Krönika: Ännu ett derby!
Det är återigen dags att möta stadsrivalen FC Internazionale. I det senaste derbyt blev det en förnedrande förlust med 0-4. Hur ska det gå den här gången?
Den där dagen i september 2009 var inte en av de bästa dagarna i våra liv som Milanisti. Det var derby, spänningen var på topp, men det hela slutade med en smärtsam utklassning. Livet som Milanista kunde ha varit bättre.
Försäsongen sommaren 2009 var katastrofal, men någon vecka innan premiären slog Milan Juventus i Trofeo Berlusconi och i den första omgången av Serie A 2009/10 slog Leonardos mannar Siena på bortaplan. Pato gjorde två mål och Dinho briljerade med sin spelförståelse. Glimtar av det som vi alla hoppades på skulle vara ”det som komma skall” gav folk förhoppningar. Men jag minns att jag inför derbyt i den andra omgången menade att det viktigt att lugna ned sig. Det var fortfarande Siena vi vann mot i premiären.
Leonardo själv sa inför derbyt att jämfört med matchen mot Siena ”behövs det något mer”. Han hade helt rätt.
Derbyt drog igång och Milan var minst lika bra, t o m bättre under den första halvtimmen. De rödsvarta spelade aggressivt i press och man dominerade bollinnehavet. Pato och Flamini skapade två bra chanser. Det kändes bra. Sedan kom Mottas mål. BOOM. Moralboost för Inter. Det kändes ändå inte alltför negativt. Milan hade ju spelat bra. Men sedan kom Pirlos idiotiska frispark, blixtsnabb kontring Eto’o. En skadad Gattuso fäller kamerunaren. 0-2. Gattuso ger upp, men blir ändå kvar på planen. Sedan utvisad. Game over. Inter gör 0-3 när Milan har två mittfältare och tre anfallare på planen. Sedan dominerar de resten av matchen. Till slut blir det 0-4.
Milanfansens ilska efter matchen riktades helt riktigt mot Gattuso. Sällan har en enskild spelare svikit sitt lag så mycket som han gjorde i det senaste derbyt. Rinos agerande visade varför det är helt rätt att Ambrosini är il capitano i dag och inte han.
Efter matchen skrev jag att Milan förlorade mot ett lag som har vunnit ligan tre år i rad och som, trots förlusten av Zlatan, byggt vidare på ett redan stabilt lagbygge med mer än fem högkvalitativa nyförvärv som ersättare. Moratti hade satsat sina pengar på ett bra sätt och efter derbyt sa Mourinho: "Jag har fått exakt alla spelare jag ville ha".
Leonardo hade helt andra förutsättningar. Han fick ingen av de spelare han ville ha.
Det sägs att fotbollen är ologisk, men enligt mig var det helt logiskt att Inter vann det första derbyt. De mötte ett Milan som precis höll på att byggas upp igen efter sommarens förluster av Kaká, Maldini och Ancelotti. Leonardo var helt ny i tränarrollen och försäsongen var katastrofal. Många av nyckelspelarna – Nesta, Borriello, Dinho och Thiago Silva – var precis tillbaka från skador eller perioder på bänken/läktaren. Dessutom var spelarna fast i det gamla spelsystemet, självförtroendet var på botten och ledningen sparade sina Kaká-pengar. Det behövdes tid. Inter däremot hade satsat alla sina Zlatan-pengar.
Rent spelmässigt var försvarsspelet den största skillnaden i det förra derbyt. Inters organisation i försvarsspelet var betydligt bättre än Milans. Backarna var vana vid Mourinhos taktik och medspelarnas rörelser. Milan tilläts aldrig ha bollen framför deras backlinje, medan de blåsvarta tilläts rulla runt ganska fritt framför Nesta och Silva. Offensivt kunde Milan aldrig hota på kanterna – och därmed sträcka ut Inters backlinje – och skapa ytor i mitten för Dinho. Ytterbackara följde inte med upp och anfallarna fick inget understöd av mittfältarna heller. Leonardos lag hade haft stora problem med målskyttet i matcherna innan derbyt och det var en trend som sedan höll i sig ända tills den där matchen mot Roma i oktober.
