La Cronaca Diabolica - 3 november
La nostra debolezza...*
Jaha, det tog inte mer än ett par månader. Ja, nu har motståndarna upptäckt vår svaga punkt. Just som jag trodde att vi gick en trippel-säsong till mötes så verkar det onekligen som om vi står försvarslösa mot den nya attacken.
Det var nu i helgen som mönstret blev klart, ja det var klart att det inte var någon slump längre.
Jag talar om drömmålen. Det är de som är på väg att skjuta oss i sank denna säsong.
Det började mot Bologna i omgång 2 av Serie A. Seedorf gör en något halvhjärtad insats vid en rensning (ja, jag vet det måste varit en engångsföreteelse...hmm...) och bollen hamnar hos Carlo Nervo. För er som inte känner till denne herre så är det en ganska smal figur med en näsa som endast överträffas av Pinocchio. Han hade sin formtopp för ett par år sedan och var faktiskt med i landslaget ett tag också.
Men i år har varken han eller Bologna rosat marknaden, och det är klart att nånting måste vara fel i en klubb där Sam Dalla Bona ligger i toppen av den interna skytteligan. Hur som helst så var det denne Carlo Nervo som fick tag i bollen efter Seedorfs "rensning" och drog till på vinst och förlust. Det blev vinst, och en sådan där skön vristträff som känns ända in i ryggmärgen när foten möter bollen. Dida fick en hand på bollen men kunde inget göra för att förhindra dess väg mot nätmaskorna.
Vi hoppar några veckor fram i tiden. Vi har hunnit släppa in ett reguljärt mål mot Perugia när Ze Maria dribblade sig fram och hittade en relativt omarkerad Vryzas som satte 1-1 målet. När denna krönika är slut är detta mål undantaget som bekräftar regeln.
Vi är nu framme vid den 5 oktober. Tycker ni att det är en ovanligt positiv klang i det datumet? Inte så konstigt, det är säsongens första derbydatum. Och derby som alla vet på sistone förknippar vi med seger.
Vi dansade i 80 minuter innan vi gick in i vår sedvanliga "vi-tror-har-vunnit-så-nu-kan-vi-slappna-av"-koma. Sheva hade just gjort 3-0 och mannen som sköter anslagstavlan på San Siro var beredd att ta 4:an, 5:an och 6:an i bruk igen.
Då får denne märklige nigerian vid namn Obafemi Martins bollen. Märklig såtillvida att man nästan gillar honom fast han är Interista. Han torde vara bekant för de flesta Milan-fans vid det här laget. Det var han som lyckades skapa nerv i CL-semifinalen när han utnyttjade ett sällsynt misstag av vår backlinje och gjorde 1-1. Om inte annat så känner man igen honom på hans gymnastikuppvisning efter målen. Ingen risk att man blandar ihop honom med Vieri med alltså.
Det här händer bara sekunder efter Shevas 3-0 mål. Martins tar emot bollen snubblar sig igenom Maldini och Nesta. Jag kan sätta både en och två månadslöner på att han inte har hundraprocentig koll på själv hur han kommer igenom. Men likförbannat kommer han in i straffområdet och fyrar av en projektil som än idag får nätmaskorna i San Siros norra mål att skaka av obehag. Hade han träffat ett par centimeter högre upp på foten så hade en glad besökare på San Siro fått med sig en exklusiv matchboll hem.
Ett tips till alla Inter-fans är att damma av Antique's gamla hit "Opa Opa" och göra en hyllningssång av den till Martins, han kommer nog göra en eller ett par volter till i sin karriär.
Vi lämnar derbyt, än så länge har vi lyckats desarmera motståndarna trots deras kanoner.
Vi bläddrar oss fram till den 22 oktober i kalendern. Dags för lite europeisk toppfotboll. Eller ja, detta var ju en skrattmatch. Joxa lite med trasan, sätta ett par baljor för att sedan avsluta kvällen med Pasta Carbonara och godan ro utan några som helst bekymmer. Jag lovar, det stod så i manuskriptet innan Milan - Club Brügge. För visst var den matchen uppgjord liksom alla andra Milan och Juventus-matcher. Fråga Sensi, han kommer svära på att det är så.
Vem som än var regissör så måste han ha fått helt fel manuskript i händerna. Brügge skulle inte göra ett noll. Han den där peruanen (hand upp alla som visste vem det var innan matchen!) skulle ju inte göra mål. Framförallt så ska man inte kunna få en sådan träff med en yttersida. Men tydligen så blev det så i alla fall. Hur mycket jag än hatar att säga det så hade vi än en gång åkt på ett vackert mål...blä...
Sen skulle jag gärna vilja veta vem som var Danny Verlindens body-double i denna match för inte ska en snart pensionärsklar keeper kunna röra sig så där smidigt. Vi hade inget motvapen längre vi var tvungna att kapitulera inför denne Andres Mendoza Acevedo och hans lagkamrater.
Vi bör därför inte vara förvånade över utgången av matchen i lördags och varför det slutade som det slutade. Det var klart som korvspad (hand upp den som kom på det uttrycket!) att Marcello Lippi, idag utnämnd till världens för närvarande bäste manager av den ansedda sporttidningen Sportbladet XL, skulle använda sig av samma taktik som nu bevisligen fungerade mot Milan.
Jag är tämligen säker på att Marco Di Vaio fick till uppgift att sätta en volley någonstans i närheten av krysset, helst avlossat från lite längre avstånd, för det är enda sättet att få in en boll bakom Dida. Denne Di Vaio som förra säsongen inte var så mycket hetare än sin namne Simone har varit på senare tid, denne Di Vaio som struttat runt mellan Lazio, Salernitana och Parma och slutligen hamnat i Juventus när man upptäckte att Marcelo Salas inte längre var en världsspelare.
Varför skulle just han lyda order och få till denna träff? Jag kommer aldrig få svar på den frågan, det vet jag redan nu.
Nervo, Martins, Mendoza och Di Vaio. En brokig skara spelare som alla hittat Milans svaga punkt och insett att inte ens Dida kan stå emot kanonskott som sitter uppe i krysset eller i närheten i alla fall. Det är så man gör mål på oss...så nu vet hela världen det.
Det är alltså Vryzas som är undantaget som bekräftar regeln. Han ska bort bort bort, som Brasse skulle ha sagt...
Läs fortsättningen här
