Imorgon avgår du, Spinelli
"Allt Livorno önskade sig efter nedflyttningen till Serie B var att få en anledning att drömma om någonting. När man tog steget upp i Serie A tog tillvaron en abrupt vändning som var alldeles för bekant".
För minnena är inte avlägsna.
”Det här är början på ett nytt, ungt och slagkraftigt Livorno”, häver Spinelli ur sig framför det samlade pressuppbådet. Med publiken framför tribunen och en rödbeklädd kvällshimmel, är leendet omisskännligt på Aldos läppar:
”Vi kommer att behöva förstärka, men jag har lovat Diamanti att vi kommer att vara ett lag att räkna med i Serie A”.
Spinelli körs säkert hem, ivrigt uppvaktad av Livornopubliken utanför stadion. En leende Aldo vinkar och Livornonatten dränks i en oskyldig optimism. Det är så vi känner till den. Uppflyttningen.
Nu, sex månader efter glädjescenerna på stadion i Ardenza är luften grå och kylslagen. En del av den hoppfullhet som fanns i klubben – och inte minst hos supportrarna – tycks ha gått förlorad. Att färdas i en riktning är ingen garanti för att vägen inte viker av på luriga sidospår i Livornos fall.
Under hela det senaste decenniet har Aldo Spinelli drivit Livorno Calcio likt en cirkusdirektör. Det brister i kompetens, vilja och inte minst i ansvar. Ansvar för att föra laget ett steg längre; att vilja utvecklas. Dessa termer finns inte i Spinellis lexikon, än mindre i åtanke då förändringar väl görs.
När Livorno rasade ur Serie A för två säsonger sedan, verkade botten nådd. Livorno var bräckligt som ett glasmenageri. På toppen av ruinens brant stod President Spinelli och försökte utöva någon form av auktoritet.
Nedflyttningen lämnade Aldo uppriven: "Jag vill bort från klubben", berättade en förkrossad Spinelli. Men hur? På något sätt väckte nedflyttningen till italiens andradivision ändå en inre låga hos Spinelli. En vilja att bygga upp någonting på nytt. För det var ju ändå så entreprenören började i Livorno. En uppbyggnad av något som till slut tog sig ut i Europa.
Juventus’ Francesco Ceravolo, en nära medarbetare till Luciano Moggi, fick fullt ansvar för att omkonstruera Livorno. Ungt och modernt blev slagorden. Ceravolo hade fullt upp: totalt tillkom femton nyförvärv i Serie B:s kölvatten. Elva lämnade. Snittåldern sänktes med flera tidsåldrar.
”Långsiktighet”, berättade Aldo, ”är ledordet för det nya Livorno”.
Och, visst, en snabb titt på Livornos trupp visade på en radikal förändring: En spelidé utvecklades; det gick snabbt, det var dynamiskt och underhållande. Med den yngsta medelåldern i Serie B presterade Livorno den kanske mest underhållande fotbollen någonsin. Just Diamanti och Tavano utgjorde mer än ett fruktat anfallspar; likheterna mellan Igor Protti och Cristiano Lucarelli fick Livorno att börja drömma igen.
Uppflyttningen till Serie A var väl förtjänad.
Så vad är det då som förändrades efter finalsvinsten mot Brescia? Varför befinner sig Livorno längre från uppflyttningsscenerna i Ardenza än den absoluta botten av Serie A?
Sanningen är att ambitionerna och uppoffringarna inte alltid överensstämmer med vad som sägs i Aldos värld.
”Livornos projekt känns inte tillräckligt seriöst”, berättade sportchefen Francesco Ceravolo någon månad efter uppflyttningen.
”Spinelli och jag har olika syn på vad som behövs göras under transferfönstret…Det kommer att behöva göras större uppoffringar än de Aldo är beredd att göra”. Sedan lämnade han sin tjänst.
En liten spricka i en stor fasad. Så framstod åtminstone Ceravolos avgång för den stora allmänheten, men effekterna skulle visa sig bli mer långtgående och allvarliga än någon kunde tänka sig. Ceravolo bevisade nämligen två saker under sin tid i Livorno: en överlägsen känsla för talang och handlingsförmåga. Spinelli visar endast det senare, men i negativ bemärkelse. Den efterträdande sportchefen Nelso Ricci ingendera.
Livornos första etapp i Serie A har varit kantad av alla möjliga hinder och låsta dörrar. Man har stått lite försiktigt och kikat in, men sedan sett dörren låsas. Spinelli har inte varit beredd att förse laget med de nycklar som är nödvändiga för att överleva. Ricci har gjort vad som är möjligt med en begränsad kunskap och budget.
Just Livornos sommarmercato var ett typexempel på hur en inkompetent ledning agerar. För det första verkade det inte finnas något som helst försök till en plan om hur man skall agera på marknaden. Dessutom behövde man lösa tränarfrågan. För det tredje var president Spinellis egen medverkan i Livorno oklar, då han ville lämna över klubben till sin son.
Slutligen gjorde Lucarelli en bejublad återkomst och några utfyllnadsnamn tillkom till laguppställningen. Räckte detta? Inte på långa vägar.
”Tavano och Lucarelli kommer att göra femtio mål tillsammans”, berättade en euforisk Spinelli inför media.
Livorno i övrigt stod mållösa inför klubbens transferpolitik. För principer är som bekant inte värda någonting om man inte står upp för dem. Troligtvis var det någonstans här drömmen om ett annorlunda Livorno tog slut. Hur kan man uppnå ett mål om man ständigt arbetar mot verkligheten?
Spinellis närmaste apatiska agerande på marknaden fick även Alessandro Diamanti på flyttankar. För det var ju inte det här Alino hade föreställt sig, då Spinelli i ett euforiskt rus gjorde löften som inte drog jämt med den tidigares ambitioner. Endast några dagar innan transferfönstret stängde släpptes bomben: Alessandro Diamanti hade sålts till någon obskyr klubb i östra London, utan egentligen ekonomisk teckning för att klara av en sådan övergång.
En något generad Spinelli försökte dölja misslyckandet med att ”vi har ju fortfarande Tavano och Lucarelli”. Situationen kunde inte beskrivas på annat sätt än bedrövlig. Grundstommen fanns där. Spelidén likaså. Det som behövde göras var uppenbart och skulle ha prioriterats redan från första stund. Nu hade man ingenting.
Allt Livorno önskade sig efter nedflyttningen till Serie B var att få en anledning att drömma. När man tog de inledande stegen till att fortsätta bygga upp Spinellis "projekt", tog tillvaron en abrupt vändning som var alldeles för bekant. För att vinna måste man våga. Man måste våga chansa och inte flyta tillbaka i det som är bekvämt. Det var just det Spinelli gjorde under sommaren och som förstörde mer än ett projekt: det förstörde hoppet i en hel stad.
Just nu befinner sig Livorno längre än sex månader från uppflyttningen från Serie B. Lagets mest bespottade spelare under föregående år, Tomas Danilevicius är för närvarande Livornos skyttekung. Fabio Galante pratar om att uppställningen 3-5-2 finns i Livornos DNA, trots att spelet sällan har sett så uselt ut. Tavano och Lucarelli har hittills mäktat med fem mål tillsammans. Serse Cosmi försöker tvinga på Livorno någon variant av 3-5-2.
Och alla ser att det inte fungerar. Men inte Spinelli. Eller gör han det?