Il Tridente: Hur man lyckas i Europa
Blandade resultat i Europa får Il Tridente att fundera på hur bra Serie A egentligen står sig mot de andra länderna. Andra ämnen denna vecka är skytteligatoppar och ett par floppar.
Vem vinner skytteligan den här säsongen?
Per Erik Wesslén: Ibland händer det att titeln Capocannoniere, skytteligasegrare i Serie A, går till en spelare i en mindre klubb. Det hände när Lucarelli (Livorno) gjorde flest mål säsongen 2004-2005, och det inträffade när Hübner (Piacenza) delade titeln med Trezeguet 2001-2002. Men oftast är det naturligtvis en striker i någon av storklubbarna som tar hem den inhemska guldskon. Som Zlatan, Del Piero, Totti, Toni, Shevchenko, Vieri. Just nu leder Di Natale årets skytteliga, men jag tror inte att han finns där i topp när säsongen är slut, på grund av att han är skadebenägen, och på grund av att Udinese brukar få svackor (då målskörden kommer att avta rejält).
Totti har gjort sex mål hittills den här säsongen och det går inte att överskatta honom, det är oerhört imponerande att han fortsätter att göra alla dessa mål, år efter år, trots all bevakning, all press och sin egen ålders höst. Jag tror att Totti kommer att finnas med till slutet, i skytteligatoppen, eftersom Roma är stabilt under Ranieris ledning. Totti tar ju alla straffar dessutom (när han är frisk). Pazzini utmanar, och - för att ge ett tråkigt svar - Trezeguet finns där också. Jag hoppas på Totti eller Pazzini. Vinner Totti kanske det kan få honom att ställa upp i VM. Vinner Pazzini skytteligan betyder det att Italien förmodligen klarar sig bra i VM utan Totti.
Henri Nekmouche: Di Natale har börjat helt sjukt bra. Nio mål efter åtta omgångar – för mittenlaget Udinese – är riktigt imponerande. Det skulle inte förvåna mig om han hamnar på 22+ mål. Jag tror dock nästan mer på en sådan som Milito, som trots allt spelar i ett riktigt topplag. Två andra kandidater är Totti och Gilardino. Totti känns motiverad och får han bara vara skadefri tror jag att han kommer att ladda upp på bästa sätt inför landslagscomebacken i VM nästa sommar. Gila trivs bra i Fiorentina och så länge Mutu och Jovetic levererar bollarna kommer han att leverera målen. Det ska bli spännande att se hur det slutar.
Magnus Sundberg: Till tonerna av Ennio Morricones spaghettiwesternmusik (jag är synnerligen förtjust i ”Ecstasy of Gold”) slänger jag fram fem kandidater: Milito, Gilardino, Di Natale och Eto'o. Där har ni mina utvalda revolvermän. Milito kom på andra plats i fjol med sina 24 gjorda mål – bara ett mindre än Zlatan. Milito är en stark bollmottagare med oerhört kliniska avslut. Med rätt understöd från spelare såsom Sneijder, Maicon och Stankovic så kommer han att bli livsfarlig. Gilardino har börjat hitta formen igen, vilket han visat i landslaget och för Fiorentina i CL. Samspelet med Mutu har tidigare varit en starkt bidragande faktor till Gilardinos målproduktion. Således hänger mycket på det. Jag tror dock att Fiorentinas nya kärleksbarn – Stefan Jovetic – kan åsidosätta det här beroendeförhållandet med sitt inflytande.
Di Natale har inlett strålande och har redan hunnit med att göra nio mål och leder därmed skytteligan i nuläget. Di Natale kan, trots att han spelar i ett mittenlag, göra mål på toppklubbarna. Det är en del av hans storhet. Di Natale brukar hur som helst inte vara med i skytteligatoppen (med undantag för hans 17 mål säsongen 2007/2008). Men kanske kan Di Natale, precis som Totti säsongen 2006/2007, chocka alla och bli skytteligavinnare?
Eto'o är en erkänd skyttekung med ett imponerande målfacit från Spanien. Hans snabbhet kommer säkerligen att vara till stor nytta i det lite långsammare Serie A. Men traditionens makt är stor. Säsongen 1999/2000 hände något unikt. Shevchenko blev den förste utlänningen att kunna titulera sig ”capocannoniere” redan under sin debutsäsong i Italien. Ingen har kunnat upprepa bedriften sedan dess.
