Krönika: Oförtjänt kritik
Säsongen 02-03 var en ännu bättre prestation än debuten, alla håller inte med.
Om du tycker att Chievo gjorde en riktigt bra säsong under 2002-2003 så kan du sluta läsa här för då kommer inte den här krönikan ge dig något. Om du tycker Chievo borde ha kommit högre upp i tabellen eller borde ha spelat bättre fotboll så kan den förhoppningsvis få dig på andra tankar.
Efter att ha legat och harvat i botten av Serie B chockade Chievo hela Italien och gick upp i Serie A. Den lilla klubben som aldrig tidigare hade spelat i den högsta serien och som för inte speciellt många år sedan spelade i amatörserierna.
En sak var säker, den lilla klubben skulle komma solklart sist och sejouren i högsta serien därmed ettårig. Stadens lag Hellas Verona var självsäkra och skulle sätta lillebror på plats. Visst hade lilla Chievo Verona lyckats skrapa ihop några nyförvärv med Serie A-rutin inför debuten men det var spelare som misslyckats på andra håll och som blivit över. Spelare som Regginas Massimo Marazzina, Baris Simone Perrotta, Bolognas Eriberto och Atalantas Stefano Lorenzi. Experterna var överens om att man fått tag i en bra målvakt i form av Cristiano Lupatelli från Roma men det skulle inte räcka långt.
Det blev succé. Marazzina bildade ett dödligt anfallspar med Bernardo Corradi, Chievo hade Serie A: s kanske bästa yttrar i Eriberto och Christian Manfredini, ett lysande innermittfält med geniet Eugenio Corini och slitvargen Perrotta, en stabil backlinje i Lanna-D'Anna-D'Angelo-Moro och en mycket fin målvakt i Lupatelli. Det räckte till en mycket imponerande femteplats före lag som Lazio och Parma och en chans att visa upp sig i Europa och i UEFA Cupen.
Med tanke på att klubben så sent som säsongen 99-00 hamnade på en 15 plats i Serie B var det i det närmaste ett under. Just därför är inte heller en sjunde plats och att på håret missa spel i Europa på långa vägar ett misslyckande. Det är tvärtom en nästan ännu större succé. Att komma femma i debuten är fantastiskt. Att trots att nyckelspelare försvinner (Manfredini, Corradi), trots att överraskningsmomentet är borta och alla klubbar vet vad de har att göra med sluta säsongen på en sjundeplats är strået vassare. Då är man på vippen att etablera sig i toppen, de sju systrarna är förvisso bara tre systrar och tre fattiga kusiner numera men två topp sju placeringar är ändå att ta plats bland toppklubbarna. Man ska inte glömma att Chievo tog en poäng mer förra säsongen än i debuten, 55 istället för 54.
Visst, laget spelade inte lika anfallsglad och trevlig fotboll som 01-02 men vadå? Det här är inte cirkus det är fotboll, det handlar om att göra ett mål mer än det andra laget. Motståndarna hade lärt sig Chievos spel och de båda yttersensationerna Manfredini (Lazio) och Eriberto (avstängd) var borta, man var tvungna att göra något nytt. Det blev en betydligt defensivare fotboll men det fungerade. Geniet som ligger bakom två toppen säsonger heter Luigi Del Neri och har aldrig avslutat en säsong med en placering sämre en sjua, i hela sin tränarkarriär. Del Neri har lyckats bygga två fungerande spelstilar med budgetmaterial som har hållit i den italienska toppen. Ingen ska kritisera honom för dålig fotboll. Det vore en sak om Carlo Ancelotti skulle satsa på en defensiv spelstil med sitt stjärnlag men det laget är åtskilliga miljoner dyrare, både i lön och i inköpspris, vi snackar Chievo här. Det där laget som var ett bottenlag i Serie B för några år sedan ni vet.