Jag minns att jag efter derbyt skrev att det viktiga var att inte låta förlusten påverka resten av säsongen. Det var bara att glömma och gå vidare. Det var den andra omgången. Säsongen är lång. Serien går vidare. Det var tre förlorade poäng, det fanns 108 poäng kvar att spela för. En halv säsong senare ser saker och ting annorlunda ut. Vem hade kunnat tro att Milan med en seger i kväll och en seger mot Fiorentina, skulle kunna ligga på samma poäng som Inter? Inte många.
Derbyt skulle ha kunnat vara den ultimata förnedringen och dödsstöten för Leonardos lag. Men förlusten var nyttig, det var en smäll som stärkte gruppen. Även Frodo gick igenom hårda tider innan han hittade den där ringen. Efter några månader av experimenterande vände saker och ting. Leo hade blivit varm i kläderna och hittat sitt framgångsrecept. I sitt laboratorium hade han lärt sig hur man skapar ett vinnande lag av ett gäng ”föredettingar”. Utan resurser, och med samma gamla avdankade spelare, har brassen lyckats utnyttja sina spelares kvaliteter till max och skapat ett av Europas mest underhållande lag, som dessutom håller tätt bakåt också. #timeschange
Många Milanisti har blivit ödmjukare och mer tacksamma. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har. Vi blev av med våra ikoner Maldini, Kaká och Ancelotti och folk trodde vi skulle ruttna bort. Men ersättarna Silva, Dinho och Leonardo har gjort att ingen Milanista har behövt titta tillbaka. Redan nu står det i princip klart att Milan 2009/10 är bättre än Milan 2008/09.
Leonardo har redan gett oss otroliga stunder av glädje – jag tänker på segrarna mot Real Madrid borta, Juve borta, Roma hemma, Sampdoria hemma och även Siena hemma. Dagens Milan spelar så som klubbens filosofi säger att laget ska spela – offensivt, snabbt och med mycket bollinnehav. Det är helt enkelt underhållande, elegant och vinnande. De rödsvarta går in på planen för att vinna och dominera, genom att spela sin egen typ av fotboll – oavsett vart matchen spelas. Mer än så hade vi absolut inte kunnat begära i somras.
Nu väntar en seriefinal. I rossoneri har chansen att på allvar vara med och utmana om lo scudetto i vår. Det är upptill spelarna själva att visa vad de går för nu när de är nära toppen. Senast vi var nära blev det förlust mot Palermo hemma i december, så den här gången gäller det att prestera bättre. Personligen är jag inte speciellt orolig. Leonardo kör sitt race och jag tror på honom. Inter är givetvis ett väldigt starkt lag – en maskin som aldrig ger upp och som tar sina segrar oavsett hur de spelar. Men Milan kommer att spela sitt spel. Laget kommer att gå in på planen i kväll för att dominera spelet och försöka vinna matchen.
En förlust skulle inte vara avgörande. Leonardo kommer bara att bli varmare och varmare i kläderna, och spelarna kommer bara att bli mer och mer vana vid Leos filosofi ju mer tiden går. Snart får laget dessutom tillbaka spelare som Pato, Seedorf, Zambrotta, Adiyiah, Oddo och Bonera igen.
Milan var ett oerhört ömtåligt lagbygge i det senaste derbyt och Inter utnyttjade det till max. Men det betyder inte att man ska glömma att de rödsvarta förde spelet fram till Inters 0-1-mål, eller att Mourinhos lag gjorde 0-2 på straff och de två sista målen med en man mer på planen. Segern var givetvis helt välförtjänt, men jag kan garantera att det inte hade blivit 0-4 om Milan hade haft elva spelare på planen under 90 minuter.
Nu är Milan i form, laget har börjat formas på allvar. Våren kan bli riktigt spännande. Om nyckelspelarna Nesta, Thiago Silva, Pirlo, Borriello och Ronaldinho håller sig friska under de närmaste månaderna kommer det här laget att bli ännu bättre. Redan nu bör vi dock tacka Leonardo för det han har åstadkommit.
Tro mig, det återstår många tentor för att få en examen. Efter Real borta och hemma, Roma hemma och Juve borta, blir det här derbyt ännu en tenta att klara av. Det är en viktig tenta, men i slutändan ligger det bara tre poäng i potten. Det kommer fler tentor.
Det ska bli otroligt kul att se hur det går i kväll. Jag är optimistisk.
FORZA MILAN!!!!
