Helgkrönika: Fem över tolv
Sorg är det pris man betalar för att man älskar. Sorgetiden är över, ljusstrimman i tunneln har blivit till ett solsken som värmer oss och ger oss självförtroende, vissa om att om någon skall besegra oss, då kommer det att kosta. Röken har skingrats, gamarna har flugit iväg och de rödsvarta plåstrar om såren. Vi har rest oss och är redo för vilket motstånd som helst. Det gäller bara att vara beredd på nästa attack, att förutse den innan den blir alltför kostsam att värja sig emot.
Vi har varit hårt ansatta och hånade av andra som njutit av att se Milan utslagna och utskrattade. Det gick t.o.m så långt att de mest barmhärtiga motståndarna ställde sig på vår sida och skanderade: Nu räcker det! Sparka inte på den som ligger ner!
Man älskar att hata varandra så länge alla står upp, men när en ligger ner då är det inte kul längre. Hur kul vore Serie A utan Inter? Och Juventus? Och Roma? Hur kul vore Champions League utan Barcelona, Real Madrid, Man U, Chelsea, Arsenal och Liverpool? Vilket lag vill vi helst slå i en Champions Leauge-final om vi får välja mellan Barcelona och Unirea? Resonemanget är nog detsamma oavsett vilken klubb man stödjer, vi måste ha någon vi älskar att hata, någon vi älskar att slå. När Milan låg ner hade främst Inter tappat sitt viktigaste hatobjekt, sin viktigaste inspiration. Ställ er upp för fan och visa något, slå tillbaka! Vi är där nu, redo att ta upp fighten igen. Mot vem som helst.
Hur kan det vända på ett ögonblick? För det gjorde det verkligen. Vi var tvungna att känna oss glada och nöjda med att ha fått med oss en poäng mot Bari och en poäng mot Atalanta. Vi hade fått stryk av Udinese och Zürich. Vi stod utanför slakthuset redo att skickas in för att förpackas i påsar. Därinne väntade Roma och Real Madrid med varsin köttyxa. Slakten var i det närmaste fullbordad. Det enda hoppet vi hade var att Leonardo på något sätt skulle gå in först och eliminera slaktarna, att han skulle ta köttyxorna från dem. Klena Leonardo. Orutinerade Leonardo. Utskällda Leonardo. Berlusconis marionettdocka Leonardo. Vi önskade alla att vi haft någon annan än Leonardo att skicka in för att bekämpa slaktarna. Men här stod vi, klockan som satt över dörren visade på fem över tolv, vi levde på övertid, framför allt gjorde Leonardo det. Leonardo klev in och stängde dörren efter sig medan vi andra håglöst väntade utanför. Vad hände därinne?
Jo, det som hände var att Leonardo just innan han gick in bestämde sig för att lyssna till sig själv. Att ge blanka sjutton i vad andra krävde och ge blanka f-n i vilket spelsystem som är Milans signum. Han struntade i att visa hänsyn till alla andra besserwissers. Det visade sig att det som hände i slakthuset var att Roma och Real Madrid gick till reträtt, avväpnade av sina tilltänkta slaktdjur. Det enda som slaktades framför ögonen på Roma och Real Madrid var ett spelsystem , en julgran som inte ens gick att äta. Första halvleken mot Roma testade Leonardo 4-4-2 för att i andra övergå till 4-3-3, Leonardos signum. Inte Milans. Inte än i alla fall. Förvånansvärt snabbt hittade ”de gamla” i Milan sina positioner även i detta spelsystem. De har nött julgransformationen sedan Jesu födelse men när julgranen vissnat var de ändå beredda. Detta visar på hur professionella de trots allt är, våra utskällda gamlingar. Stort.
Leonardo tittar nog upp på stjärnhimlen, fem över tolv varje natt, och tackar sin lyckliga stjärna. Det sägs att alla har en egen stjärna som vakar över en. Jag vet inte vad min heter eller om jag ens har någon. Men jag vet vad Leonardos heter: Alessandro Nesta. Det är den ljusstarkaste stjärnan på natthimlen just nu, och hittar du den inte så kommer den till dig. Du vet att den är nära i det ögonblick du får kalla kårar längs ryggraden, i det ögonblick din hud reser sig av rysningar, i det ögonblick du får tårar i ögonen.
Nesta är ett himlafenomen. Nesta är utsänd av gud för att rädda oss. Och som han gjort det. Jag har sett ofantligt många fotbollsmatcher i mitt liv och ändå så håller jag Nestas match mot Chievo som en av de absolut bästa individuella prestationer jag sett. Som ett ånglok var han över planen. När Milans försvar var bortgjort kom Nesta i en egen andra våg och dundrade bort bollen. Undrar om Chievos spelare kände rysningarna strax innan stjärnan kom till dem?
För er som är tillräckligt gamla att minnas, minns Glenn Hyséns insats mot England på Wembley i vm-kvalet 1988. Hysén fick sex getingar av Expressen för första gången någonsin och det hade Nesta också fått av Expressen om de sett Chievomatchen. Till Nestas optimala defensiva insats skall läggas att han gjorde två mål, och själv avgjorde matchen. Då förstår ni hur stort detta var. Jag gav Nesta 8,5 i betyg, lite fegt kanske, men det måste ju finnas utrymme för högre betyg om Nesta blir ännu bättre. Och dessutom mot högklassigare motstånd. Nesta är bäst i världen just nu, problemet är att han är back. En back får nästan aldrig den uppskattning som en offensiv spelare får, jag vet inte varför. För ett orutinerat fotbollsöga kan jag förstå att man endast lägger märke till målen som görs, men de som röstar om Guldbollen och FIFA:s pris är ju allt annat än orutinerade. I knattefotbollen får de sämsta ofta spela back men detta kan väl inte gälla även på denna nivån? Jo, tydligen om man får tro experterna.
Men även de som tenderar att endast se den offensiva delen av fotbollen kan inte ha undgått Nestas framfart under hösten. När Milan var som sämst fanns en spelare som ändå alltid presterade, som aldrig tappade humöret, som fortsatte mot ljuset som ingen såg, viss om att det fanns där i slutet av tunneln. Milan har nått fram till tunnelns slut, nu kan allt hända. Visst, vi kan förlora när som helst och mot vem som helst, det är den milanesiska lagen. Den milanesiska lagen säger också att ingen går säker där Milan går fram. Den milanesiska lagen har implementerats igen. Status quo ante bellum.
Lagen har fått en annan utmaning nu. En grundbalk i lagen är att ingen kommer att kunna överträffa Maldini, i alla fall inget världsligt. Möjligen kan den stjärna som Leonardo tittar upp på klockan fem över tolv varje natt rubba denna lag.