Krönika: Världens bästa derby
På söndag kväll är det dags för il derby della Madonnina. Giuseppe Meazza kommer att vara fullsatt trots kylan, och fotbollsfantaster världen över kommer att följa vad som sker på planen.
Il derby, äntligen är det dags igen. Veckan innan derbyt är alltid annorlunda jämfört med andra veckor – det finns en spänning i luften som är underbar att uppleva på plats i Milano. Men även i Sverige, och i andra delar av världen, känns det annorlunda. Det ligger mycket prestige och stolthet i potten. I helgen är derbyt dessutom en ren seriefinal, vilket är något vi inte har fått uppleva sedan år 1993 då Milan och Inter slogs om lo scudetto.
Eftersom att det återstår nästan halva säsongen är det fel att säga att söndagens match kommer att vara helt avgörande. Milan har dessutom en match mindre spelad, vilket gör att det är svårt att säga hur pass stora chanser klubben verkligen har att utmana om titeln. Men som många redan sagt – ett derby är ett derby, vad som helst kan hända. Spelare kan göra mål med handen och publiken kan slänga in bengaler – det är en ologisk match.
Under alla mina år har jag alltid sagt att Milanoderbyt är världens bästa derby. Mina argument för det har varit att det är de bästa klubbarna från en och samma stad, den coolaste arenan, mest publik och bäst tifon. För mig kan inget annat derby i världen utmana den kombinationen.
Jag minns CL-semifinalerna från år 2003. Det var en enorm spänning i luften. Själv såg jag hemmamatchen på plats och även om det slutade 0-0 var det en otrolig upplevelse. Spelet var inte det mest underhållande, men det var en semifinal i CL och dessutom ett derby. Under flera intervjuer har spelare från båda klubbarna erkänt att benen skakade inför matchen och att pressen var enorm.
Många trodde att år 2003 – med Milan, Juve och Inter i semifinal i CL – skulle innebära Serie A’s comeback i världseliten. Men tyvärr var så inte fallet. Visserligen möttes Milan och Inter i ännu ett CL-derby år 2005 – där det dessutom bjöds på betydligt mer underhållande fotboll när Milan vann dubbelmötet med 5-0 sammanlagt – men sedan dess har Serie A varit i en djup formsvacka.
Endast Milan har tagit sig långt i CL sedan år 2003 – kvartsfinal år 2004, final år 2005, semifinal år 2006 och seger år 2007. I övrigt har ligans kvalitet sjunkit så lågt att ett par kvartsfinaler var – Juve (2005, 2006), Inter (2005, 2006) och Romas (2007, 2008) – är det bästa ligan mäktat med. Tyvärr. Det är långt ifrån tiderna då Milan och Juve nådde CL-finalen tre år i rad. Calciopoli tog oerhört hårt på Serie A och det syns inte minst i de italienska lagens prestationer i CL sedan dess.
Fotbollen, liksom livet, går i cykler. Serie A har gått igenom mycket under de senaste sju åren. Vi har fått uppleva många skandaler både på och utanför planen, sjunkande publiksiffror, sinnessjuka resultaträkningsförluster och stjärnspelare som lämnat ligan. I Sverige har vi tydligt märkt hur Serie A’s värde har sjunkit då TV-kanalerna valt att satsa på andra ligor istället. It’s business och just nu är det bara så det är. Italiens misslyckande med att hänga med i fotbollens utveckling har lett till dagens svåra situation. Frågan är om the botten is nådd?
Arena-frågan är väldigt viktig, men grundproblemet är att klubbarna inte är alls lika business minded som de övriga toppklubbarna i Europa. Det krävs förändringar och det kommer att ta tid. Förhoppningsvis kommer Italien att få EM 2016 i maj, vilket skulle innebära att arenorna i landet kommer att rustas upp. Men det krävs mer än så. Det krävs att klubbarna satsar på att äga sina egna arenor och att de satsar på att utveckla inkomstkällor som genererar egna intäkter. Att gå back miljarder per säsong kommer inte att hålla inte i framtiden då Uefa inför sina nya regler.
Trots de mörka tiderna vi upplevt under några år är jag inte alltför orolig. Det finns en grundkompetens i fotboll som de andra länderna inte har. Italien vann VM år 2006 och vem vet, kanske går man långt i sommar igen. Dessutom märks fotbollskompetensen i landet inte minst i den Brain drain vi nu ser, där italienska tränare tar över t ex England.
I Serie A finns det bara ett fåtal utländska tränare och det beror på att landet producerar så pass bra inhemska tränare. Just nu flyttar många utomlands för att träna de rika klubbarna på kontinenten, men jag är övertygad om att den här kompetensen i landet kommer att finnas kvar när de italienska klubbarna blir mer kommersiella och därmed mer ekonomiskt slagkraftiga i Europa igen. Tro mig, Serie A kommer att komma tillbaka.
Trots de senaste årens formsvacka vill jag hävda att il derby della Madonnina fortfarande är världens bästa derby. Och det beror inte på att jag är Milanista och att jag sett sex derbyn på plats. Gazzettan har i dag sammanställt en egen ranking av derbyn och det är svårt att argumentera emot den rankingen.
Kriterierna är följande: den aktuella ligaplaceringen; situationen i de nationella cuperna och de internationella cuperna; placering i den internationella intäktsligan för fotbollsklubbar; publiksnittet i det senaste derbyt; samt det totala antalet internationella titlar.
Inter-Milan är en seriefinal; båda lagen är i kvartsfinal i Coppa Italia och i åttondelsfinal i CL; Milan ligger åtta (€209 miljoner) och Inter tia (€173 miljoner) i intäktsligan; förra derbyt var fullsatt med 78 467 på plats; och totalt har klubbarna 25 internationella titlar (Milan 18, Inter 7).
Enligt de här kriterierna är Milan-Inter världens bästa derby.
De närmaste konkurrenterna är Chelsea-Arsenal där båda lagen är i toppen av PL; vidare i CL; högre intäkter i intäktsligan; men sämre publiksnitt i det senaste derbyt (60 067) och endast fem internationella titlar totalt.
Liverpool-Everton är ett hett derby med tolv internationella titlar (Liverpool 11), men sportsligt har båda lagen dåliga säsonger och ekonomiskt är man inte heller slagkraftiga. Real Madrid-Atletico är också ett hett derby med totalt 17 internationella titlar, men båda lagen är utslagna i diverse cuper och Atletico är inte med i toppen i vare sig La Liga eller intäktsligan. Derbyn som Benfica-Sporting, Panathinaikos-Olimpiacos, Roma-Lazio, Celtic-Rangers, Boca juniors-River Plate och Fenerbahce-Galatasaray är alla otroligt heta möten, men även de är långt efter när det gäller de ovan nämnda kriterierna.
Förutom Gazzettans kriterier vill jag även lyfta fram tifo-aspekten som är unik i Milano. Inget annat derby i världen erbjuder samma klass, originalitet och humor som går att bevittna under ett Milanoderby på San Siro. Här snackar vi inte om tifon som är arrangerade av klubbarna själva som i Barca eller Real, utan det här är fansens egna tifon som vi får njuta av. Det är den äkta tifo-kulturen.
På söndag kl 20:45 kommer vi att få bevittna ännu ett Milanoderby – låt oss njuta!
Källa: La Gazzetta dello Sport
