Vid drömmarnas mål

Om några sekunder som gjorde detta lag odödligt.

Där låg den. Den stjärnprydda bollen, 11 meter från total eufori, lättnad och oändlig lycka. 11 meter från avgrunden, tomheten och tårar som aldrig vill torka.

Där stod Han, Kievs store, kanske störste, son med avgörandet vid sina fötter. Blicken utstrålade ett otroligt lugn.

Där stod Han som på två säsonger blev Il Re med hela (ja, i alla fall halva) Milano och den ’superbomber’ som alla längtat efter ända sedan Den Störste tvingades lägga skorna på hyllan i mitten av 90-talet.

Han stod där med avgörandet vid sina fötter. Han ensam hade nu denna sena majkväll i Manchester chansen att skriva in sig i de rödsvarta historieböckerna som Den som avgjorde den där finalen med två italienska lag.

En snabb blick ut mot Markus Merk som inte gav klartecken. Blicken tillbaka till målet och Buffon. Kanske var det just där som Han bestämde sig för var straffen skulle läggas. En titt till på Merk som denna gång var redo och nu stannade hela den rödsvarta fotbollsvärlden. Blicken söker sig tillbaka till Buffons mål.

Det är gånger som denna som man skulle vilja veta vad en människa tänker, när han står där, i ingenmanslandet mellan himlen och helvetet. Hans blick etsar sig fast i min hjärna, så bekymmersfri och lugn är den. Som om Han redan sett bollen gå i mål, som om Han redan sett sig själv jubla ikapp med sina lagkamrater, som om Han redan stod där och kysste bucklan.

Hans blick är nästan bedövande. Hypnotiserande. Som om Han med dem försökte förmedla till alla fans att bara luta sig tillbaka och njuta.

Så startar ansatsen. Allting verkar gå i slowmotion, till och med i direktsändning. Bestämda steg och så blicken mot Buffon och för en tiondels sekund stannar Han upp och kanske är det först här Han bestämmer sig för det nedre högra hörnet. Han ser nog att den utmattade Buffon tar en tidig rövare och kastar sig till vänster med Hans kolsvarta ögon sett. Resten är en formalitet, så enkelt, så vackert, så underbart. En straff till himmelriket.

Nu släpper allting. All den nervositet och olidliga spänning som tryckt på i 120 minuter. De absolut värsta 120 minuter i mitt liv. Jag minns knappt någonting från den andra halvan av matchen. Jag var för upptagen att brottas med mina nervositetsplågor.

Lättnaden har ett bastant övertag på lyckan i detta skede. Jag förstår inte vad som har hänt. Vi har vunnit…men vad? Champions League-mästare känns ohyggligt overkligt i detta ögonblick. Kanske är det sant i alla fall. Jag tror i alla fall att vi är där igen. Framme, vid drömmarnas mål…

Grazie.

marko_u@hotmail.com

Marko Uusitalo2003-05-29 12:36:00

Fler artiklar om Milan