Hylla dem…
…som hyllas bör.
Fotboll är ett lagspel, i medgång, liksom i motgång. United we stand, divided we fall är inte ett begrepp som stämmer. Enade står vi visserligen, men lika enade är vi när vi faller.
Ändå så finns det de som obönhörligen utses till syndabockar även när solen skiner.
Dagen efter vår sjätte titel i en finaste av cuper så vill jag hylla tre personer som inte på något sätt är mer eller mindre värda än några andra i vårt lag. Men jag vill hylla dem lite extra eftersom de har tvingats ta emot kritik många gånger som varit vida överdriven. Som jämnvikt så vill jag nu hylla dessa tre.
Hyllning nummer ett går till…
Andrij Shevchenko
Egentligen får han skylla sig själv. Kommer man till Milano och skämmer bort fansen med 62 mål på två säsonger, ja då får man faktiskt vara beredd på att ta emot lite kritik när man inte kommer upp i samma siffror.
Hela säsongen började snett för Andrij som skadade sig i första matchen och sedan dess brottats med att komma tillbaka och hitta sig själv igen. Allt medan vapendragaren Pippo gjorde mål på allt – och lite till.
Målen räknas och sett till det så har denna säsong varit nästintill katastrofal för Andrij. Han lyckades med nöd och näppe hanka sig över till ett tvåsiffrigt antal mål denna säsong.
Men hans mål har varit desto viktigare. Det var han som gav oss ledningen mot Juve på hemmaplan när vi möttes i ligan. Det var han som avgjorde hemmamatchen mot Real Madrid i Champions League. Det var han som passade fram till det första och gjorde det andra i matchen mot Ajax hemma. Det var han som sparkade ut Inter i semifinalen. Och det var han som slog in Straffen.
Jag har sett flera supportrar som varit beredda att sälja Sheva. ”Han är slut”, ”Han gör inga mål”, ”Han är för slö”.
Men det är hans mål som i slutspelet av CL tagit oss fram till bucklan. Lika viktig som Inzaghi var i gruppspelet, lika ovärderlig har Shevchenko varit i slutspelet.
Jag hoppas du blir kvar i Milan för evigt Sheva, Il Grande Re!
Min andra hyllning går till…
Dida
Senast det begav sig i Champions League. Då var Dida färsk i Milan och utmanare till Christian Abbiati. Abbiati som kommit från ingenstans och dominerade när Milan vann Scudetton 1999. Abbiati som var allas gunstling men som pga. spel i OS hösten 2000 inte kunde vara med när Milan åkte till ett regnigt Elland Road för att möta Leeds. Nu skulle istället Dida få chansen. Ett exotiskt men oprövat nyförvärv.
Det var en klassisk holmgång denna kväll och 0-0-resultatet speglade matchen mer än väl. Ända tills Lee Bowyer i ren desperation bara skickade iväg bollen mot Milans och Didas mål. Kanske var Dida lite ouppmärksam och kanske hade han redan mentalt ställt sig in på att det var slut. Kanske var det därför som bollen förargligt enkelt gled in via hans händer i mål.
Nu spelade detta ingen roll i slutändan för vi vann gruppen före Leeds och Barca i alla fall. Men Dida var stämplad. Ingen tvålhandske skulle minsann ta platsen från Abbiati.
Sedan kom strulet med det förfalskade passet och avstängning i ett från Serie A. Hem till Brasilien igen och de flesta glömde nog bort honom. Att han till denna säsong skulle återvända när en annan gammal Milan-älskling, Seba Rossi, tackade för sig, såg de flesta som ett mindre roligt skämt.
Men han kom tillbaka. Och snart skulle han vara tillbaka på planen också. Närmare bestämt redan 45 minuter in på säsongen när Abbiati gått sönder. Jag kan bara gissa vilken press han kände just då.
Nio och en halv månad senare står alla rödsvarta enade och undrar om vi hade klarat oss utan denne brasilianske jätte. Äntligen är de sista spåren av Dida den Osäkre utplånade. Hans tre (mer eller mindre medvetna) straffräddningar igår förtjänar en stående ovation.
Han har äntligen fått sin revansch två och ett halvt år efter incidenten på Elland Road. Grazie Dida.
Min sista hyllning går till…
Carlo Ancelotti
Mina första minnen av Ancelotti är från mina första år som Milan-fan. Jag gillade honom inte. Han såg lite rundlagd ut och sprang mest och var i vägen på planen. Ack och ve att jag i min barndoms oförstånd inte förstod hans betydelse för laget.
Tiden gick och min rundlagda bild av Mr. blev mer och mer markant. Hans prestationer i Parma gick förbi med en axelryckning. Det var väl kul att en man med Milan-anknytningar lyckades.
Sen kom Juventus. Äckligt effektiva och mästare i sömnfotboll. Ancelotti tråkade nästan till sig två titlar, men misslyckades båda gångerna. Om jag föraktat honom som spelare, så var det ingenting jämfört med de känslor som jag hyste för honom nu.
Att ens nämna honom i samma andetag som Milan väckte avsky. Men så ville sig ödet (och Galliani) på det sättet att han skulle hamna på vår bänk i alla fall. Terim kändes aldrig riktigt äkta och efter en lovande inledning så var det återkommande mardrömmar om en viss Oscar Washington Tabarez som uppenbarade sig.
Kanske var det dessa mardrömmar som gäckade Galliani också, eller så ville han bara visa sin makt nu när Berlusconi intresserade sig mer för röstsedlar och partistämmor än om spelsystem och laguppställningar.
Att få Ancelotti kändes till en början som att ha ersatt pesten med koleran. Men han var ju trots allt en del i det där underbara laget som vann allt. Han hade ju trots allt ett litet hum om vad som krävdes för att vinna. Så jag bestämde mig för att, trots allt, ge honom en chans.
Första säsongen är inte mycket att skriva hem om eftersom han fick ta tag i ett påbörjat lagbygge som inte var skräddarsytt direkt efter hans behov. Till hösten så fick han en hop supernyförvärv och vips var förväntningarna absurt höga.
Men med någon magisk formel så fick Ancelotti det att stämma direkt. Allt klaffade, Milan var störst bäst och vackrast igen och jag kapitulerade totalt för den lille kedjerökande plufsfarbrorn.
Jag hade i och för sig börjat försvara honom när mobbningen var som värst i slutet av hans första säsong och därför kändes det extra kul att se hur han lyckades efter att ha fått tid på sig att bygga sitt lag.
Trots detta så fanns det en ganska stor grupp fans som ändå inte ville ha honom kvar. Som levde kvar i det förgångna där också jag en gång var.
När dessutom ligatiteln gled oss ur händerna så höjdes rösterna för att få honom sparkad. IN MED DEL NERI! IN MED MANCINI! IN MED VEM F*N SOM HELST BARA VI SLIPPER GRISEN PÅ BÄNKEN! Ungefär så kändes det ett tag när man läste Milan-fansens inlägg.
Ancelotti som alltid varit den evige förloraren; i Parma, i Juve och i Milan. Han är nu en vinnare i högsta grad. Och även om det går att diskutera hans agerande ibland så vill jag inte att han skulle gjort någonting annorlunda, för vi är mästare nu och det är han som har lett oss hit.
Han har fått sin revansch nu, och han behöver inte övertyga mig om någonting längre. En CL-buckla skriver in hans namn i mitt Milan-hjärta för evigt.
marko_u@hotmail.com
