5 dagar kvar - Vägen till final Del 1
Efter en dålig säsong där vi ändå till slut lyckats ta fjärdeplatsen i ligan och därmed kvalet till Champions Leage ställdes vi mot Slovan Liberec i tredje och sista kvalrundan.
Säsongen 2001/2002 kantades av många skador och tränarbyten med dåliga resultat som följd. Milan lyckades skrapa ihop 55 poäng på hela säsongen och kom en poäng före Chievo för att ta den fjärde och sista Champions Leage platsen.
Efter den dåliga säsongen som Milan nu lämnat bakom sig skulle stora förändringar ske, spelare som mer eller mindre varit misslyckade skickades iväg till olika klubbar och man satsade till en början inte på alltför stora namn. Coco och Guly byttes mot Seedorf och Simic. Cannavaro var annars den som det ryktades mest om under sommaren, men lillebrorsan hann före. Nesta var nästa stornamn, men han hade ett ultimatum, Milan var tvungna att gå till CL för att få hans namnteckning. Mitt under allt var helt plötsligt Rivaldo en freeagent och Galliani var inte sen att ringa honom. Rivaldo fick ett ordentligt lönelyft och adressen blev numera Milano.
Kvalet till CL går under försäsongen då alla spelare inte har hunnit bli hundraprocentiga. Det skulle visa sig också i Milan. Första matchen slutade med en programenlig hemmaseger på San Siro, 1-0, och gav en bra utgångspunkt inför returen. Andra matchen började bra men kunde ha slutat i tragedi. Inzaghi, sin vana trogen, gav bortalaget ledningen efter 20 minuter. Sedan tog tjeckerna över och gjorde två mål. Inför de sista fem minuterna gick Milan på knän och ett tredje mål var inte långt ifrån. Hur som helst så gick det bra till slut, Milan gick vidare med minsta möjliga marginal på ”bortamål”. Dagens hjälte var Inzaghi efter att ha gjort båda målen i dubbelmötet.
Nesta kom till Milan, på den absolut sista transferdagen och nu sprang jag varv runt huset av glädje. Det vi hade saknat som mest sedan Baresi lade skorna på hyllan var på väg att fyllas igen, och det var ingen annan än NESTA, en av världens bästa mittbackar.
Milan såg mycket starkare ut nu men kom att få en chock då grupperna skulle lottas. På grund av de dåliga resultaten ute i Europa de senaste åren var vi inte rankade bättre än att vi fick infinna oss i att hamna i den tredje seedningsgruppen. Storlag som Deportivo och Bayern München hamnade i vår grupp som fick det lite slitna smeknamnet ”Dödens grupp”. Just ja, vi hade även Lens, franska ligatvåorna i gruppen.
Milan skulle ta Italien, Europa och resten av världen med storm de kommande månaderna. En superhet Inzaghi gjorde mål på allt och Shevchenkos frånvaro märktes knappt. De fyra första matcherna i första gruppomgången slutade med Milanosegrar. Det var inte vilka segrar som helst, okej Lens hemma 2-1 är inte så märkvärdigt men Deportivo borta, 4-0, och Bayern borta, 2-1, skulle visa Milans potential och redan nu pratades det om att man var kapabla att gå hela vägen.
Inzaghi hade efter fyra omgångar gjort 8 mål och ingenting verkade kunna stoppa honom. De två resterande matcherna i gruppen var oviktiga då vi redan säkrat avancemang och Ancelotti luftade bänken. Det blev två förluster men glädjande var att både Shevchenko och Tomasson nätade i dessa matcher och visade att man ville vara med på allvar.
Den andra gruppspelsomgången skulle visa sig bli lik den första, Milan inledde med fyra raka segrar för att därefter förlora de två betydelselösa matcher som återstod. Skillnaden var bara att målformen hade kommit av sig och Milan lyckades inte skrapa ihop mer än ett mål per match. Denna gång hette motståndet, "Världens bästa klubblag” Real Madrid, Förra årets bundesligavinnare Dortmund och de ryska mästarna Lokomotiv Moskva.
