Sista gången på San Siro
Lazioredaktionens Christine Lundin är i Milano och beskriver söndagens toppmatch ur en Laziales perspektiv.
- Lazio måste ju kunna vinna på San Siro. Hur jäkla svårt ska det va?
Milano, 19 oktober. 16:55. - Det kommer bli så roligt att se matchen! Eller hur? Min rumskompis ska se italiensk fotboll för första gången. Jag känner mig inte lika extatisk. Hela veckan har jag sagt till varenda milanist jag träffar att Lazio kommer vinna. Nu börjar jag tvivla. Milan är bra, för bra. Vi har inte en chans. Fast vi slog ju Chievo, och det börjar bli dags att vinna på San Siro, och Milan måste ha sin första förlust snart, kanske.
San Siro 20:00. Ser stadion torna upp sig framför oss. Vill inte, vill inte. Drabbas av olycksbådande känsla av att det inte osar Laziovinstvänligt i luften. Min skotska kompis har bestämt sig for att hon ska heja på Milan. Hon tar stolt på sig sin nyinköpta halsduk. Vi går förbi stånd efter stånd med Milanprylar; kuddar, halsdukar, flaggor, näsdukar, killprylar, tjejprylar, you-name-it. Sen en massa trappsteg for att komma upp till secondo anello, sist hade jag tur och fick plats på primo, närmast plan - inga trappor. Är dock tacksam att jag inte köpte biljetter till terzo - längst upp.
Det visar sig att vi sitter snett ovanför Lazioklacken. "Mina vänner!" tänker jag och tittar ner, men möts bara av "fuck you"-tecken. Funderar på om det går att ta sig ner till dem på nåt sätt, men inser att det nog inte är någon bra idé. Precis då börjar musik ljuda ur högtalarna: "Miiilan, Miiilan, " och det visas bilder av Milan som gör mål, Milan som vinner Champions League, bara massa Milan. Suck! Lazioklacken kör ett ljudligt "Milan, Milan vaffanculo", men bu-ropen från min sektion dränker snart de ljusblå rösterna. I stället kör Milanklacken igång med "Nappoletani, siete Nappolletanni, Nap-pole-taaaaani.". (En juventinare förklarar senare för mig att napoletanerna är kända för att vara skurkaktiga. Det skulle alltså vara en förolämpning att kalla romare för napoletaner).
San Siro 20:30. Matchen är igång. Ångest. Men Lazio börjar ändå ganska bra. Kul! Hoppet återföds i mig. Det kanske går ändå.. eller inte. Pendlar mellan uppgivenhet och hopp, ända tills. Mååål! Eller? Linjedomarhelvete! Typiskt, det var den chansen vi hade. Nu är det kört. Min franska kompis rycker mig i armen. - Mål, mål,mål! Varför e du inte glad?
38:e minuten. Milanmål! Jag känner hur alla omkring mig reser sig upp och jublar. Jag är ensammast i världen, ensam, den enda lazialen som lider i hela världen. Öppnar ögonen, och märker att min franska vän och min svenska vän sitter ner. Lycka! Jag har konverterat två till Lazio.
Första halvlek slut. Går mot toaletterna. Två killar står i kö till damernas. Fransyskan frågar om de vet att det är damtoaletten de köar till. Killarna ler lite osäkert och går iväg. Toan består av ett hål i marken. Undrar varför det inte finns sådana toaletter i Sverige, då skulle kanske toaköerna bli kortare?
Andra halvlek. Börjar med att jag blir ovän med en i sällskapet, för övrigt en för-matchen-milanist. - Beklagar målet, säger han. Varpå jag svarar: -Vilket av dem? Varpå han skrattar och menar att Laziomålet var helt korrekt bortdömt. Blir så upprörd att jag inte pratar mer med honom på hela kvällen.
Tjugo minuter innan slutet. Lazio måste ju kunna vinna på San Siro. Hur jäkla svårt ska det va? Jo, men det måste ju gå! Om fotboll är som livet, och de starka vinner hela tiden, hur ska man då kunna ha nåt hopp om framtiden?
En kvart innan slutet. Milanister börjar lämna stadion. Blir enormt förolämpad. Ska aldrig mer se Milan-Lazio. Inte på San Siro. Inzaghino måste ju kunna göra mål, varför gör inte Lazio mål? Lazio kan inte göra mål. Så är det helt enkelt.
Två minuter innan slutet. Men mirakel kan ju inträffa, Lazio skulle ju teoretiskt sett kunna göra två mål på två minuter...
10 sekunder innan slutet. Inser att Milan faktiskt har ett ganska skapligt försvar och inte har några som helst intentioner att bryta ihop.
Slutsignal. Nej, det är inte sant. F*n! Suck! Sorg! Reser mig upp och kikar ner på Lazioklacken. En milanist står och skriker åt dem. -Bastardi! Ett hav av milanister, milanister överallt. Glada milanister. Känner mig enormt misslyckad.
- Får jag ta kort på dig, stå kvar där! kvittrar min franska vän.
Grrr! Snyft! Lämnar stadion.
Cirka 23:00. Utanför San Siro. Mina vänner hittar mig. Min skotska vän frågar hur jag mår. Vi går på spårvagnen och åker tillbaka till stan. Jag kommer må bättre imorgon, eller i alla fall om en vecka. Eller kanske till och med på söndag. Om vi slår Bologna. Då mår jag bra. Vi slår Bologna!