Om Milito får vara skadefri och får rätt uppbackning så tror jag att han tar med skytteligatiteln.
Inter krossade Genoa med 0-5 borta men lyckades bara spela 2-2 hemma mot Dynamo Kiev några dagar senare. Betyder det att kvalitén på Serie A är låg?
Per Erik Wesslén: Allting är ju relativt, så ordet "låg" måste sättas i relation till någonting annat, en annan liga. Som liga betraktad tycker jag, liksom många andra i nuläget, att Serie A håller riktigt hög nivå, på så vis att serien är jämn, "alla kan slå alla" (faktiskt). Förra veckan skulle man ha sagt att toppen i Italien dock inte är lika bra som toppen i England och Spanien, men nu med Barcelonas hemmaförlust mot Rubin Kazan och Milans fantastiska bortaseger över Real Madrid, så ser man ju att det skiftar snabbt. Vem som är bäst, det varierar från vecka till vecka.
Samtidigt har det, som bekant, skett en revolution inom europeisk fotboll senaste 10-15 åren, med att lag från Östeuropa, ja, överhuvudtaget "mindre" fotbollsländer, kan ställa till problem för vilken storklubb som helst. De franska lagen har etablerat sig, de grekiska, de turkiska, de ryska, och så vidare. Det är inte längre självklart att lag som Barcelona eller Inter ska slå mer eller mindre okända mästare från fattigare fotbollsländer. Och det är ju jättebra, att det blir mer spänning och mer ovisshet inom fotbollen.
Fotboll är dessutom en sport där tillfälligheter avgör många situationer, och därför kan Inter kryssa mot mindre lag i ett par matcher i rad, men skulle Champions League vara en lång liga skulle naturligtvis kvalitén lagen emellan göra sig till känna mer. I ett kort gruppspel kan i princip vad som helst hända.
Henri Nekmouche: Nej, inte nödvändigtvis. Däremot tyder det på att framgångsreceptet i Europa ser annorlunda ut än framgångsreceptet i Italien – det som är vägvinnande i Italien är inte lika vägvinnande i Europa. Spelsättet är den viktigaste faktorn, sedan kommer de olika klubbarnas mentalitet. I Europa måste man våga spela sitt eget spel, man måste våga spela offensivt för att utnyttja ytorna som ges.
I Serie A är spelet mer tillknäppt, lagen fokuserar mest på det defensiva arbetet. De italienska lagen är experter på att stänga ytorna för motståndarna och blixtsnabbt falla hem på rätt sida. Dinho sa att hans lagkamrater är markerade så fort han vänder upp med bollen. Nyckeln är att komma igenom motståndarnas försvar innan de hinner organisera sig. Det gör man genom att ha löpvilliga och fysiskt starka spelare som spelar snabbt och rakt. Om man spelar med stillastående tekniker som försöker dribbla eller rulla sig igenom krockar man bara med en mur.
I Europa är tempot givetvis väldigt högt, men eftersom att motståndarna fokuserar mycket på att anfalla, finns det fler ytor att utnyttja med kreativa fötter när man väl erövrat boll, då motståndarna generellt ligger högre upp i banan med sina spelare. Här krävs tekniska och passningsskickliga spelare som kan utnyttja luckorna i motståndarnas försvar (luckor som italienska lag oftast stänger väldigt snabbt). För mig är det ingen slump att lag som Fiorentina, Roma och Milan lyckas bra i Europa, då de alla har ett spelsystem som bygger på ett kreativt passningsspel.
Magnus Sundberg: Det är lite väl vågat att göra sådana kopplingar enbart för att Inter är italienska mästare, men trevar i Champions League. När har Inter någonsin varit lyckosamma i Champions League? Faktum kvarstår att klubbarna från Italien har haft det svårt i Europa de senaste två åren. Klubbarna i England och Spanien har överlägsna resurser om man jämför med kollegorna i stövellandet. Men det räcker inte som förklaring. Tempot i Champions League är något helt annat än i Italien. Där sackar de italienska storlagen efter och hinner helt enkelt inte med många gånger. Sen utnyttjar England och Spanien mångfald och kompetens på ett helt annat sätt vad gällande tränare. Jag skulle vilja se fler utländska tränare i Serie A som kommer med nya spelidéer, system och filosofier. Utveckling är mycket, om inte allt.