Real Madrid var först ut, på San Siro spelades en riktigt underhållande match där en läcker passning från Rui Costa serverade Shevchenko öppen gata och han gjorde inga misstag, 1-0 och tre välbehövliga poäng. Dortmund stod på tur i Tyskland, Inzaghi klev fram och blev matchvinnare med sitt nionde mål i CL. Därefter väntade ett dubbelmöte med Lokomotiv hemma och borta. Tomasson och Rivaldo gjorde var sina mål och Milan hade säkrat avancemanget redan efter fyra omgångar.
Inför lottningen av kvartsfinalerna stod det klart att Milans motståndare kunde bli Inter, Juventus eller Ajax. Den bästa tänkbara lottningen var helt klart Ajax. Inte ville man stöta på varken Inter eller Juventus redan i kvarten, det skulle innebära ett italienskt lag mindre i semifinal. Istället så ställdes Juventus mot Barcelona, Inter mot Valencia och vi fick ta oss an Ajax. Vår sida av slutspelsträdet såg betydligt lättar ut än den andra, Barcelona, Juventus, Real Madrid och Man U skulle göra upp om en finalplats.
Det som såg så lätt ut från början skulle bli en nervpirrande och gastkramande tillställning med ett avgörande på övertid. Efter en trist och händelsefattig första match på Amsterdam Arena skulle Milanopubliken få se en match som bjöd på både skönspel och kamp, både glädje och sorg, det som vi brukar kalla för fotboll.
Ajax hade två gånger om kvitterat och såg ut att gå vidare på bortamål då Tomasson på övertid lyckades slå in bollen och därmed ta Milan till semifinal. Den bedrövelse jag kände då Pienaar slog in 2-2 går inte att beskriva i ord och när allt såg som mörkast ut klev då vår egna lilla hjälte fram. Inzaghi, för alla som har sett matchen vet att det var Inzi’s mål, var återigen dagens hjälte. Som så många gånger förr denna säsong räddade han oss från den sorg och olycka vi har känt de senaste säsongerna och hoppet var återigen vid liv. Ett hopp om framgång.
Inter stod nu på tur i semifinal och på nåt sätt så kändes finalplatsen redan klar. Om det var på grund av övermod eller självsäkerhet vet jag inte men jag var helt säker på att Inter inte kunde stoppa oss i vår väg till finalen. Det skulle visa sig att jag hade rätt, men det satt långt in, och inte heller denna match kunde jag luta mig tillbaka och njuta förrän domaren hade blåst av.
Det är lite så när man håller på Milan. I år efter år har jag frågat mig själv varför Milan inte kan vinna match efter match med tre fyra mål. Så att jag kan luta mig tillbaka och njuta, så att hjärtat ska kunna bibehålla sin normala takt, så att mina gråa hårstrån inte ska sprida sig ännu mer, jag är ju bara 25! Det började bra, 12-1 i målskillnad och fyra raka segrar i ligan och CL bådade gott. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och njuta.
Glädjen blev inte alltför långvarig, även om vi blev ”vintermästare” och ledde med fyra poäng över Juventus efter halva säsongen så rasade allt och i snitt har vi tagit lite mer än en poäng per match sedan vändningen. Vår räddning denna säsong blev således CL och till viss mån även Italienska Cupen.
Matcherna mot Inter, främst den första, blev inte några direkta stormatcher med underhållning av klassen Real - Man U, men båda lagen visade kämpaglöd och hjärta, sådant som oftast avgör ett derby. Det som fällde avgörandet, förutom klasskillnad och överlägsenhet hos de rödsvarta, var Cupers fega och försiktiga taktik i den första matchen. Resultatet 0-0 gynnade bara Milan och ingen annan vilket skulle visa sig i den andra matchen då Milan gick vidare på bortamål.
Läs fortsättningen här
