Krönika: I slutändan är det ingen slump
Det är dags att samla tankarna efter ännu en tung derbyförlust
0-2. Trots en timmes spel med en man mer på planen. Det går inte att bortförklara. Jag tänker inte bortförklara det heller. Milan förlorade mot ett starkare lag. Så enkelt är det.
Fotboll är en sport där vad som helst kan hända, en del mindre lag kan ibland skrälla mot de större lagen. Men i slutändan vinner det starkaste laget. Det är naturens lag.
Inter är ett oerhört kompakt lag, som bygger sitt spel på taktisk perfektion och styrka – vilket är exakt det segerrecept Juventus brukade använda sig av när de vann sina ligatitlar med Capello. Det är så effektivt det kan bli. Inter behöver inte spela bra för att vinna, i slutändan vinner de ändå. Därför att likt en maskin maler de på. De är inte beroende av enskilda spelare – är någon skadad slänger de in någon annan som gör jobbet lika bra.
Är Eto’o i Afrika, slänger de in Pandev. Är Pandev trött slänger de in Balotelli. Är Balotelli odisciplinerad slänger de in Quaresma. Är Quaresma skadad slänger de in Mancini. Är Mancini skadad slänger de in Arnautovic. Är Stankovic skadad slänger de in Muntari. Är Muntari trött slänger de in Motta. Är Lucio skadad slänger de in Cordoba. Är Cordoba skadad slänger de in Materazzi. Är Chivu skadad slänger de in Santon etc.
Ni ser vad det här leder till – Inter har en av de bredaste trupperna i Europa. Det är en maskin med femton likvärdiga reservdelar. Den fungerar utmärkt i Serie A. Att den sen kostar 1,5 miljard kronor varje år att hålla igång är en annan sak. Inter är fortfarande det starkaste och mest jämna laget i Serie A. Om folk inte redan visste det så såg man det i kväll.
Mourinho visade också i kväll varför han får €12 miljoner per år i lön. Han gjorde allt rätt. Inters backlinje gav inte Milanspelarna en meter. Borriello gjorde en bra match, men han var alldeles för ensam. Inters snabba omställningar var dessutom helt rätt taktik mot ett Milan som satsar på mycket bollinnehav på offensiv planhalva.
Det som gör mig besviken med Milan är att laget hade alldeles för mycket respekt. Återigen. Det märktes direkt i matchinledningen. Mot Real Madrid borta gick Milan in och gjorde sin grej. Man vågade spela offensivt. Precis så som vi alla vill att Milan ska våga.
Jag förstår att det är svårt att våga mot Inter då de är så oerhört kompakta, taktiskt skickliga i defensiven och samtidigt livsfarliga i kontringarna. Motståndarna vet att ett misstag kan straffa sig direkt. Trots det måste man våga för att vinna mot Inter. Jag tänker på Barca som kom till San Siro och gjorde sin grej, de vågade. De fick inte hål på Inter men de vågade spela offensivt. I Europa har motståndarna ingen överdriven respekt för Inter, därför lyckas laget bara ta sig till åttondelsfinal varje år. När de möter lag som vågar räcker inte deras egna spel riktigt till mot de bättre lagen. Men när motståndarna blir fega, då straffar Inter dem direkt. De maler ned dem.
Inför det här derbyt trodde jag att Milan skulle våga spela offensivt. Jag trodde att vi skulle våga fylla på med folk. För det var vårt enda hopp. Vi var tvungna att spela offensivt för att kunna vinna. Men det märktes direkt att Antonini inte riktigt vågade komma upp när Ronaldinho ville ha honom som understöd. Det märktes direkt att Ambrosini inte vågade springa upp i offensiven som mot Juve och Genoa. Det märktes direkt att Beckham hamnade för långt ner och att han inte hotade Santon. Milanspelarna hade alldeles för mycket respekt och tempot var för lågt. Då går det inte. Hela vårt spel bygger på att vi vågar spela offensivt och att vi fyller på med folk.
När Milan inte fick hål på Inter under första tio minuterna av andra halvlek, trots att man hade bollen hela tiden och skapade två bra målchanser, var det väntat att det skulle komma en down period. Under den här perioden kom dödstöten – 2-0.
Det finns många incidenter man kan diskutera.
Utvisningen var hård, men som domare vet jag hur irriterad man kan bli på den respektlöshet som Sneijder visade upp. Tro mig jag gillar Sneijder. Det är en bra kille. Det är inte det. Du kan kanske klara dig från ett gult om du applåderar i två sekunder samtidigt som du springer bort. Men du kan inte applådera i fem-tio sekunder samtidigt som du går fram till domaren och säger ”bravo”. Speciellt inte precis efter att domaren tagit ett mycket vågat – och ett helt riktigt – beslut om att ge din lagkamrat ett gult kort för filmning. Gör du det, trots allt – här, varseeegod, dysh, rött, vaskadugöra? Vem är det som bestämmer? Gå och sätt dig i omklädningsrummet och lär dig att bete dig, mon fils.
