Aftermath:Mitt Modiga Milan
Jag har sett United slå hål på den lilla bubbla som Milanfansen levde i, i alla fall efter vinsten mot Udinese i förra veckan. Visst kan man rubba United. Visst vi slå ut dem och slå ur underläge igen. Nu vet jag, och alla andra svaret. Vi hade kunnat. Tyvärr finns det dock fortfarande för många om och men. Alldeles för många.
Först av allt, och jag hoppas verkligen att jag får äta upp mina egna ord den tionde mars: Milan är utslagna ur Champions League.
Det är kört. Slut. Finito.
Det första OM:et är vänsterbacksfrågan.
Jag har sedan tidigare behandlat stackars Antonini. Det är verkligen synd om honom. Det ansvar som ligger på hans oerfarna axlar är bortom all fotbollsrättvisa.
Att han ändå presterat som han gjort, och till min stora förtjusning skurit ner på antalet dumma (läs: orutinerade) tjurrusningar upp i press ska han ha en eloge för.
Det är dock ingen slump att Milan förlorade matchen från hans vänsterkant när han var skadad och ersatts av någon som mycket väl kan vara hans pappa (nåja).
Utan honom tappade vi den lilla speed och aggressivitet som behövdes för att mota enkla inlägg. Såg någon t ex hur lätt Valencia kom runt Favalli?
Varför inte kasta in Flamini på den kanten? Leo? Någon? Allt måste ju vara bättre än att sitta på bänken och tugga Hubba Bubba.
OM nummer två:
Nummer nio/prima punta/target/bollhållare/kämpe/ytskapare Borriello saknades så tydligt idag. Huntelaar gjorde inte mycket väsen av sig. Han är helt enkelt inte den spelartypen. Han är en måltjuv med en hel del kompletterande kvalititer. Borriello är en targetspelare med en hel del kompletterande kvaliteter. Det är stor skillnad. Jag förstår inte meningen med att ha kvar honom efter första halvlek, just av den anledningen. Det enda jag kan komma på är att Leo hoppades och bad till gud att en slumpboll skulle dimpa ner framför näsan på honom tre meter från mål. Då är det garanterat mål. Att han sumpade sin enda chans gjorde inte saken bättre. Jag har inget emot KJH, och tro mig, han är en utmärkt fotbollsspelare. Men inte för Milan, allra minst i en match som kvällens.
Med facit i hand borde kanske Pippo haft den rollen – det händer ju ändå trots allt alltid något runt Inzaghi och oddsen är att det är straff- eller målrelaterat (offside borträknat).
Dinho var ju klart spelsugen och målet i inledningen öppnade upp ett leende som han så väl behöver för att vara Ronaldinho. Så länge Ronaldinho har glädjen och självförtroendet att försöka sig på trollkonster hela tiden kommer det hela att sluta väl.
Pato kom aldrig riktigt in i matchen som han ville, och kanske borde Milan använt sig mer utav honom i sina anfall. Han kommer ju så lätt förbi sina motståndare.
OM:et i ytterforwardsfallet handlar dock om en taktiskt enkel lösning.
Varför byter brassarna inte kant oftare?!?
Det rör till nåt så oerhört i motståndarförsvaret varje gång de tar sig friheten att sticka över på den andra kanten. Det är något Leonardo måste ta tag i. Att ha två spelare som Ronaldinho och Pato på kanterna är ett guldläge för kantbyten. Två spelare med väldigt olika spelmönster och kvalitéer måste utnyttjas bättre.
Jag tycker att mittfältet skötte sig ganska bra större delen av matchen. När Beckham spelar med Pirlo och den långa blonda kaptenen avlastas Pirlo på ett mycket bra sätt. Alla bollar behöver inte längre gå genom honom och på lång sikt är detta ett krav för Milan. Man kan inte och får inte vara så beroende av Pirlo.
Inställningen var det nog inget fel på ikväll. Effektiviteten hos Milan skall dock ifrågasättas. Jag tror inte ens att spelarna själva tror på några underverk i Champions League, men sätter man inte de chanser man skapar på hemmaplan mot ett starkt lag som United kan man ju bara hälsa hem. Milan borde ha vunnit matchen med flera mål, sett till chanserna som skapades.
Efter sjuttio minuter var det dock redan avgjort vem som kommer att gå vidare till nästa fas. Resten var bara kaos. Milan kunde gott ha släppt in två till samtidigt som man mycket väl kunde har gjort ett par till.
Jag var väldigt arg, besviken, ledsen och hatisk direkt efter slutsignalen. Kanske var det för att den lilla optimisten långt därinne i mitt hjärta fick lite syre när Seedorf så vackert klackade in Milans reducering.
Nu ett par timmar i efterhand är jag dock lite stolt ändå.
Milan är modiga.
Naiva, men modiga.
Stundtals galna och dumma, men trots allt modiga.
Milan spelar offensiv fotboll. De försöker i varje fall. De påminner om en mycket talangfull liten pojke som alltid ville vara med och lira med de stora pojkarna på gården.
Första gången han fick vara med var för att vi saknade en spelare. Han kämpade som en anabolapumpad Gattuso men förlorade självklart varenda närkamp. Han verkade dock inte bry sig om varken smärta eller förlust. Han hoppade upp, roffade ibland åt sig bollen och visade upp lite finter och konster han hade lärt sig.
Han fick vara med varje gång vi såg honom efter det. Endast för att han underhöll alla. En sann artist. Precis så är mitt Milan idag.
Underhållande, offensiva och mestadels glada. Naiva som sagt men mest av allt modiga. De vågar och i längden kommer det att betala sig.
Ett nytt storlag byggs inte runt en massa stjärnor. Det byggs runt en idé. Milans grundidé handlar om mod.
Har du inget lag som du riktigt håller på kan jag rekommendera Milan. Du kommer att glädjas åt många segrar och troféer en dag, det lovar jag dig.
Och tills dess kan du räkna med en sak: Milan will entertain you!
Nya tag, nya fall och framgångar väntar Mitt Modiga Milan.
AVANTI MILAN!
Håll kommentarsfältet fritt från onödiga påhopp och ej genomtänkta kommentarer. Har du inget vettigt att bidra med så låt bli. Överträdelser beviras, lita på det.
