Mille Grazie del I
Första gången jag var i Italien var sensommaren efter vår ligaseger 1996. Nu är jag precis hemkommen från min andra tur i Italien. Denna gången gick resan till Milano och San Siro.
Trots att vi har släkt på olika ställen i Italien har jag bara varit i det underbara landet två gånger. Första gången besökte vi släkten i Montecatini Terme, en timmas tågresa från Florens. För drygt två veckor sedan stod jag inför min andra resa till paradislandet. Då väntade Hotel Fiera, Milano och vårat svar på muslimernas Mecka; San Siro.
Jag är ingen muslim, men jag vet såpass mycket att en av islams grundpelare är vallfärden. Det betyder att minst en gång i en muslims liv skall han vallfärda till Mecka. Som milanista har jag nu gjort min första vallfärd till vår egna heliga plats, vårt tempel, vårt San Siro.
Jo för det är så den hette från början! Arenan byggdes som en present till Milan strax efter de rödsvarta grundats. Den har sedan dess byggts om hela tre gånger och tar idag därför närmare 86 000 åskådare. Hur som helst, efter det andra världskriget tillföll arenan staden Milano och lillebror Inter fick därför också möjligheten att spela sina hemmamatcher där. Vid detta tillfälle valde man även att döpa om arenan till Guiseppe Meazza. Man tyckte detta namn passade bäst eftersom det kommer från en spelare som spelat för båda milanolagen. Vi rödsvarta kallar den fortfarande San Siro eftersom Guiseppe Meazzas mest framgångsrika tid var i Inter.
Redan på tunnelbanan var det många med rödsvarta halsdukar och tröjor, trots att klockan bara var halv ett. Vi steg av på Piazza Lotto och vandringen mot den hiskeligt stora byggnaden började. Jag kommer aldrig glömma ögonblicket då de stora svarta "armarna", som sticker ut i varje hörn, syntes mellan träden.
Trots att Milan fick stryk, var mitt första besök på San Siro helt fantastiskt. Inramningen gjorde att man fick gåshud. Curva sud sjöng sig matchen igenom och bjöd på ett underbart flaggspel. Efter Empolis och Di Natales mål i första halvlek exploderade Fossa dei Leoni och Brigate Rossonere. Konstigt nog rasade inte betongläktaren av allt hoppande. Bengalerna tog i detta skede i användning och det eldades med jämna mellanrum hela matchen igenom.
En oförglömlig måndag
Det var egentligen tänkt att vi skulle ta oss till Milanello denna dagen. Men eftersom vi under frukosten fick ett meddelande av Marko som berättade att laget tränade på San Siro åkte vi dit istället. Vi återvände till arenan där laget fått stryk för två dagar sedan. Lite mer fridfullt och folktomt denna gång. Vi fick snart beskedet att träningen skulle vara stängd för allmänheten och vi fick förpassa oss till utsidan. Vilket, med tanke på vad som skulle hända, inte var fy skam. Min far hade gått en bit från arenan för att kunna få med hela byggnaden på kort. Jag slog mig ner vid en grind där bilar med okända gubbar blev insläppta, en efter en. En av bilarna, en Merceders A-klass, kördes av en ung dam. Först körde hon till fel port och killen i passagerarsätet gestikulerade för att få henne på rätt väg. Jag höjde inte på ögonbrynen men min blick följde bilen in genom grinden och till parkeringsrutan där den stannade. Tre av bilens fyra dörrar öppnades och det första jag uppmärksammade var milan-emblemet på killens kostym. Det var lite för långt bort för att känna igen ansiktet men jag såg hur han tog sin väska, pussade barnet och tjejen innan han gick. Det var först nu jag såg vem det var. Christian Abbiati hade suttit i bilen bara några meter ifrån mig och jag kände hur snabbt hjärtat bultade.
Ännu ännu snabbare skulle det bulta. Sekunden efter att Abbati försvunnit in genom en dörr kom en svart Porsche Cayenne fram till porten. Jag såg Kaladzes långa hår och stora näsa genom rutan men förmådde bara att titta. I samma sekund kom nästa bil. Denna gång en silverfärgad BMW X5. Det var Inzaghi och jag var som förstelnad. Jag klarade dock att röra på huvet så jag såg Pippo kliva ur bilen, vinka åt vakterna och försvinna in genom dörren.
Men herregud, inte kunde jag bara sitta där när alla mina idoler kom farande förbi mig. Jag fick fram min fars skissblock och en kulspetspenna. Jag gick så nära griden jag kunde och slog mig ned. Tiden gick och solen stod som högst på himlen när plötsligt en svart Mini Cooper i en väldans fart dundrade runt hörnet på San Siro. Man kunde från långt håll höra hur musiken dunkade i den lilla coupén. Mitt leende blev riktigt brett då jag såg vem som körde. Aubameyang vevade ner rutan och afrikanamusiken fullkomligt vällde ut. Den lilla afrikanen tittade på mig, tog pennan och skrev sin kråka i mitt block. Mille grazie fick jag fram och klappade honom på axeln innan han åkte in genom porten.
På långt håll kunde jag se tre män komma gående över fälten utanför arenan. Tro det eller ej, men Dalla Bona, Helveg och Tomasson gick till träningen. Den sistnämda satte hursom helst sin autograf i mitt block. Sedan rullade det bara på. Redondo vevade ner rutan i sin svarta BMW X5, Leonardo i sin Audi och Billy i sin Range Rover. Även Laursen och Fiori stannade.
Trevligast var nog Dario Simic, som även han körde BMW X5. Den snälla kroaten frågade vad jag hette och utökade sin plats i mitt hjärta. Störst upplevelse var det nog ändå att träffa de följande tre spelarna. Paolo Maldini hade frugan vid sin sida och barnen i baksätet. Masken var på plats och skyddade näsan när han viftade till med pennan över papperslappen.
Nästan lika stort var det när nästa Porsche Cayenne kom åkandes. Genom den svarttonade rutan syntes Il Re, Shevchenko. Mina ben skakade nu till max och jag var i himmelriket. Den ödmjuka ukrainaren som jag så länge beundrat hade nu hållt i min penna och skrivit sin autograf i mitt block.
Nesta fick skjuss av sin flickvän och jag rusade över till passagerarsidan för att inte missa Sandro. Han vinklade bort huvudet mot flickvännen sin och för en stund trodde jag att han gjorde det för att gömma sig. Men icke. Sandro kysste frugan farväl, tog väskan och klev ur bilen precis vid mig. Han valde att gå sista biten för min och några få andra autografjägares skull. Det var enormt stort.
Några spelare åkte förbi utan att stanna. Ibrahim Ba var en av dem. Han susade förbi i sin stora Range Rover och försvann snabbt, skit samma kändes det som. En Opel åkte också igenom, däremot inte lika snabbt. Det var en kille med okänt ansikte som körde. Vid sin sida hade han Rivaldo och i baksätet satt Serginho tillsammans med Dida. Även Mauro Tassotti och Silvano Ramaccioni och Brocchi åkte in igenom grinden.
Sedan tog det slut. Varken Rui Costa, Rino, Ambrosini eller Ancelotti syntes till, även om en vakt hävdade att de alla var där inne.
Läs fortsättningen här