Man kan diskutera varför Milan inte fick en till straff när Maicon tog bollen med handen. Man kan diskutera varför Maicon inte blev utvisad för hans solklara filmning som ledde till frisparken till 2-0, som alltså dels aldrig skulle ha blivit tilldelad och som dels slogs på fel ställe. Det är väldigt intressant att Maicon låg där och hade ont i fem minuter när han egentligen inte ens blev träffad. Och det är också intressant att Mourinho DIREKT var uppe och menade att Favalli skulle få sitt andra gula kort. Det är inte svårt att fatta att det var något de snackat om i omklädningsrummet – ”få ut Favalli eller Beckham”. En sådan taktisk filmning borde egentligen ge två gula kort.
Men man kan också diskutera varför Abate inte släppte den där långbollen till inkast, och istället nickade den till Milito som enkelt gjorde 1-0. Man kan diskutera varför Ronaldinho missade sin straff, eller varför Dida släppte in den där frisparken så där enkelt. Man kan diskutera varför Jankulovski i slutet av matchen gav ett friläge till Maicon. Men framförallt, man kan också diskutera varför Milan inte kunde utnyttja sitt numerära överläge på ett bättre sätt.
Jag nämnde tidigare Inters breda trupp. Milans trupp är tyvärr inte lika bred. Inte i närheten egentligen. Leonardo har gjort ett strålande jobb – vi var i storform inför den här matchen, trots att Pato, Seedorf och Zambrotta inte varit med alls under 2010. Nu tappade vi dessutom Nesta. Men optimismen var stor då laget trots allt hade fungerat bra mot Juve, Genoa och Siena.
Men om någon för ca ett år sedan, i ärlighetens namn, hade frågat vilken milanista som helst, om vad denne tycker om att ställa upp i ett derby med en backlinje bestående av Abate, Silva, Favalli och Antonini, då hade 10/10 sagt att det var ett skämt.
Det här visar hur bra Leonardo har jobbat med den här truppen. Vi var optimistiska trots den här backlinjen. Trots att Nesta, Pato, Seedorf och Nesta inte var med. Vi hade förhoppningar. Men skillnaden är uppenbar. Leonardo har gjort det han kunnat med dagens trupp och jag applåderar honom. Även om jag blir besviken på den något fega inställningen i dag så inser jag att Milan inte har samma förutsättningar som Inter.
Medan vi har försvarare som gav Inter två frilägen och en målvakt som lät en ganska medioker frispark segla in långt ifrån stolpen, hade de en målvakt som gjorde superräddningar och räddade en straff. Där har du en annan viktig skillnad mellan lagen.
Jag älskar att se våra egna produkter – Abate och Antonini – starta. Men de var inga världsbackar i somras och de är fortfarande inga världsbackar nu i februari. Abate är fortfarande ung, han har potential, men misstaget i kväll var inte hans första – och säkert inte hans sista. Dessutom ska man inte glömma att Favalli inte ens var en världsback i sin bästa ålder för drygt 20 år sedan. Han gjorde bara ett misstag i kväll (när han misslyckades med att ställa Pandev offside vid anfallarens stolpträff), men jag kan garantera att de övriga i backlinjen hade vågat vara betydligt mer offensiva om de vetat att Nesta hade täckt upp bakom dem.
Inter går back 1,5 miljard per säsong, och när deras bäste spelare ville lämna klubben i somras spenderade ledningen alla pengarna på ersättare. Milan gick back 700 miljoner och sålde därför sin bäste spelare. Drygt 150 miljoner spenderades på ersättare. Skillnaden är enorm.
Sammanfattningsvis: Skillnaden mellan lagen är att Inters spelsätt är perfekt för Serie A. Om Milan spelar fegt mot Inter är det kört – då kör de över oss. Men om vi vågar – som vi gjorde mot Real, Roma och Juve, då har vi en bra chans att slå även Inter. Förutom det är skillnaden mellan lagen att Inter har en betydligt bredare trupp. Som i sig bygger på deras överlägsna ekonomiska förutsättningar. Vi ligger efter. Så enkelt är det. Med tanke på de här förutsättningarna är sannolikheten att Inter slår oss betydligt högre än att vi slår dem.
***
I går var det ”Forza Milan!” och det är samma sak i kväll och i morgon. Kvällens förlust var en stor besvikelse. Men det kommer nya tentor. Leonardo är en ung och smart student. Han mötte i kväll en PhD i form av Mourinho. Portugisen är smart, han har läst alla böcker och han får alla stipendier han behöver. Han är otroligt duktig på det han gör. Milan behöver tid. Och Leo behöver fler böcker och framförallt fler stipendier för att kunna konkurrera med Mourinho.
Mourinho, som redan hade en supertrupp, fick i somras exakt de fem spelare han ville ha. Leonardo fick ingen. Ge brassen exakt de fem nyförvärv han vill ha i sommar och vi ska se hur det går nästa gång.
Jag gratulerar Inter för en bra match. De är regerande mästare och vi visste att deras nivå är så här hög. Det var upptill oss att testa om vi kunde vinna. I kväll misslyckades vi. Vi vågade inte spela vårt spel. Men vi kommer igen. Det kommer fler stormatcher. Nu gäller det att inte tappa hopp och ta en match i taget.
FORZA MILAN!!!!
