Milano: En oförglömlig resa!
En Milanvinst hade gjort den här resan för bra för att vara sann. Men just nu kan jag inte komma på en bättre känsla än den jag hade när jag gick in på San Siro för första gången.
Rätt som det var lite spontant sådär bestämde jag mig att boka en resa till Milano för att se mitt Milan drabba samman med Real Madrid på den finaste av alla arenor. Det ironiska var att det var mina "Real-fans" polare som övertalade mig att hänga med, "they gave me an offer I couldn't refuse" helt enkelt. Vi bokade i slutet av oktober och det kändes otroligt att få vara med och bevittna en sådan upplevelse på förhand. Och det blev otroligt, minst sagt. Det började redan på flygplatsen i Bergamo när vår så kallade transport kom för att plocka upp oss som vi inte kunde hålla oss för skratt. Det var såhär att chauffören var skrämmande lik Beppe Favalli, och jag var tvungen att kolla en och annan gång för att försäkra mig om att Favalli inte körde mig till hotellet. Vilket självklart inte var fallet då.
Sedan blev det lite stressigt när vi skulle ta oss till San Siro. Det är väldigt mycket tunnelbana och metro och subway och allt vad det heter på, det hela. För vi anlände till vårt hotel klockan fem på eftermiddagen och matchen började som bekant kl 20:45. Men är man i Milano vill man vara där i förväg och ta lite kort i lugn och ro innan matchen drar igång. Men vi tog oss dit på något sätt i alla fall.
Vi satt ganska långt nere på "3:e ring" andra raden om jag inte har helt fel. Ganska högt upp, men inte tillräckligt högt upp så att man behövde klaga på den personen som bokade resan (min vän Nadir i detta fall). När uppvärmningen sedan skulle börja och Madridspelarna kom in på planen så hörde man busvisslingar från alla möjliga håll. Jag ville inte vara sämre själv och stoppade in mina fingrar i munnen och körde på (lät inte bra det där). Busvisslingarna upphörde en aning när Kaká gjorde entré. Något som jag och dem flesta i min omgivning lade märke till var hur Kaká kollade runt så fruktansvärt. Han letade förmodligen efter någon speciell banderoll, så att han skulle veta sin relation till Milanfansen. Men Kaká togs emot varmt och fick även ta emot applåder under uppvärmningen, vilket mina Madridista-polare tyckte var vackert. För vi visste inte själva om Kaká skulle vara kanon eller kalkon innan matchen och om jag ska vara ärlig så hade inte italienarna så bra koll på det heller.
Ronaldinho såg väldigt taggad ut under uppvärmningen. Man vet nog inte riktigt hur bra teknik han har förrän man ser det från "nära håll” - live. Grejerna som han gjorde var helt sjukt, och han såg så avslappnad ut och trixade med alla möjliga kroppsdelar utan att ens anstränga sig. Matchen drog sedan igång och jag ska inte analysera allt för mycket för det har mina kollegor redan tagit hand om. Men däremot ska jag dela med mig av ett fåtal incidenter som inträffade som TV-tittarna troligen missade. Till att börja med hade Ronaldinho som sagt show på uppvärmningen och minglade några minuter med sina landsmän Kaka och Marcelo. Dinho höll mest igång med bollen och så fort den hamnade lite långt ifrån honom eller liknande så slängdes det snabbt in en ny boll till brassestjärnan som han självklart tog ner på bröstet och genast började trixa med. På storbildskärmen visades Milans match mot Liverpool i finalen 2007 och alla jublade åt Pippos två mål. Och under presentationen av spelarna var det Ronaldinho, Ambrosini, Pippo och Gattuso som fick sina namn utskrikna i mest antal decibel. Anmärkningsvärt var att de två sistnämnda skulle starta på bänken. Vilket gjorde mig besviken en aning, för man vill ju se sin favoritspelare när man kollar på sitt favoritlag, men Pippo fick ju speltid trots allt vilket var positivt.
