3 dagar kvar - När längtan når bortom förnuftet
Den stora dagen närmar sig och jag är inte nervös – men i upplösningstillstånd.
Hur ska man känna sig tre dagar innan en Champions League-final? Det är nästan så att jag inte vågat känna efter.
Är jag segerviss? Nej, då kommer det gå käpprätt åt ******* och jag kommer få Moggis flin uppkört rakt i ******. Har jag gett upp på förhand? Näe, det skulle ju betyda att jag inte tror på våra pojkar. Hur jag känner vet jag som sagt inte…jag vill inte känna efter.
Jag vill egentligen bara att matchen ska börja så att jag kan njuta (läs: lida) i 90/105/120 minuter av en bra fotbollsmatch. Finaler, och dess förlorare, är dock det bästa exemplet på antiklimax. Att komma så långt…och sen inte få någonting alls. Förlorarna räknas inte, de har bara varit statister i vinnarnas segertåg.
8 svåra år, 8 år av lidande, 8 är av förtvivlan och balansering på ruinens brant. 8 år sedan vi var med och agerade i denna pjäs som i klubbfotbollen är det största skådespelet som finns. Allt har dock inte varit elände, vissa ljuspunkter har lättat upp vår tillvaro sedan dess.
Men det är här vi hör hemma. Bara tanken på att vi äntligen ska få spela denna match igen känns så overklig att jag vill börja gråta.
I och med att jag slagit bort alla tankar om hur jag känner inför matchen så har jag haft svårt att greppa dess betydelse.
Om det finns någon högre makt som vill lyssna på mig så ber jag om en seger. Vi har lidit tillräckligt länge nu och värda denna belöning. Om vi har saknat denna match i 8 år, så har vi saknat segerns sötma i 9 år.
Lika overklig som underbar var den där majkvällen i Aten. Det var vi mot världen, det var vi mot alla belackare, det var vi som spelade den mest kompletta finalen i turneringens historia. Det var vi när vi var som bäst: Gli Invincibili.
För er som inte har greppat hur stor denna match var så kan jag nämna att det skymtades ett leende på Fabio Capellos läppar. Någonting som skådats varken förr eller senare.
Det var då, i en avlägsen dåtid, en fotbollsmaskin utan brister. Allt detta som byggdes upp under ett årtionde raserades på en höst och vi hamnade i en bottenlös dal av förnedring och förtvivlan.
Nu är vi så sakteliga på väg tillbaka igen och kanske får detta lag sitt slutgiltiga erkännande.
För och emot
Varför kommer vi att vinna på onsdag? Eller varför kommer vi att förlora på onsdag?
Det är lätt att säga att vi kommer att vinna nu när Nedved inte är med. Eller hur. Det skulle ju bli en lätt match i Barcelona när Baresi och Costacurta inte var med. Juventus är en maskin, Nedved är ingen ursäkt till att de ska förlora.
Vi har dock en liten, men ack så viktig detalj som kan fälla avgörandet till vår fördel i en match som denna. Hungern. Men vänta nu, vill inte alla vinna denna match? Jo, men det finns olika grader av vilja.
Vi har t.ex. Rui Costa. En spelare som hittar passningsvägar som få andra i fotbollsvärlden. Detta är kanske hans absolut sista chans att vinna det där stora priset som fotbollsspelare. Om inte det är en motivationsfaktor så säg.
Vi har Shevchenko. Han får spela sin första stora final, han får chansen att visa att han minsann är en världsspelare som kan skriva in sig i historieböckerna – för alltid. Han får chansen att få återupprättelse efter en målmässigt skral säsong. Han kan för alltid bli Il Re med hela världen.
Vi har Clarence Seedorf. En spelare som har varit med förr, han har redan två segrar. Vadå hunger? Hungern finns där, hungern att bli historisk, som den förste spelare i historien som vinner denna turnering med tre olika lag. Att ensam få vara med och stoltsera om detta och att visa att det knappast kan vara en tillfällighet att hans närvaro föder framgång.
Vi har Pippo Inzaghi. Han som inte var bra nog för att behållas av Juve. Nu får han chansen att få dem att ångra sig, för alltid. Pippo är den logiske matchhjälten efter hans storartade säsong i Champions League. Men fotbollen är tyvärr inte logisk…fortfarande inte…
Vi har Alessandro Nesta. Han som blev snuvad på EM-guld så sent som för tre år sedan. Han som kom till Milan för att vinna. Han kan få sin dröm besannad redan på onsdag. Han kan då visa att han är värd sin titel som världens bäste back.
Vi har Maldini och Costacurta som inget hellre vill än att få en perfekt avslutning som denna i slutet av sina karriärer för att kröna den mest fantastiska tidsepoken i klubbens historia.
Gattuso tänker jag inte ens nämna i sammanhanget. Han springer ju som en pitbullterrier på Rohypnol oavsett om det är en varm majdag i Manchester och Champions League final, eller en kall augustikväll i Bratislava och kvalspel på en potatisåker. Jag tror han kommer att göra sitt livs match på onsdag. Tänk om…tänk om…han fick avgöra…
Juve då? Juve är väl inte helt nederlagstippade? Nä. Juventus är en förbannad maskin. Mestadels lika glamorösa som betongklumpen som de använder som sin hemmaarena. Alla ”vet” ju att Juve bara är ett gäng fuskande, dopande och domarmutande fjantar med en äcklig tur. Om det ändå vore så väl. Visserligen tycker jag det också de gånger jag väljer för att blunda för sanningen. Sanningen som är att de är ett bra lag…ett oerhört bra lag…i mitt tycke alldeles för bra för att jag skulle vilja möta dem i Champions League-final.
Jag hoppas i alla fall att alla kan ta sig tid att njuta av skådespelet på onsdag klockan 20:45. Var sig vi är rödsvarta eller svartvita. Detta är en unik fest och det kan bli den bästa kvällen i ert liv.
Väl mött och…
FORZA MILAN
marko_u@hotmail.com
