Säsongssammanfattning: AC Milan
En lång säsong är till ända och nedan följer en tillbakablick på det gångna året. Del 1
Då så var det dags att redogöra för denna på många sätt oförglömliga säsong. Med lite perspektiv på det hela och när den mest fanatiska glädjeyran lagt sig vill vi på Milanredaktionen erinra folk om den berg och dalbana som denna säsong på många sätt varit. Det kommer bli en del fisk men ännu mer fågel i denna omfattande säsongrapportering.
Efter en stundtals övertygande försäsong skulle det nya Milan möta allvaret och visa musklerna mot det oglamorösa Slovan Liberec. En ren formalitet trodde många, även jag själv, men ack så fel man kan ha. Det stjärnspäckade Milan vann programenligt på San Siro med 1-0 och målskytten var som så många gånger förr Pippo.
Returmatchen i Slovakien kom att bli onödigt nervös och Milan höll faktiskt på att skämma ut sig fullständigt då Slovan vände ett 1-0 underläge och helt sensationellt tog ledningen med 2-1. Pippo var målskytt.
Milan var de sista tio minuterna i ett paniktillstånd och det kändes som att vårt avancemang hängde på en alldeles för skör tråd. Efter många om och men, och för min egen del alldeles hög pulsfrekvens, tog vi oss till slut vidare på bortamål. Huh, man kunde pusta ut…
Jag vill ändå gå in lite närmare på denna match ty trots svårigheterna under matchens slutskede fanns det mycket att glädjas åt. Carlo fortsatte på den inslagna vägen från Berlusconi Trophy med att spela med ett iögonfallande mittfält. Pirlo fick återigen chansen som regista efter det mycket lyckade experimentet mot Juve och vilket lyckodrag det skulle visa sig vara!
Milan spelade en fotboll som jag inte hade sett på både år och dar. Bollen gick som på ett snöre mellan Pirlo, Clyde och Rui. Makalösa individuella nummer blandades med en enastående one touch fotboll av den högre skolan, en fotboll som bara kan presteras sportens allra finaste aktörer.
Dagen var den 28/8 och det kändes som att detta lag var ämnat för stora uppgifter om, och endast om en back av världsklass inhandlades.
Försvaret var alldeles för sårbart, speciellt med tanke på vilka offensiva krafter Carlo valde att spela med på mitten.
Klockan 10:08 den 31/8 går jag rutinmässigt in på den officiella Milanhemsidan och läser "Alessandro Nesta in Rossonero". Innan jag vaknade hade jag precis dröm om hur Galliani och Sandro skakade hand efter den sensationella övergången. Några dagar senare fick jag se drömmen förverkligas. Köpet som visade att Milan återigen hade ambitionen att bli Grande hade realiserat och nu kunde färden mot stjärnorna och Old Trafford på fullaste allvar ta sin början.
Den 14 september startar ligan och Milan inleder mot Modena och matchen är i stort sett bara en bekräftelse på att Milan menade allvar. Det var ju i och för sig bara att förvänta med tanke på den osannolika transfer kampanj som Galliani&co stått för.
Matchen slutade 3-0 och Milan formligen pulvriserade stackars Modena som emellanåt såg ut som ett Seria C2 gäng.
Milan ångade på även i kommande matcher både i ligan och CL och Inzagol var hetare än någonsin. Han gav Milan den inledning vi så väl behövde i den grupp som hade fått etiketten "Group of Death" i medier runt om i Europa. Två mål blev det i den inledande matchen mot Lens och en välbehövlig och väntad trepoängare inkasserades till Milantifosis stora glädje.
Nästa stora match var mot det alltid lika hemmastarka Depor. För mig kändes det lite som att denna match mycket väl skulle kunna vara en fingervisning om vad som komma skulle. Men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat inbilla en resultattavla som sade 0-4.
Pippo satte ytterligare tre mål denna kväll och fullbordade en för hans egen del oförglömlig afton. Denna match vill jag ändå framhäva vår store portugisiska speldirigent som stod för en insats där inte ens de mest välformulerade superlativen räcker till för att beskriva magnituden av prestationen. Rui hade tre direkt avgörande passningar som ledde till mål och dessutom hade han med ett finger i det fjärde.
Än var det lång väg att vandra, men ändå kändes det som att vi var tillbaks. Milan kunde inte snäsas åt längre utan vi var for real och detta skulle även Bayern München snart få erfara. Två raka vinster mot de tyska giganterna och Milans segertåg genom Europa ville inte ta slut. För Bayern var det ridå ner och ett till synes överraskande tidigt uttåg var ett faktum. Fotbollstyskland kunde inte förstå vad som skett. Milan hade slagit tyskarnas stolthet på deras egen domän och man hade gjort det på ett "tyskt" sätt. Förutom det overkliga flyt Pippo var inne i, där han med tre mål på två matcher befäste sin status som Europas utan jämförelse hetaste spelare, var det den järndisciplin med vilken Milan stängde ner Ballack&co som var så oerhört imponerande. Carlos mannar visade att detta Milan var mer än ett spelskickligt och offensivt lag. I Nesta och San Paolo hade Milan ett mittförsvar som gjorde att parallellerna till Baresi och Billy under vår storhetstid tycktes oundvikliga.
Dida gjorde en kanonmatch och verkade ha lagt det horribla året 2001 bakom sig. Det var Didas magiska räddningar på flera tunga skott från Ballack som gjorde att Milan kunde gå segrande ur dessa möten.
I ligan övertygade Milan med utklassningssegrar mot Perugia, Torino och Atalanta och man mäktade med att kryssa på Olimpico mot Biancocelesti trots att Ancelotti valde att vila både Rui och Pirlo. I media talades det om att detta Milan var jämförbart med Il Grande Milan, och visst, det såg väldigt talande ut allting men nog är det att dra lite förhastade slutsatser, det hade trots allt bara gått några veckor.
När Milan i slutet av oktober förlorar mot Chievo på Bentigodistadion börjar det spridas lite oro i Milanlägret och media är inte sena att attackera laget och framförallt Nesta. Den gode Alessandro var i denna match helt under isen och fick utstå mycket spått och spe. Det spekulerades i hans längtan till Lazio och att han inte längre var samma spelare som han var 2000. Många ville framställa det som att det fanns två tideräkningar när man talade om Nesta som spelare. Den ena innan den förhatliga brakförlusten i derbyt mot Roma där L´Aeroplanino totalt förlöjligade den tidigare så pålitlige försvarseleganten, den andra epoken skulle då vara efter denna dag. Nesta kommer aldrig att vara sig lik trodde många och matchen mot Chievo och senare även mot Empoli indikerade att allt inte stod riktigt rätt till, även om det överdrevs nästan pinsamt mycket i den italienska presen om Nestas tillstånd.
Den 10 november möter vi Juventus. Efter två raka hemmasegrar mot Reggina och Udinese kändes det som att vi hade fått lite råg i ryggen och att självförtroendet åter var på topp. Med facit i hand kan man kanske säga att gubbarna drabbades av hybris. Men låt oss nu först ta en titt i backspegeln för att närmare utröna vad som hände denna olyckliga dag.
Medan Juve hade kämpat med att komma tillrätta med sitt spel och Milan gått fram som en ångvält kunde jag inte se att vi skulle förlora. Men det var precis vad vi gjorde. Juventus kom ut heltaggat och helt enkelt körde över Milan första halvtimmen.
Läs fortsättningen här