Krönika: Aftermath
Ett förlorat derby mot lilla Inter och kalabalik i pressen som spridit sig hela vägen till Svenskafans. Vi är ett lag som nyss förlorat en av säsongens viktigaste matcher. Vi är storebror Milan och vi står för vår insats. Vi kan trots en stundtals seg och fantasilös insats vara stolta. Inte bara för att vi är Milan, utan för att våra spelare har så pass mycket självrespekt och heder att de förtjänar att bära vår tröja. Jag har aldrig varit så stolt över att vara Milanista.
Taktiskt sett så var Mourinho överlägsen Leonardo. Igen. Det är det inget snack om. Inter klarade av att styra matchen mot ett uddlöst Milan, trots numerärt underläge större delen av matchen. Hatten av till Mourinho för det. Han är en oerhört skicklig taktiker som kan stänga ytor med sina ord, stänga matcher med sina tankar och han kommer att ge Inter ännu en scudetto. Lika bra att gratulera nu. Grattis.
Sen går käre Jose ut och påstår att media försöker förhindra Inter från att vinna scudetton. Kort därefter börjar klagoropen angående Sneijders utvisning och Lucios två gula kort. Men hallå?
Varför är det ingen interista som ifrågasätter Sneijders beteende? Varför tar vi inte upp att Lucio filmar? Sen när blev det OK?
Jose Mourinho är en provokatör, en person som verkar impulsiv men i själva verket är väldigt beräknande. Han vet vad han gör. Han vet vad han säger. Han vet när han ska bojkotta media, när han ska skrika, när han ska ta i hand men tyvärr inte när han ska hålla truten stängd.
Som Interista tycker jag gott att man kan vara stolt, för Inter är bäst i Serie A – ingen tvekan om den saken. Jag hade dock skämts om mitt lag betedde sig som Interspelarna gör nu. Filmar, klagar, gnäller, provocerar och gnäller lite till. Sneijder förtjänar nästan ett rött kort för att han inte förstår innebörden av sin handling. Mourinho förtjänar böter och avstängning för sina kalkylerade utbrott i media, sina osportsliga provokationer och sin blindhet när det kommer till rätt och fel.
Stand up – speak up? Mot rasismen gör jag det varje gång. Men att försvara ett stort fel genom att klanka ner på en godtycklig tolkning av situationen är löjligt. Det är som att bortse från att någon har mördat en annan person för att istället klaga på att tjugo år i fängelse är fem år för mycket.
Stand up – speak up? Varje gång någon filmar. Särskilt när en tränare så tydligt instruerat sina spelare att ramla taktiskt, förstärka när tillfälle ges endast för att eventuellt vinna en frispark eller fixa ett gult kort till en motståndarspelare.
Fotbollsstaden Milano har förändrats. Inter har förvandlats. De var en gång lillebror som inte kunde vinna någonting. Nu vinner de ligan överlägset. Men kom ihåg en sak: Inter är fortfarande lillebror. Jag har inga problem med att Inter vinner, det tror jag väldigt få har i själva verket. Vi kanske är besvikna på det faktum att vårt eget lag inte leder ligan, men tro mig, ingen bryr sig om att Inter leder ligan. Mourinho samt de som stöttar honom – sluta smickra er själva.
Milan har haft sina toppar och dalar. Vi har förlorat, nästan åkt ur serien, vunnit en massa, erövrat Europa, nästan blivit degraderade igen och nu är vi på väg upp igen. Sakta men säkert. Det är helt OK.
Milan är i alla fall fortfarande Milan. Det är ett lag som Paolo Maldini, gentlemännens gentleman, fortfarande står upp och tittar på. Stolt. Vi går in, spelar av en match och går därefter därifrån med fanan i topp oavsett resultat. Ni som försöker jämföra får gärna dra upp senaste gången en Milantränare gick ut i pressen med ett uttalande som varit i närheten av valfri Mourinho-kommentar.
I mina ögon kan Jose Mourinho i det närmaste beskrivas som en drama queen.
Kollega Nicole skriver helt riktigt att respekt är A och O. Det är B, C, D och alla andra bokstäver också.
Att kunna förlora med värdighet är en dygd. Det är svårt att smälta en förlust, än mindre en derbyförlust. Att gå ut från planen, vara besviken, ledsen och sedan ta lärdom av misstagen man begått och komma tillbaka starkare nästa gång är något man lär sig av sina ledare.
Att kunna vinna som en mästare är också en dygd. Att kunna vinna en VM-final och sedan gå och trösta sina motståndare är ett exempel. Att fira med sina lagkamrater och sedan visa lite respekt mot sina motståndare är ett annat mer vanligt sådant.
Inter har gång på gång visat att man är både dåliga förlorare och vinnare. Därför saknar Mourinho, den självutnämnda frälsaren, klass.
Jag lyfter på hatten och gratulerar till derbyseger nummer två denna säsongen. Den var välförtjänt.
Men det är dags att även Intersupportrarna vaknar upp och inser fakta. Det finns en anledning till de starka reaktionerna.
Förstå detta: Vi är inte bittra. Vi är inte avundsjuka. Vi är inte heller i behov av att skylla ifrån oss när vi inte leder ligan. Allt har en anledning. Alla handlingar har en konsekvens. Vi går in för att spela fotboll som den bör spelas. Vi försöker inte, till skillnad från ett fåtal, vinna till varje pris.
Vi är Milan och snart är vi på topp i tabellen igen.
Till dess vill jag åter poängtera:
Jag har aldrig varit så stolt över att vara Milanista.
Milan framgent.
Ni vet reglerna för kommentarsfältet. Kan man pussla ihop 1+7 så förstår man dem. Använd sunt förnuft.
