Dopopartita Milan - Real Madrid 1-1:
Eurogiganterna delade på poängen i en tempofylld och sevärd match som slutade 1-1. Den bryska behandlingen av Pato oroar dock en upprörd skribent.
I ett inslag som vi kallar Dopopartita - efter matchen - delar redaktionen med sig av sina spontana tankar och känslor direkt efter slutsignalen.
Den omilda behandlingen av Pato - Vi har sett det förr och vi kommer garanterat se det igen: Pato rycker, med eller utan boll, motståndaren hänger inte med och tar till fula knep för att stoppa vindsnabbe Alexandre. Alla fotbollsspelare gör det mot alla, jag vet, men det speciella i det här fallet är att det sker ororväckande ofta och ibland onödigt hårt, jag måste bara få gnälla. Är jag partisk? Så klart, men faktum kvarstår: tjuvnyp och "gula kort för laget" kan jag acceptera, medvetet bryskt spel riktat mot en enskild spelare köper jag däremot inte! Att grabben sen fick domaren och hans moder emot sig tänker jag inte ens ta upp här. Därmed basta! Ankor bits inte, i alla fall inte särskilt hårt.
Vi är tillbaka! - AC Milan anno 2009 har börjat hitta sin riktiga nivå. Och det är inte alls illa. Laget har uppvisat en härlig vilja och kontinuitet i spelet som inte skådats sedan...ja, jag kan faktiskt inte minnas senast man var så här konsekvent. Kan ni? Resultaten och insatserna den senaste tiden visar att det ändå kan bli en behaglig resa fram till sommarens VM. Observera att jag skriver behaglig, alltså varken särskilt fantastisk eller olidligt hemsk, så där lagom skön som känslan direkt efter att man fått in rätt temperatur på duschen. Fyra poäng på två matcher mot överhypade Real, bara det är värt säsongskortet. Det här är grundnivån känns det ändå som, härifrån kan det bara bli bättre. Det sker med nya spelare som spetsar och breddar kompetensen men framförallt kommer det att ske när Leonardos spelfilosofi och glädje sätter sig i spelet och hos spelarna.
Vi är AC Milan, vilka är ni?
Övermodet i passningarna - Missuppfatta mig inte nu, jag njuter verkligen av att se Pirlo, Nesta, Silva, Seedorf, Oddo med flera, spela och passa sig ur knepiga situationer mitt framför näsan på Dida och irriterade Galacticos i eget straffområde och på egen planhalva, men det finns en gräns för vad man kan komma undan med. Ibland blir man lite för övermodig och bara millimetrar skiljer då en lyckad passning från en gratischans tll motståndaren. Reals 1-0 kom till på det sättet. Klapp-klapp-fotboll i världsklass i all ära, men lagom är bäst i utsatta situationer. Är jag tråkig och bakåtsträvande som tycker det? Du ja!
Kaká? Vem?
