i mitt hjärta istället, som det gjorde i ungefär tio minuter strax innan halv elva denna aprilkväll.
Oavsett hur illa det än ser ut när vi spelar så lever man ändå hoppets naiva värld om att vi ändå kan komma igen, så är det alltid. Så var det inte ikväll. Ikväll gav jag upp. Det var vår säsong i ett nötskal att vi skulle åka ut mot detta dagislag.
Så kommer den där långbollen från Maldini…från mittplan. Skarvnicken från Ambrosini, varken genial eller genomtänkt utan bara genomförd för att ge bollen en skjuts framåt i banan. Där står Inzaghi. Inzaghi står alltid rätt. Alltid.
Står och står han kommer springande där bollen kommer rättare sagt. Chipen över Lobont. Tomassons tå på bollen en millimeter innan den korsar mållinjen.
Jag bara skriker rakt ut. Jag omfamnar TV:n och endast de närmast sörjande skulle kunna låta mitt beteende gå obemärkt förbi. I de flesta normala hem hade jag blivit iklädd en tvångströja och förpassad till någon form av behandlingshem.
En vårsäsong som mestadels gått i moll räddades från totalfiasko några sketna minuter innan slutet.
Det bevisades till slut att världen inte är så orättvis som den många gånger kan verka vara. Oavsett om rättvisa/orättvisa och tur/otur existerar inom idrotten så hade ingenting rättfärdigat att Ajax skulle ha gått vidare.
3 vinster på 14 matcher hade kunnat räcka till semifinal i Champions League för Ajax. Ett bevis på att UEFA inte lyckats fullt ut med sin planering av turneringen där man i princip skulle ha kunnat vinna hela turneringen med 3 vinster och en seger på straffar på 17 matcher.
Nu är istället vi som slagit allt och alla hittills i turneringen. Vi som verkligen ”förtjänar” att vara där, är nu också där i realiteten.
Kanske var det lite av orutinen som lyste igenom i Ajax till slut i alla fall. Den kanske mest talande bilden efter matchen är när Steven Pienaar skall bytas ut och han går lite retfullt långsamt mot avbytarbänken, flinandes när Brocchi ger honom lite extra fart. Somliga straffar Gud direkt, det lär Steven Pienaar veta om ett bra tag framöver. Samt att den som flinar bäst...är den som flinar sist.
Av alla lag i fotbollseuropa så ska vi nu alltså i semifinal möta nollorna som vi tvingas dela stadion med. Kära Inter-Merda som halkat fram på ett bananskal hela säsongen. Nåja, det kanske är en sanning med viss modifikation, men när det vankas ett derby av denna kaliber så måste man se till att trissa upp stämningen i god tid.
Nu handlar det inte bara om tre poäng utan om en plats i en av världens största finaler.
Lycka till lillebröder (NOT!)…vi ses den 7 maj!
(OBS! Eventuella påhopp mot Inter i denna artikel är inte skrivna i provokativt syfte.)
marko_u@hotmail.com
