11 Grande (Del 5)
Ännu en helg är till ända och det betyder att det är dags för en ny spelarpresentation. Denna gång är det drömelvans vänsterback som skall presenteras. Redaktionen hade inga som helst problem att utse spelaren som skulle iklä rollen som vänsterback och därmed fullborda den formidabla fyrabackslinjen. Han heter inget mindre än Paolo Maldini.
Nåväl, var skall man börja när det gäller detta fenomen. Som de flesta känner till är namnet Maldini aktat i Italien och man talar med stor respekt om både Maldini den äldre och hans son.
Paolo föddes i juli 1968. Redan i unga dar kunde man se att denna man var något alldeles utöver det vanliga. Fotbollsskorna träddes i redan i tidig ålder och man började i Milanokretsar tala om sonen som hade potentialen att följa i faderns fotspår.
Debuten gick av stapeln redan 1985, då den fagre flickidolen redan som 16 åring fick bekänna färg i den allra tuffaste av ligor. Resten är som man säger historia, men det är ändå värt att skriva lite utförligare om denna beundransvärda mans karriär.
Det var den gode Nisse Liedholm som gav ynglingen Maldini chansen för första gången och lite kuriosa kring detta är att Liedholm innan matchen skall ha frågat Paolo om var han föredrog att spela (Maldini huserade allt som oftast på högerkanten i ungdomsåren), Paolo svarade med att säga att det kvittar, bara möjligheten att få representera AC Milan gjorde honom överlycklig. Paolo cementerade sin plats i startelvan omedelbart och har varit ordinarie ända sedan dess, i snart tjugo år! Det ni!
Dock skall det tilläggas att Maldini som ung hade Juventus som favoritlag och nog är det så att vi rossoneri har hans fader att tacka för en hel del vad gäller hans karriär i rödsvart.
I Gli Azzuri debuterade Maldini 1988 mot det som då hette Jugoslavien i en landskamp på Poljud i Split. Också i landslaget har Maldini varit given ända till den dag då han sade farväl till La Nazionale efter VM 2002. Mäktiga 127 landskamper ståtar han med och är med detta bäst i Italien genom alla tider.
Vida känd som den bästa vänsterbacken att ha beträtt denna jord, och en av de främsta förvararna i fotbollens historia är det egentligen bara två saker som fenomenet Maldini inte uppnått i sin monumentala karriär. VM lyckades San Paolo aldrig vinna utan föll på målsnöret på det allra snöpligaste av sätt i finalen 1994, för övrigt hans allra främsta år som aktiv. Inte heller lyckades han erövra den åtråvärda Ballon D´Or bucklan, något som i princip alla experter är eniga om borde ha tilldelats honom någon gång under karriären.
Vad gäller karriären i Milan finns det inte superlativ nog för att beskriva Maldinis betydelse och framgång. Inte mindre än fyra Europacup/CL bucklor har han vunnit, det är han ensam om att ha åstadkommit i modern tid. Sex Scudetti talar också sitt tydliga språk. Icke heller att förglömma två Intercontinental troféer och inte mindre än tre Europasupercuptitlar, och än är inte karriären summerad.
Vad är det då som är så signifikativt gällande Paolo Maldini? För dom som idag ser detta fullblodsproffs spela ser en mogen, otroligt rutinerad och proffsig spelare med den beundransvärda och avundsvärda (!) förmågan att i princip alltid stå på rätt ställe. Det är också dessa egenskaper som har gjort att San Paolo så sent i karriären har kunnat ta steget till att bli mittback med sån framgång, även om det skall tilläggas att det krävdes tid innan allt flöt så smärtfritt, och en del av förklaringen kan man säkerligen hitta i Nestas ankomst till klubben. Sandro lättade definitivt på Paolos ansvarsbörda och dessa två bildar i nuläget världens i särklass bästa mittlås.
Milans alla framgångar detta år skall i första hand tillskrivas dessa två herrar.
Visst finns det mer än en gnutta nostalgi och historia med i bilden när Maldini, precis som sin far fyrtio år tidigare, den 28 maj lyfte CL bucklan i skyn.
Men när den gode Paolo var som allra bäst, det vill säga i mitten av 90-talet bevittnade fotbollspubliken runt om i världen en outtröttlig flankspelare med en fantastisk spelförståelse. Långa "Cafú" löpningar upp och ner längs kanten, som offensivt avslutades med precisa inlägg var mer regel än undantag. Ändå var det försvarsarbetet som var det mest utmärkande och Paolos adelsmärke har alltid varit och kommer alltid att vara hans ofta majestätiska glidtacklingar.
En stor fördel som Paolo har gentemot de flesta spelare är dessutom att han är bådefotad. Väljer han att slå långa krossbollar från bakplan gör han det i regel med högerfoten. När det beges för inlägg slår han med vänster med mer eller mindre samma precision.
Men vad som utöver alla dessa minst sagt fantastiska kvalitéer höjer Paolo ännu ett snäpp är hans gentlemannamanér, den korrekthet med vilken han alltid uppträder. Maldini exemplifierar på ett strålande sätt vad begreppet Fair Play handlar om, och har så gjort under hela sin karriär! Jag skulle vilja säga att han är ohyggligt stor som spelare men kanske ännu större som man, och det säger inte lite mina vänner. Maldini kommer att fortsätta att vara människors förebild långt efter sin karriär, ty hans agerande både på och utanför plan har inte gått någon obemärkt förbi.
Låt oss nu hoppas att han kan föra oss till fler titlar nästa år och återigen höja bucklor i skyarna, för det är han verkligen värd.
Målvakt:Fabio Cudicini
Högerback: Mauro Tassotti
Mittback 1: Franco Baresi (Kapten)
Mittback 2: Cesare Maldini
Vänsterback: Paolo Maldini
Höger mitt: ?
Central mitt: ?
Vänster mitt: ?
Höger anfall: ?
Central anfall: ?
Vänster anfall: ?
Tränare: ?