Just nu pekar positivismen sitt långa finger mot Florens och Milano, och vi kan glädjas åt att Fiorentina och Milan har tagit fina skalper i CL den senaste tiden. I förra omgången fick Florens sitt ”Purple Rain” när man på ett imponerande manér besegrade Liverpool. Och i onsdags flög supportersången ”Inno Milan” in i öronen på Milan-spelarna och förlöstes i kropp och knopp. Marängerna åts upp i Madrid. Men sådana här segerhistorier får större betydelse om de leder till annat än enskilt strödda minnen. Och Italien måste visa att man är redo – redo att återta den förlorade tronen. Hoppas att man lär sig. Som sagt: Utveckling är mycket, om inte allt.
Quaresma och Mancini har floppat stenhårt i Inter. Tror du att de är kvar nästa säsong?
Per Erik Wesslén: Bra fråga. Jag är faktiskt mer besviken på Mancini, även om Quaresma verkar vara den som får mest skit. För Quaresmas egen skull är det nog bäst att han byter klubb helt och hållet, det vill säga blir såld, inte bara utlånad. Det har väl Mourinho varit inne på också. Relationen med fansen går nog aldrig att reparera.
Skillnaden mellan Quaresma och Mancini är att Mancini inte verkar riktigt bry sig över fiaskot. Intrycket man får av Quaresma är att han åtminstone är ledsen över utvecklingen, det är som om han skäms över sig själv. Mancini känns som den mer penninglystne, själlöse typen; han sörjer inte så länge han tjänar sin Inter-lön, oavsett om det är läktaren eller bänken han sitter på. I en rättvis värld borde alltså Quaresma äntligen få lyckas i Inter, och Mancini bli såld. Men förmodligen blir det tvärtom: Mancini blir kvar och Quaresma försvinner.
Henri Nekmouche: De här två spelarna kostade Inter drygt 500 miljoner och de värvades för 4-3-3-systemet som skulle ge klubben efterlängtade framgångar i Champions League. Tyvärr, för Inters del, har ingen av de två lyckats och Mourinho la ner 4-3-3 redan förra hösten. Nu finns de båda kvar som lyxreserver med höga löner.
Som jag förstod det ville klubben sälja båda två i somras men Mourinho satte stop för det. Kanske hoppades han kunna spela 4-3-3 någon gång ibland, men för mig var det ett dumt beslut att inte försöka få tillbaka åtminstone en del av pengarna som slängdes bort. Quaresma är en underbar spelare i sina bästa stunder, men han verkar vara för svag rent psykiskt. Det här är en tendens som han har visat upp, inte bara i Inter, utan också i Barca, Chelsea och det portugisiska landslaget. Quaresma borde ha gått till Genoa i somras och Mancini till Roma. Så för att besvara frågan: nej jag tror inte att de blir kvar nästa säsong.
Magnus Sundberg: Mourinho hävdade att ”det är yttermittfältarna som gör skillnaden i Serie A” när han kom till Italien. Mancini och Quaresma köptes in på tränarens begäran. Men när det kom till att prestera i Inter-tröjan så var de två lika vilsna som två undulater i en svensk barrskog. Det funkade liksom inte. Mourinho valde till och med att skrota sitt 4-3-3 och gick tillbaka till Inters gamla spelsystem. Hade Mourinho tänkt använda sig av aviga yttrar för att förbättra anfallsspelet så slängdes den idén bort likt en använd vaxhandduk.
Quaresma verkar helt enkelt vara för valpig och fotbollsmässigt egocentrisk för att lyckas i Serie A. Trots att Mancini såg nonchalant och trög ut under den sista tiden i Roma så har han varit en toppspelare i Serie A i flera år. Jag har lite svårare att förstå hans uppenbara kräftgång. De två ingår med största sannolikhet inte i Mourinhos planer. Jag tror inte att Inter har fått några skäliga bud på varken Quaresma eller Mancini. Inter lär knappast få tillbaka de spenderade pengarna, men att ha bägge sittandes på bänken är kapitalförstöring. Lönerna ska ju betalas ändå. De kommer med största sannolikhet att säljas så fort Inter får chansen.
