Lite tankar kring mötet med Juve
Den oupphörliga maktkampen mellan Europas två allra främsta lag fortsätter på lördag afton.
Inter-Juve har traditionellt kallats Derby D´Italia, och gör så än idag. Detta är naturligtvis felaktigt. Det italienska derbyt står mellan de två största maktfaktorerna i landet, och de är inga andra än zebrorna från Turin och djävulen från Milano.
Sist det begav sig i tävlingssammanhang var i Supercupen då Juve hade turen att vinna på straffar. Matchen kom att präglas av ett sensationellt händelseförlopp där Milan genom Pirlo tagit ledningen under allra sista övertidsminuten (Silvergoal applicerades denna match) men där Trezeguet replikerade i nästa anfall genom att göra 1-1. Snacka om att utjämna i grevens timme!
Nu präglas vår vardag av ett jobbigt höstmörker, ett mörker som sannerligen inte bidrar till att förgylla ens tillvaro.
Något som vi rödsvarta fanatiker däremot kan glädja oss åt är att vårt älskade lag ångar på likt en fullständigt formidabel ångmaskin. Det känns ibland som att vi håller på att bli ett Juve. När jag drar denna parallell menar jag inte sättet att spela på utan snarare att det börjar kännas som att Milan är ett lag som är att räkna med. "Smålagsproblematiken" som häcklat oss rossoneri i så många år verkar vara övervunnen...nästan.
När man var som säkrast och hade som mest självförtroende kom då naturligtvis plumpen i protokollet. Brügge slog till som en blixt från klar himmel och chockade allt och alla med rödsvarta sympatier. Då grinade man illa åt ironin, men uppvisningen på Marassi i söndags gjorde att debaclet mot belgarna blev ett minne blott. Milanskutan pekar återigen i rätt riktning och 3-0 segern i helgen får ses som en ordentlig moral höjare.
Milans ligafacit på den gräsliga (!) San Siro mattan är såhär långt 100%-igt. Som vi på redaktionen tidigare meddelat skall det läggas en ny matta, direktimporterad från Frankrike till helgens match. Förhoppningsvis blir den inte sandlådelik som de övriga. Lag som Milan och Juve förtjänar bättre.
Nu ska Juve återigem gästa Milano och våra hjältar får på allvar bekänna ordentligt med färg. Förra året var jag på plats på San Siro och bevittnade denna monumentala tillställning. Den gången spelade Milan enligt en rakare 4-4-2 modell där Rui fick infinna sig i att husera på högerkanten, en uppgift han för övrigt skötte med bravur.
Till helgen är frågan om Rui överhuvudtaget får börja. Ancelotti kommer med största sannolikhet att spela enligt 4-3-1-2 modellen och förtroendet som trequartista kommer antingen Rui eller ynglingen från Sao Paolo få. Jag tippar på det sistnämnda alternativet.
Portugisen får en startroll mot Brügge på tisdag istället.
I våras dominerade Milan detta möte nästan från början till slut och nyckeln till segern låg i att Milan totalt ägde mitten. Detta trots att signor Lippi ställt upp med ett fem manna mittfält. Främsta anledningen till detta var att både Del Piero och Trezeguet inte kunde deltaga eller hade 90 minuter i sig.
På lördag är De Piero indisponibel men som vi har sett dom senaste två åren har Del Pieros frånvaro spelat föga roll. Juve drog ifrån i ligan förra året just under den period Alex var borta och man har i år vunnit alla matcher sen han ådrog sig sin skada. Därmed inte sagt att Del Piero inte är viktig i Lippis lagbygge, o nej. I ärlighetens namn skall det påpekas att Juve inte stött på patrull i form av riktigt högklassiga lag hitintills denna säsong. Kanske blir Alex´ frånvaro märkbar först på lördag afton?
Di Vaio och Miccoli är dock mer än kapabla stand ins och kommer att vilja fortsätta sin målform på San Siro.
Trezeguet har inte gjort sig känd som en Milandödare precis men är alltid ett hot med sitt huvudspel och fantastiska avslutningsförmåga.
Miccoli, Di Vaio och Trez i all ära, mannen vi måste sätta stopp för på lördag är, just det, Pavel Nedved. Den tjeckiska maskinen är åter i toppform efter en något trevande inledning på säsongen. Förra säsongen lyckades Milan på San Siro mycket väl med att kapsla in den outtröttlige mannen med årtiondets fulaste frisyr. Lyckas man med detta igen är halva bataljen vunnen anser jag.
Appiah, Davids, Camo, Tudor och Tacch är duktiga spelare förvisso, men dom är inga stora hot offensivt (frånsett Camo när han har sin dag, vilket inte händer allt för frekvent).
Nu vet jag inte hur Lippi tänker formera sitt mittfält men en inte allt för vågad gissning torde vara att tre "djur" får förse Nedved och Di Vaio/Miccoli och Trez med understöd. Dessa tror jag blir Appiah, Tacch och Davids.
Det kommer med andra ord bli ett fysiskt mittfält mot de mer eleganta och skickliga kontrahenterna från modemetropolen.
Mycket är avhängigt på om Milan tillåts föra spelet. Om så blir fallet, och Nedved på något sätt kan neutraliseras kommer lördagens stormatch att sluta med Milantriumf. Viktigt i sammanhanget är att nämna Zambrottas inspirerade form. Den forne yttermittfältaren går från klarhet till klarhet på sin nya vänsterbacksposition. Italienaren får inte tillåtas göra sina vid det här laget patenterade raider längs med kanten.
Personligen tror jag att Gattuso kommer få i uppgift att hålla ett tigeröga på Neddie. Om det är någon som kan mäta sig fysiskt med tjecken är det just vår egen "Warheart".
Å andra sidan, om Juves muskelmittfält i hög utsträckning lyckas störa och meja ner Pirlo & Co. kan denna match bli en tuff nöt att knäcka.
Optimisten inom mig säger dock att denna match slutar med en 2-1 seger. Sheva och Inza kommer att under 90 minuter terrorisera Juves något halvknackiga backlinje och detta kommer att ge resultat. Måltvillingarna noteras båda i målprotokollet.
Tröstmålet gör en inhoppande Tudor på nick.
