11 Grande del 7
Då var det dags igen, om än med lite fördröjning denna gång, att fortsätta med vår drömelva. Denna gång har turen kommit till den centrala mittfältspositionen.
Bambino d'Oro - Guldpojken
Varje Serie A klubb har något som på italienska kallas en Bandiera- någon som symboliserar klubben. I Milan heter den spelaren Gianni Rivera. En graciös och elegant playmaker som kom att kallas Il Bambino d´Oro, Guldpojken. Han bar skjortnummer 10 mellan åren 1961 och 1979, och han kom att stå för smått fantastiska 501 framträdanden i i rossoneri.
Rivera hjälpte Milan vinna tre Serie A titlar, två Europacuptitlar, två italienska cuper och han mäktade även med att lyfte dåvarande Cupvinnarcupbucklan upp i skyn en gång. I alla omröstningar om vem som är Italiens största spelare genom tiderna placeras Rivera längst fram, före legender som Silvio Piola, Paolo Rossi, Luigi Riva och inte minst vår egen Baresi.
Rivera, som är son till en järnvägsman, gjorde Serie A debut för lokalklubben Alessandria som 16 åring och man såg omedelbart att denna unga förmåga var något alldeles utöver det vanliga. Famösa italienska journalister började tidigt haussa upp den graciösa ynglingen.
Giorgio Bocca skrev väldigt uttrycksfullt: "Hans hals är som en svans. Hans ögon och tofs tillhör en värdefull fågel. När han är i fullt flyt påminner han mig om en häger." Gianni Mottana ville inte vara sämre och tillade: "Han rör inte bollen. Han smeker den. Det verkar till och med som att han svävar ovanför marken när han springer."
Inte dålig poesi för att illustrera en fotbollsspelares egenskaper!
1960, ett år efter sin debut, såldes Rivera till Milan för £65.000. Giuseppe Viani, en av Milans agenter och mannen som reste till Alessandria för att värva spelaren, var så betagen av spelaren att han gav honom smeknamnet Il Bambino d´Oro- Guldpojken. Namnet skulle följa med Rivera genom hela hans karriär.
Med sin speluppfattning och fenomenala passningskvalitéer var Rivera det kreativa hjärtat i legendariske coachen Nereo Roccos lag. I början skapade Guldpojken och Altafini ett briljant samspel. I Europacupfinalen 1963 avgjorde Altafini med att göra båda Milans mål i 2-1 vinsten över Benfica, men det var Rivera som var hjärnan bakom verket med två deliciösa framspelningar. Benfica gjorde misstaget att ge det italienska geniet för mycket utrymme och Rivera bugade och tackade med att orkestrera mittfältet.
Vid 19 års ålder hade Rivera redan vunnit Scudetton och erövrat Europa. Inte nog med detta, Rocco hade byggt hela sitt lag kring denna fantastiska spelare, som förutom sina ojämförliga fotbollstalanger även välsignats med en filmstjärnas utseende. Rivera var som allra bäst i slutet av 60-talet. 1968 vann han både ligan och Cupvinnarcupen. Året därpå ledde han rödsvart till klubbens andra Europacup, efter att Milans utklassat Ajax med 4-1. Rivera spelade fram till två mål denna afton. Det holländska laget innehöll den då intressante och väldigt lovande talangen Johann Cruyff. Men 1969 var året då Rivera var mästaren, vilket också bevisades för den stora fotbollspublien när han tilldelades det åtråvärda priset som Europas bäste spelare- den förste italienare att få denna prestigefyllda utmärkelse tilldelad sig.
Icke att förglömma när man talar om Rivera och hans hjälteinsatser i Milandressen är det faktum att han mycket väl kunde ha varit en bianconero istället. Juventusdelegaterna såg den fagre speldirigenten i en ungdomsturnering i Turin när han ännu var ung. De var dock inte så värst imponerade och tyckte att Rivera saknade fysiken för att spela fotboll på högsta nivå. Juve erbjöd endast £2.500 för spelaren- en summa som retade gallfeber på Alessandrias coach Franco Pedroni. Han erinrar: "När de erbjöd mig den summan var jag mycket arg."
"Jag värderade Rivera mycket, mycket högre. Jag talade med min brorson och han kontaktade Milan, och han berättade för Viani att vi här i Alessandria hade ett riktigt fenomen. "Han kom och var skeptiskt till en början, men sedan sade han: "Säg inte till någon, men jag skall rekommendera honom. Han är en stor champion. Och detta är anledningen till att Rivera blev en Milanspelare och inte en Juventino."
Under 70-talet fortsatte Rivera att underhålla San Siro publiken och inspirera ett mindre skickligt Milanlag. Milan lyckades slå Leeds i en kontroversiell Cupvinnarcupfinal 1973 och man lyckades även ta sig till final året därpå. Då mötte man outsidern FC Magdeburg, men Rivera hade en sämre afton och Milan chockförlorade med 1-0.
Il Bambino d´Oro kom dock att avsluta karriären på bästa möjliga sätt. Han vann överraskande Scudetton för tredje gången i ett årtionde som annars starkt dominerades av de svartvita. Milan vann ligan säsongen 1978-79 och detta var sista framgången för denna anrika klubb som kom att gå i graven för nästan ett helt årtionde efter att Rivera lagt skorna på hyllan, kulminerandes i degraderingarna till Serie B på 80-talet. Med Riveras avträde från tronen tappade Milan sin hjärna och själ.
Riveras Azzuri besvikelse
Detta är känt som en av de största och mest tragiska episoderna i det italienska landslagets historia. Jag talar om Riveras oförmåga att prestera samma drömfotboll för landslaget som han under nästan två decennier gjorde i Milan. Alessandriasonen var med i VM 1966 såväl som 1974, där Gli Azzuri inte gjorde mången glad och fick respass redan efter första omgången. Om man betänker Riveras långa och väldigt framgångsrika Milankarriär är de 60 landskamper han lyckades samla på sig en ganska skral siffra. Anledningen till att Il Bambino d´Oro inte lyckades göra fler landskamper heter Sandro Mazzola, #10 och speluppläggaren i ärkerivalen Internazionale.
Mazzola grep chansen under EM 1968 som spelades på hemmagräs för italienarna. Gli azzuri stötte på det som då hette Jugoslavien i finalen. Rivera spelade i första matchen som slutade 1-1 men blev tyvärr skadad och kunde därför inte deltaga i returen. Mazzola gavs chansen, han tog den och Italien seglade hem sin hittills enda Europamästerskapstrofé efter en övertygande 2-0 seger.
Efter denna natten i Rom var Riveras plats i startelvan aldrig säker längre. Dåvarande italienska coachen Feruccio Valcareggi var ett Mazzola fan, men en spelare av Riveras talang och kaliber kunde inte ignoreras. När tiden för VM 1970 var inne anordnade Valcareggi det som i Italien blev kallat "la stafetta"- staffettävlingen. Mazzola skulle spela en halvlek och Rivera den andra, eftersom Valcareggi inte kunde se dom i samma start XI.
Läs fortsättningen här