Sedan när matchen väl började så började Madridpubliken att skandera ”Milan, Milan vaffanculo” vilket inte togs emot på ett bra sätt av Curva Sud eller resten av arenan som började bua kraftigt och vissla ut spanjorerna. Efter att ha blivit tystade ett antal gånger fick man av drygt 80 000 ta emot svordomar och smaka på sin egen medicin med ”MADRID, MADRID – VAFFANCULO” det hördes väldigt högt kan jag säga. Dem som var där vet vad jag snackar om. Min polare Tiki (Real Madrid supporter) sa: ”där kom responsen, fast 10000 gånger högre då”.
I inledningen av matchen såg man hur nervös San Siro-publiken var varje gång Dida fick en bakåtpassning, folk tog sig för huvudet.
Vid ett spelavbrott kunde man sedan konstatera Oddos betydelse i laget efter att ha slagit bort passningar, höger och vänster så viftade han efter vatten. Man såg bara en flaska komma kastandes mot honom från bänken och landa vid hans fötter. När sedan Pato sakta gick mot sidlinjen så kom en man springandes i full fart för att lugnt och försiktigt lämna över en flaska iskallt vatten (där överdrev jag). Men det kan inte ha varit en slump då Oddo var minst sagt omtyckt efter sin dåliga match. "Publiken orkade inte ens reagera på honom längre" som Henri sa när vi sågs i Milano.
Det var också ett underbart tifo som rullade ner från Curva Sud som löd: "We Want The Devil Ready To Fight". Mäktigt är bara förnamnet. På tal om fight vill jag bara säga att man ser hur nyttig Pirlo är för Milans spel när man ser honom spela på live. För inte nog med att han ständigt är spelbar så är han snabbt hemma och täcker av ytor samt läser spelet på ett lovande sätt. Han stod ju faktiskt för många brytningar och han har blivit mycket bättre defensivt samtidigt får man säga. Det var också skönt att se hur Ronaldinho och Pato ibland kom ner och bröt marängernas anfall ett fåtal gånger. Pato blev tacklad många gånger på gränsen till brutalt nästan. Arbeloa är nog den som kunde ha fått ett rött kort, och borde ha fått det också enligt mig. Patos mål var ju solklart man såg det på plats och på tv-bilderna jag förstår fortfarande inte varför det dömdes bort. Man kunde tro att San Siro skulle storma planen när domaren blåste för (vad blåste han för?!?!?).
Det sjukaste var ändå när Inzaghi skulle göra inhopp. Herregud vilket vrål från publiken när han sprang in på San Siro. Och det blev ju farligt nästan direkt, han kändes farligare på sina fem första minuter än Borriello under sina 70, inget ont menat om Borriello självklart, men Inzaghi har gett måltjuven ett ansikte utåt. Oavsett motstånd, så är det faktiskt kampen mot linjedomaren som Pippo måste vinna. Men det ville sig inte den här gången, även om Pippo inte sprang offside värst mycket. Men det var livsfarligt för Madrid så fort en boll kom in i straffområdet. Jag trodde inte heller mina ögon när han missade sitt läge, efter en delikat passning av Pato som ryckte förbi sin "ryggsäck" Arbeloa.
Efter slutsignalen stod brassarna i vardera lag och chattade lite mer varandra. Och det var då den största hyllningen kom: "ale ale ale ale, Kaka, Kaka". Först från Sud och sedan hejade hela arenan på Kaká och klappade när han var på väg ut. Jag kan tänka mig att Kaká hade svårt att hålla tårarna tillbaka, för det var ett rörande ögonblick.
När vi sedan skulle lämna arenan så såg vi Cesare Maldini i ett av båsen stå och bli intervjuad av Al Jazeera. Vilket inte är konstigt då jag själv sett honom på tv göra flera framträdanden i deras studio före Milans matcher.
Sedan var det raka vägen mot hotellet och senare ut mot stan. En fantastisk resa. Vilken arena och vilken stad. Helt otroligt.
Ett citat från min kompis Tishko Jamil (som troligen är den största Real Madrid-supportern jag känner): "Vilket lag man än håller på så kan man inte ta ifrån den kärleken Milanfansen utdelar till sina spelare. Man kan verkligen känna den när man kommer in i stadion".
PS: hur bra är inte Thiago Silva egentligen? Nesta-klass? Ambrosini var i alla fall WORD som Jay-Z skulle ha sagt.
